Essensen

Okej. Jag sitter här.
För er som inte ser mig
(vilket är de flesta, förutom en och annan fönstertittare som inte tittar in),
så sitter jag i skräddarställning med en stor kudde i knät som jag lutar kroppen lite över ,när jag skriver på tangentbordet som står på min mammas gamla brudkista som jag använder som soffbord.

Brudkistan är gammal.
Den är av ganska mörkt trä och på framsidan har den ett inristat motiv med troll i en skog.
När jag var liten och den inte alls användes som soffbord utan mer bara stod i ett hörn i vårat vardagsrum, fantiserade jag mycket om de där trollen. Jag hittade på egna sagor och satt och berättade dem framför kistan. Men det har jag slutat med.
På varje en av de fyra kanterna sitter det beslag.
De har repat upp byxor för mig, mer än en gång.

I vilket fall.
Det är här jag sitter. Just nu.
Rakt framför mig på väggen hänger det ett stort väggord - Harmoni.
Och tittar jag lite till höger står det en Kärlek på en smal hylla (ordet alltså)

Sådant som jag tycker om att titta på och som gör mig glad,omger jag mig med.
Precis som de flesta.

Och nu när jag sitter här,så är det alldeles tyst.
Nästan.
Lite sus och lite skrap utifrån.
Någon skottar snö.

Ute är det över tjugo minusgrader.
Där jag sitter just nu, känns det mer som en varm och ombonad grotta med tända ljus och värme.
Och jag känner mig så mycket ett med varje ögonblick som jag bara kan.
Just nu.

Jag läser de ord som jag skriver.
Utan någon tanke på framtiden..bara nu..inte det förflutna..utan nu.
Låter uppmärksamheten vila utan ansträngning på det jag läser..känner tangenterna under mina fingrar.. och jag känner doften från ett ljus som luktar vanilj.. och blir lugn.
Just nu är jag i detta.
Jag är medveten om "nu".

Men vad finns här?
Om man är här i och nu i denna stund, utan någon annan tanke än att vara uppmärksam på det här ögonblicket.
Då blir man medveten om en inneboende stillhet.
En rymd.
Den finns alltid här.

Den friheten finns hela tiden.
Trots det, har vi länge riktat vår uppmärksamhet mot allt annat.

Jag tror att det riktiga misstaget vi ofta gör när vi slappnar av och självklart får en massa tankar som poppar upp (för att vi då har tid att tänka) ,är att vi kämpar emot dem och fördömer.

Men tänk om det verkliga problemet är vår önskan att tankarna inte ska finnas och våra försök att med viljans hjälp tvinga bort dem?

Tänk om tankarna inte har någon som helst innebörd, bortsett från den vi väljer att ge dem?

Tänk om vår egen erfarenhet skulle vara att vi är som en öppen himmel av medvetenhet, som utan ansträngning vilar i nuet. Som ägnar vår fulla uppmärksamhet åt det som ligger framför oss just nu?
Hur skulle det vara?

De flesta av oss tycker om att underhållas av våra tankar.Ja,jag gör.
Men det finns ju tankar och så finns det tankar.
En del är ganska destruktiva och inte till någon nytta för oss alls.

Kanske fokuserar vi ibland på vår egen berättelse om tidigare smärta, orättvisa eller sårade känslor.
Kanske vi ibland tror att vi definieras av vår offerstatus.

Men om allt vårt förflutna är just  det - förflutet.
Alltså borta?

Ska vi ta med oss smärtan, plågan och de sårade känslorna framåt i tiden, så måsta vi välja att välkomna dem in i nuet och sedan underblåsa smärtans flammor, lägga bärnsle på elden och med tankarnas hjälp, förstärka och förhöja en smärta som inte ens finns här och nu..
För det är det bara nuet som gör.

Vi kan också välja att bjuda med oss de tankar som vi mår bra av.
Till varje nytt ögonblick.

Livet ger oss ständigt ett val;
Man kan välja att följa tankarna.
Ordna en fest för dem.
Ge dem energi, färg, doft, krydda och stor betydelse.

Eller att ibland stanna kvar som en öppen himmel, notera tankarna som passerar, utan att ägna dem någon energi.
Och uppleva att vi inte har med dem att göra utan bara tillåta dem komma och gå.
Det är valfritt, men inte helt enkelt just bara för det.

Och när man lärt sig att välja bort det som inte är viktigt och ger energi; och välja det som är det.
Och också finna att "just nu" är ett ganska så skönt ställe att vara på.

Faktiskt det enda ställe som är, hela tiden.
Och inte alls lika förvirrande och energikrävande som "överallt på samma gång".

Då tror jag att harmoni inte bara blir ett ord som hänger som prydnad på en vägg.
Som i mitt fall.

Desain Rumah real estate design collection

Hur många gånger har jag gett ett nyårslöfte(eller annat)
som jag trott jag skulle kunna fullfölja,
men som jag brutit redan dagen efter eller i alla fall efter någon vecka?
(Max)

Många.
Så många gånger att jag inte ens kan räkna dem.
De flyter ihop som en enda klump och ligger där och skvalpar halvt bortglömda i minnet.

Och efter varje gång så har jag känt att:
VAD meningslöst med sådana löften!
Som man ändå inte kan hålla.



För hur kul är det att bli besviken på sig själv?

Nyårslöften har jag numera slutat med för flera år sedan
Framtvingade löften är aldrig så väl grundade

Eller andra gånger när jag har bestämt mig för saker.
Och det handlar alltid bara om mig själv.
Det är precis som att det går så mycket lättare att strunta i det då.
När det "bara" gäller mig själv.

Vad är orsaken?
Ja, först och främst har jag inte haft med hela mig själv i de besluten.
Jag kan jämföra med andra gånger då det verkligen har funkat.
Då när man har varit så otroligt motiverad i hela sitt jag,
att det faktiskt HAR gått vägen.

Man måste tro på det helt och fullt.
Känna det med hela sitt väsen.

Våra tankar är också energi.
Kroppen, tankarna , känslorna och själen behöver på samma gång
fokusera på det man vill skapa.
Annars ligger allt och "guppar" på olika plan .

Och just det där med att fokusera med hela sitt jag,
det är minsann lättare sagt än gjort i detta samhälle vi lever.
Vi blir så hemskt lätt distraherade av allt runt omkring oss.

Jag tror att uttrycket:
"Samla sina krafter" borde få sig en ny mening.
Där det inte bara handlar om att vila upp sig en smula,
utan även lära sig att fokusera med hela sitt jag.

Och så tror jag också att vi blir alltmer medvetna om detta.
Det är därför yoga, meditation ,tex har blivit alltmer populärt.

För när man koncentrerar sig starkt så hamnar man i någon form av flow.
(kan man även få när man koncentrerar sig på annat)

Man kan få insikter som förklarar saker som vi länge har tänkt på till exempel.
Man känner sig närvarande.
Och avslappnad.
Och den känslan ger automatiskt känslor av vällust och till och med lycka.

Som om man blir ett med något universalt på ett ungefär.
Eller tvärtom.

Ungefär som att ju mer man använder sin kraft - desto mer får man tillbaka.

Jag läste en braig beskrivning en gång:

Om man ligger i sängen och ska resa sig upp.
Eller om man är ute och går och tar ett steg till - vilket är jobbigast?

Det är alltid lättare när man är igång.
Ja, det kanske till och med går av bara farten och per automatik.

Och när man har hittat sin motivering med hela jaget, så är det ju inte så svårt.
Egentligen.

Kan ju bara handla om att börja träna.
Jag är expert på att lova mig själv det.
Riktigt urbra.
Sedan hittar jag alla möjliga, löjliga bortförklaringar.
Som faktiskt låter riktigt bra i mina då, något jäviga öron.

Nu tränar jag.
(i alla fall från idag;))
För att jag har samlat mina krafter
(som inte handlar om ork i den bemärkelsen)

Att jag sedan i det förflutna lovat mig själv att inte bita på naglarna
(gör jag faktiskt inte längre ändå),
lägga om livsstil vad gäller mat och en hel massa andra saker,
och inte kunnat fullfölja det.
Det är ju inte så mycket att hänga upp sig på efteråt.

För vi har ju hela tiden nya möjligheter.
Hela tiden.
Faktiskt.

Det finns en buddhistisk meditation som handlar om att andas in smärta, andas ut kärlek.
Andas in - andas ut.

Inte alls så  dumt att prova ibland.
Wet Wet Wet – Love Is All Around

Desain Rumah real estate design collection

Det har vi ju faktiskt.
Av olika slag.
Och jag tänkte på behovet av att skriva.
Just nu.

Visst hade man (jag, och många med mig) en dagbok en gång i tiden.
Ja, jag hade flera många.
För de tog liksom slut så fort.

Men de handlade om sådant som jag aldrig skulle skriva om här i bloggen.

Ja, som om jag skulle gunga och någon kille råka se mina trosor, tex.
Sådant skulle jag ju aldrig berätta här.
Nä. Lite privatliv får man väl ändå ha!
;P
(Lallis 9 år)

Men ändå.
Det finns väldigt stora möjligheter för oss att skriva av oss, nuförtiden.
Om precis vad som, egentligen.
Om vi vill.

Och vill, vill vi ju.
Aldrig har det funnits så många bloggar tex. som det gör nu.
Och det är ju ändå bara en sorts plattform, även om det
kanske är en av de allra mest direkt påtagliga i vår tidsålder.
Därför att man direkt kan läsa vad som skrivits,
Och för att alla också har en direkt möjlighet till det, bland annat.

Och behoven är skiftande.
Vad man skriver om.
Liksom Motiven till varför man alls skriver.
Eller läser.

Bokstäver, ord och meningar gör mig avslappnad.
Jag ler ofta när jag skriver.

Genom att skriva får man kontakt med platser i sig själv
som man inte ens kände till.
För allt som kommer ut på print har redan gått igenom mig och vill ut genom fingrarna.

Det är ju inte ofta man är med på Vogues omslag. Faktiskt aldrig. Kul med PhotoFunia ;)

På bokmässan förra året träffade jag en kvinna
som var"till åren kommen", kan man säga.

Hon debuterade då som författare.

Hon satt i sin Monter när jag gick förbi och
tittade mig rakt in i ögonen och log.

Så jag stannade en ganska så lång stund.
Och fick en härlig konversation.

Det speciella med kvinnan var att hon hade kanaliserat det hon skrev i boken.
Låtit fingrarna glida över tangentbordet,
men orden och tankarna som hamnade på pränt kom inte från henne,
berättade hon.

Boken hade
ett stort mått av passion och kärlek och
syn på livet ur en erfaren och klok själs perspektiv.

Så säger hon:

Solomon skrev:

    Vad som har varit är vad som kommer att vara,
    och vad som har hänt är vad som kommer att hända;
    intet nytt sker under solen.

Och jag tänkte senare på det där:
Om det redan för tusen år sedan inte var något nytt;
tänk på hur väldigt "o- nytt" det är nu då!

Våra känslor är ännu samma.
Det finns inget att skämmas över.
För inget är nytt under solen.

Och ändå är det lika fantastiskt unikt varje gång!


Pennan eller tangentbordet..
De är en förlängning av den skrivandes hand och tankar.
De kan få oss att drömma, skriva fakta, dokumentera, skriva vackra kärleksord.
Precis vad som.

Varje ord lämnar ett minne. Ett spår i ditt hjärta .
Det är summan av dessa minnen och spår som skapar meningar.
Wow, tänkte jag och sprang och satte mig att skriva ner allt hon sagt.
Ja. Det som jag kom ihåg.
Och det som jag kom ihåg är numera sparat.
På ett skrynkligt papper.
Skrivet med en kluddig bläckpenna.

    Lev mer, älska mer, riskera mer

Skrev jag efter mötet.

Att leva mer - vad är det?

För det är väl inte så att man kan "leva mindre"?
Kanske man kan det.

Jag skulle inte leta perfektion som ett permanent tillstånd.
I någon del, egentligen.
Faktum är att jag inte vill ha det.
För perfektion är inte den perfekta tillvaron för mig.
Jag tror att det mer är motsatsen.
Fast då kan man ju undra över ordet perfekt för den delen.

Jag tror att det oftast är motsatsen som gör mig mer levande.
Att våga göra lite fel och lite misstag.
Bara man lär sig på dem.
Och gör man det, så utvecklas man.
Tror jag.

Och inte sitta och vänta på att saker ska hända av sig själva under tiden
som man inte trivs.

Att leva nära livet.
Att våga.
Känna.
Uppleva.
Det är nog det för mig.
Bland annat.

Och då blir nog ekvationen:
Lev mer älska mer riskera mer
Eller tvärtom eller i vilken ordning som helst.

I alla fall för mig.
Och från min utgångspunkt och synsätt.

Och det är ju alltid värt det.
Och inget är nytt under solen.
Bara lika unikt och fantastiskt som livet i sig självt.

Melanie Fiona – Sad Songs

Kramar!

Desain Rumah real estate design collection

Är vi verkligen offer för omständigheterna?
Är det verkligen så?
Att saker bara händer och vi står där och får gilla läget oavsett.
Ja, ibland kan det ju kännas så.

Jag tror att det både stämmer och "o-stämmer".
Men det finns ju oftast en valmöjlighet.

Man kan välja att se det så eller att känna sig som en del av den.
Omständigheten alltså.

Visst påverkar yttre omständigheter våra förutsättningar.
Men en grundläggande existentiell fråga är väl hur vi själva väljer och
skapar dessa omständigheter eller i vilken mån vi drabbas och förvandlas till offer

Och vi kan välja hur vi ska bemöta förändringar.
Både sådana som vi själva skapar och sådana som vi blir påtvingade.
Men offer blir vi om vi väljer resignation.

I dagens läge är vi ganska så "utsatta" för förändringar.
Både i privatlivet och kanske framför allt på jobbet.

Redan den grekiske filosofen Herakleitos sa "Panta rei"(allting flyter) och med det,
menade han att allt är i ständig förändring.

Och så är det ju.

Självklart får man ibland gilla läget fastän man inte gillar det.
För ibland är det bara så det är.
Kan man inte göra något så kan man ju lika gärna göra det.
Fast man inte gör det.
Och det är också ett val och ett ställningstagande.


(Nu är detta mina åsikter.
Och hur jag upplever det och tror.
Men det betyder INTE att det är så väldigt lätt bara för det)

Och det finns ju delade meningar.

Läste om någon som sa att "våra val är tvångsmässiga.
Att vi inte ens har en fri vilja utan är våra föreställningars fånge"

Lite förstår jag det där.
För visst är det så att vi genom åren har blivit pålagda åsikter.
Ja, för ibland har man sådana , fast man inte har dem.
Man tycker en sak utan att tycka den själv.
Inte med hela sig i alla fall.
Man TROR att det är så det borde vara för att det ligger så grundat i en.
Nu är inte jag alls säker på att det var så, det menades, men så tror jag.
Och då kan jag hålla med.

Men jag gillar ordet Rebell.
Tror man behöver vara det ibland.
Någon form av "livsrebell"

Ifrågasätta.
Speciellt när man finner sig i lägen som man känner att man
egentligen inte själv har valt, fast man har det.
För det händer ju också.

Vari låg motivationen?
Varför trodde jag att detta var just det rätta valet?
Hur känner jag?
Hur vill jag känna och hur måste jag välja för att nå dit?

Vi har en fri vilja.
Det vi inte kan välja är att inte använda den.
Komiskt nog använder vi vår fria vilja även när vi väljer att inte just göra det:välja.
Men med val följer ju alltid ansvar.
Och konsekvenser.

Och vi har ju något inom oss.
Som borde samarbeta med den fria viljan.
Våra "inutin".
Det som går bortanför egot. Där vi är helt fria och där "Kännet",
det allra djupaste och mest sanna finns.

Vår inre visdom alltså.

Just nu(och igen) rensar jag.
Jag kan inte ens begripa hur mycket man kan rensa ut
i ett hem.
Men det finns!

Stagnerad energi är inte alls bra.
Det påverkar mer än man kan tro.
Och att rensa hjälper till att få bort den.

Ofta samlar vi på oss ett överflöd av saker som gör att
energin inte kan flöda som den bör.
Det kan innebära att vi fastnar i det förflutna och
får svårt att komma vidare i livet.

Allt är energi.
Självklart också där man bor.

Vi har nog alla upplevt någon gång att man har kommit in i ett rum
där luften känns liksom tjock och tung.
Man ser inget, men känner det.
Som ett dallrande obehag i luften.

Allt lämnar avtryck.
Ja, man brukar ju säga att "det sitter i väggarna".
Och det är ju helt sant.

Och när man rensar och balanserar känns det lite som att börja på nytt.
Man blir lättad, mer glad.
Det blir högre vibrationer och energi som flödar lätt och fritt.
Genom hemmet, kroppen och livet.
Välbefinnande, helt enkelt.

Man kan tex.

* städa
* rensa och få bort allt skräp
* vädra

Och balansera med hjälp av rökelse och eteriska oljor, samt ljud.


Och när energin flödar på ett harmoniskt
och obehindrat sätt i oss och runt oss.
Kanske är det också lättare då att hitta källan i oss.
Som ger svaren som inte är påverkade av någonting annat än vår egen inre visdom.

Och egentligen tror jag att den största hemligheten är att slappna av.
Släppa det precisa kontrollbehovet.
Och lita på oss själva.
Att vi vet. Och kan.



    Det är inte alltid så lätt.
    Ibland är det svårt också

I asked for Water and Life gave me Ice Cubes.
I realized that Life gave me more than I asked for.
Patience, Knowledge and Water...

Kram!

Desain Rumah real estate design collection

Undrar hur många av våra "nuiga" ögonblick som vi slösar upp med att vilja vara någon annanstans eller göra något helt annat?
Eller ödar bort dem genom att ha dåligt samvete över det förflutna eller vara oroliga för framtiden.
Vi halkar väldigt ofta iväg från nuet.

Och det beror kanske på  att vi kan ha lite svårt att uppskatta det som är just nu. 
Man kan komma en bit på vägen genom att uppmärksamma vad som pågår i oss just nu.
Det finns helt klart ett förflutet, men inte nu.
Och likaså med framtid. Men den kommer sedan.

Det nuvarande ögonblicket är det mysterium som vi är delaktiga i.
Här och nu är där alla mysterier i livet ligger gömda.
Att sträva efter att leva helt i nuet är att sträva efter vad som redan är.

Man kan antingen använda dessa dyrbara stunder och uppskatta dem eller tvärtom.
Och det är bara här vi kan ändra framtiden om vi kommer på oss själva med att inte tycka att nuet är sådär värst lattjo.
Fast det är ändå här man börjar.

Och egentligen så är ju "nu" det enda som finns.Faktiskt allt som någonsin har funnits.
Fast då. Och allt som för alltid kommer att finnas. Fast sedan. Ögonblick för ögonblick.

En av de gånger då jag har väldigt lätt att vara i "just nuet" så är det en stjärnklar natt med en vacker fullmåne.
Gärna vid havet(om man liksom får föreställa sig ett drömscenario)

Sub luna amo...bibo...canto ...vivo...morior"
    - Under månen älskar...dricker...sjunger ...lever...dör jag

Det gör vi ju.
Vi lever alla under samma måne.
Vi dör under samma.
Vad vi än tar oss till,så gör vi det under samma.
Älskar gör vi också under samma måne.
Både som fenomen, känsla och verb.


Ars Amandi - ett latinskt citat som betyder:
konsten att älska - det är ju egentligen inte ens någon konst.
Det är lätt.
Och inget man ens behöver anstränga sig för att göra.

Och jag älskar den texten.
Det är verkligen ingen konst alls.


För att:

    Intet nytt under solen.
    (eller månen i detta fallet)


Allt är som det alltid har varit, fast nytt, lika unikt och lika fantastiskt
hela tiden.

Om vi bara tar oss tid att se det, känna det och uppleva det.
Sub Luna, lever vi.
Även på dagen.
Allihopa.

    Låt oss fortsätta med det;
    Känna att vi lever.

Och att vi gör det.
Just nu.


När man känner att man lever;
då är det som om universum omfamnar en med hela sitt stoff på något sätt.
Och man känner att man faktiskt har en valmöjlighet
att göra det man behöver för att må bra.

Jason Mraz – Bella Luna

Kramar

Desain Rumah real estate design collection

Vår fysiska kropp är vårat redskap för att uppleva världen.
Den tillåter oss att se, höra  känna, smaka, lukta, känna .
Det är ju själens tempel, kan man säga.
Våra inutin, som jag brukar kalla det.
Och de är alltid i kommunikation med kroppen.
De kan kommunicera som attans.
Men tyvärr lyssnar vi på dem alldeles för sällan

Sättet som vi relaterar till vår kropp, är ofta baserad på vad man jämför den med.
Till exempel: Jämfört med en myra är den stor, men jämfört med en blåval, är den liten.
Slutsatserna vi drar beror faktiskt på hur vi ser på oss själva och vad vi jämför med.
Hela tiden. (även om vi väl sällan jämför oss med myror eller blåvalar)

Du vet att du är kort när du ser långa människor.
Du vet att du är gammal när du ser unga människor. Osv osv

Kanske jämför man sig själv med sig själv.
Som: jag brukade väga 10  kilo mindre.
Eller så kanske man jämför sig själv med sig själv som tonåring och säger: Jag brukade kunna stanna uppe nästan hela natten utan att vara trött på morgonen.
Kanske jämför man sin kropp med för 10 år sedan. Jag brukade kunna ha storlek 36, men nu har jag 44..(och en efterföljande ganska onödig suck)

Men man kan tänka att man flyter i något utan tid eller andra yttre intryck.
Alla minnen av det förflutna har tillfälligt försvunnit.
Alla jämförelser man har gjort är borta.
Man är en  kropp som flyter.

När det inte finns något att jämföra med, hur definierar man den och beskriver den då?
Den är inte smal eller tjock eller gammal eller ung.
Alla tidigare intryck är som en illusion.
De har inget att göra med vem du är.
Inte egentligen.

Det enda man har är sina sinnen och nuet.
Med andra ord; det du ser,känner, luktar, känner och rör just nu.
Det är sanningen om din kropp(det är väldigt svårt att beskriva kroppen utan att jämföra den med något annat eller annan)

Hur man rör sig och vilken inställning man har till sin kropp påverkar våra personligheter..
Hur folk ser på oss och hur vi till och med agerar gentemot andra.
Sådant tycker jag är otroligt spännande.
Vi kan lära oss mycket av våra kroppar. Om vi lyssnar på vad våra inutin säger.
Det är jag helt säker på.
Och jag tror också att vi kanske borde försöka vara nöjda med det vi är.
För ska sanningen fram så kommer man aldrig att komma tillbaka till den kropp vi hade någon annan gång.
Fastän det är samma. Och vi kommer aldrig att få någon annan. Den vi har är den bästa och helt unik och ett tempel vårdar man. Och är stolt över. Som det är.

Och på tal om våra inutin så kan de ju kommunicera med oss på lite konstiga och tråkiga sätt ibland.


De kan ifrågasätta en hel massa.
Om man tänker på de tankar som man frågar sig själv under en dag.
Några är så simpla som: Undrar om jag hinner med tåget? Borde jag berätta för min kompis att hon har spenat mellan tänderna? Gav jag katten mat eller glömde jag det?

Men oavsett, märker man kanske några ganska störande frågor.
Som: Varför händer det här alltid mig? Vad är fel med mig?
Varför klarar jag inte detta? När ska jag någonsin lära mig?
Och sådana frågor ökar INTE vår energi.

När man frågar en frågar så letar det undermedvetna för att hitta ett svar.
Om man ställer frågan: Varför sabbar jag alla mina relationer?
Då kommer förmodligen det undermedvetna att komma upp med svar som:
Du har usla relationer därför att det är vad du förtjänar(eller något annat icke produktivt svar)


De frågorna kallas "ovärdiga frågor"
När man än ställer dem till sig själv, kommer man att få ett negativt svar som kreerar ännu mer negativt.
Negativa frågor som på nåt sätt håller en i Offer-läge. "Offer för omständigheterna - mode"; alltså.

Så om man tex ställer sig frågan som: Varför händer detta mig?
Kan man ändra det till: Vad kan jag jag lära mig av detta och vad gott kan det föra med sig? Istället.

 Och sådana frågor är nästan bättre än affirmationer därför att de leder till handling på ett lättare sätt.
Och när man väl är DÄR  - i handling - då känner man att man har kontroll. Man kan också hitta på egna sådana frågor.
Det är ju inte det minsta fel. Bara rätt faktiskt.

Och jag tror att vi borde lära oss att lyssna mer på vad vi verkligen säger till oss själva.
Och hur våra kroppar försöker berätta för oss vad vi behöver.
Och att vi kanske inte skulle vara så rädda för att tänka snälla tankar om oss själva.
För det är ju ändå där det startar.
På nåt vis..

Kram!

Desain Rumah real estate design collection

Ja det finns många, men just den jag vill berätta om

"Livet måste ha en mening"

Victor Frankl som författaren heter var en psykiatriker som överlevde koncentrationsläger  under andra världskriget och kom senare att utveckla en form av psykoterapi som kallas logosterapi.

Hans bok visar hur individer kan överleva de mest fruktansvärda situationer bland annat genom humor.
"Hunger, förödmjukelse, skräck och djup vrede över orättvisor gick att överleva med hjälp utav inre bilder på sina älskade, religion, genom att behålla humor och även av glimtar av den vackra , helande naturen. Ett träd eller en solnedgång"

Visst Galghumor.
Men den har hjälpt många människor i olika svåra lägen i livet. Och även för människor som har väldigt känslomässigt påfrestande arbeten.

I det helvete där han befann sig under tre år, insåg han betydelsen av de teorier han redan innan hade börjat snickra på, då han såg vilka som överlevde och vilka som gav upp, tynade bort under fångenskapen och tortyr.
För de som överlevde, var de som fann en mening. Trots mardrömmen.

Efteråt slutförde han sitt manus och utvecklade logosterapin.
Det är en metod som inte bara ser våra psyken som någon maskin utan även accepterar och räknar in andlighet som ligger utanför oss människor(och faktiskt i oss också, men det är en annan del)

Något större alltså. Som ger mening.
Man kan väl säga att fokus i boken ligger på att få läsaren att förstå och känna vikten av att hitta den där meningen.
Och att den alltid finns, men kan vara svår att finna

Vi muttrar lit ibland om hur lite vi skrattar "nuförtiden" därför att livet är allt annat än okomplicerat.
För många gånger glömmer vi  att vi inte bara finns här på jorden för att ta oss genom dagen som om det var ett hundrameterslopp som borde ta slut så fort som möjligt.
Utan för något annat. En större mening.

När humorn försvinner från oss kan vi lätt bli deprimerade, oroliga, arga och irriterade.
När vi förlorar förmågan till självdistans och att skratta åt oss själva, blir vi också mindre toleranta gentemot våra medmänniskor.

Som Frankl sa: " humorn räddade själen"
Ja.. på ett ungefär så sa han och det betydde väl i stora drag att utan den hade han gett upp.
Och kunde han det. Då kan väl min själ vi andra också det.
Som  sliter i vardagen med att få allt att gå ihop

Det är ju livet som vi har valt.
Och har vi det inte, så kanske meningen är att vi ska gira lite och göra det vi istället vill och som ger oss energi.
För vem hindrar oss?
Oftast vi själva.

Denna vecka ska jag öva upp mina skrattmuskler.
För jag älskar att skratta.
Och att se ljusglimtarna gör mig glad och skrattig.

Och på tal om det. 
Sådant som ger glädje;

Jag älskar kristaller.
Av flera olika anledningar.
För det första är de vackra.
För det andra har de alla olika underbara egenskaper och för det tredje känns det som om det är något magiskt med dem.

Jag läste om en doktor som forskade om healing bland annat.
Han jobbade mycket med kristaller och energigivare men märkte efter ett tag att kristaller inte behövs.

Därför att vi ÄR som kristaller.
Varje en av oss är kapabel att sända och ta emot värme, universiell eller gudomlig energi - kärlek.

Och det vet visste jag ju att vi kan.
Men det var ändå härligt att läsa, tyckte jag.

Innan idag satt jag och blev alldeles glad när solen sken in genom fönstret och träffade en bergskristall som jag har i fönstret som spred små vackra "regnbågspluttar" i mitt hem.

Och vi är som kristaller.

Vi gnistrar och strålar och glimrar av värme och ljus.
Och vi sänder vidare det ljuset och värmen.
Och sådär fortsätter det..

Och det är också ganska magiskt.
som så mycket runt oss är.
Egentligen.

Bruno Mars – Just The Way You Are

Desain Rumah real estate design collection

Just nu är det vintertid.
Det är vinter och det är en tid som är mörk.Dessutom är det kallt.
Och grått  och rått och inte alltid just så som man kanske önskar.

Det gör oss lätt trötta.
Att vistas i ljus ökar ju må bra-känslan i våra kära hjärnor och kroppar, så väl som serotonin.
När dagarna blir mer korta på hösten och ljuset minskar så är det en helt naturlig reaktion att vi blir lite mer trötta.
Jag tror vi är många som upplever effekterna
ganska väl varje höst och vinter.
Att man blir trött.
Man känner sig lite nere utan någon uppenbar anledning .
Får mer sug efter onyttigt.

Och vi tillverkar ju mer melatonin på vintern.
Det kan vi ju inte riktigt göra något åt, utan går per automatik.
Och har ju faktiskt en funktion det också

Melatonin är en naturlig substans som tillverkas i hjärnan när det är mörkt.
För att få oss trötta.
Men ökningen av melatonin kan göra oss dåsiga på flera sätt. 

Men man kan kanske göra något åt den där "höst och vinterdippen" ändå?
Som att vara extra noga med vitaminer.
Vitamin D behövs ju verkligen extra då det tillverkas när våra kroppar får solen på sig.

Känslan av att vilja äta socker är ju inte så märklig.
Vi vill ju må bra Och det gör man  av sockerkickar.
En stund. Eftersom att det ökar vårat seratonin i kroppen.
Frågan är.. är det värt det efteråt när det försvinner?

Meditation...avslappnande övningar.
Ja, all avslappning minskar stresshormonernas nivå i blodet och hjälper till att balansera det mer rätt.

Fysisk rörelse. Det är urbra .
Svårt att få till när man är trött, men det är BRA. 
Gå en sväng under de ljusa timmarna, studsa iväg på en stunds aerobics osv.
Det boostar våra endorfiner.
Ja, för det är ju ganska bra om man liksom ser lösningar istället för problem.

Vad behöver jag ge upp för att uppleva lycka och inre harmoni?

Den frågan ställdes av en man, klädd i  fin kostym, dyra skor och guldsmycken, i en historia som jag läste för ett tag sedan.

Vem han frågade?
En urinvånare i ett land som var raka motsatsen rent pengamässigt sett.
Att den ganska välbärgade mannen frågade just honom var för att han strålade med hela ansiktet när han än såg honom. Han undrade hur någon som faktiskt var ganska medellös, kunde så så väldigt tillfreds ut med livet när han själv som hade allt och lite till inte alls var det.


Urinvånaren svarade:
Det finns en bra och en dålig nyhet för dig.
Den goda är att du inte behöver uppoffra någonting.
Fattigdom är inte hur du blir lycklig.
Den dåliga är att du behöver göra något som kanske är ännu mer svårt för dig.
- Ändra ditt tanke-sätt.

Ge upp sitt tanke-sätt?
Är inte det som att säga att jag borde sluta andas? Kan man känna.
Eller..

Om man tänker; hur många gånger per dag attackeras man av negativa tankar?
Ja, om man är som genomsnittet eller mer som de flesta; en HEL DEL.

Det fina är att men inte behöver bli kvitt dem, men däremot hindra dem från att göra oss mindre glada.

Våra tankar och inutin är ju något som vi alltid har med oss.

När man låter ljus genomsyra och belysa  de negativa tankarna - och när man inser att man faktiskt inte BEHÖVER tro på dem, så känns det ganska befriande.
Det tar bort mycket av dess kraft att påverka vårt mående negativt.

I morse var jag inte direkt väldigt mycket imponerad av varken vädret eller de första timmarna efter uppvaknandet. 
Det var regn och det var regnblandad snö och varje gång jag gick ut, så muttrade jag.
Dessutom var det totalstopp i rören hemma så jag fick leka rörmokare en stund.
Det gick inte bra på en enda fläck, kan man säga.
Och till slut stod jag och var täckt av ganska otäckt vatten. Dyngsur med andra ord.
Inte bara en gång utan flera stycken.

Den upplevelsen adderade inte riktigt mina känslor av lycka om man säger så..
Något hände  när jag levde, svor och frös som värst.
Och plötsligt började resten av dagen också te sig ganska rysligt trist.
Redan innan jag ens hade upplevt den.

Går man in med den inställningen så blir ju knappast resten av dagen så speciellt kul alltså..
Så det blev den inte heller.
Fram tills någon gång på kvällen.
För då insåg jag att mitt val som jag stått fast vid sedan morgonen; att denna måndag nog skulle bli helt jättetråkig nog borde justeras lite.

I tanken till att börja med.

Slutkontentan, vad kan det vara?

Tro inte på allt du talar om för dig själv?
Ja, ibland i alla fall. .

För Ibland så är det så.
Vi ställer liksom till det för oss själva då och då redan när vi tänker.

För det man tänker, kreerar man.
Och det skickar man iväg som osynliga vågor till sin omgivning.
Så då är det väl lika så bra att skicka iväg lite annat som kommer tillbaka
Ibland är det ju bara lite oturligt att man inte kommer på sådana aha-upplevelser förrän på kvällen;)


Kram!

Leona Lewis – Happy

Tänkvärd text. Tycker jag.

Desain Rumah real estate design collection

Ja, det kanske inte är det första man tänker på mitt i all snurr i livet och vardagen.

Men då och då slår det mig.
Det kan vara när som.Utan något speciellt mönster.Det bara faller över mig.
Tacksamhet.

Då spelar det ingen roll att man just har varit så uppstressad att man höll på att gå upp i limningen.
(Möjligtvis börjar man fundera över varför)
Inte när man får den känslan av vördnad över allt som man nog ändå får se som gåvor av olika slag.
Allt det man upplever, ser, hör, uppmärksammar, känner, smakar, luktar och har runt omkring sig och faktiskt; har i sig själv och ser i andra.

Allt vackert slår det mindre bra och det gör det alltid.
Och strävan är väl att alltid ha med sig just den känslan i nuet.
I varje "nu".

Varje gång tänker jag tyst men innerligt att jag lovar mig själv att komma ihåg den känslan.
Att vandra på min livsstig med glädje och och kärlek både till andra och mig själv.
Påminna mig att aldrig ta och kräva mer av omgivningen än jag behöver och att komma ihåg att alltid ge tillbaka mer än jag tar.

Det får mig igen att tänka på mästaren som berättade hemligheten om sin känsla av tacksamhet
Att varje kväll när han skulle sova, tackade han för allt han hade upplevt och fått ta del av.
Det han hade runt sig
Och varje morgon vaknade han och såg att allt fanns kvar. Och blev lika förvånad varje gång.

Då allt egentligen är oss till låns.
Och då vi egentligen inte kan ta något eller någon annan för given.
Med honom i åtanke och hans "tänk".
Ja. Man kan ju inte låta bli att vara tacksam för det som upprepar sig och det som får oss  att uppleva ännu en dag.

Och samtidigt tänker jag att då vi ändå får samma gåva varje morgon då vi vaknar;
Att faktiskt göra det.
Varför ser vi inte till att leva fullt ut och som vi vill under tiden?

Det är lite för mycket "nej.. inte jag väl" och " det går aaaldrig" I våra liv tycker jag.

Och jag är lite inne på en känd matematikers spår när han i ett tal pratade om humlor.
För enligt aerodynamikens och fysikens alla lagar så borde det vara omöjligt för dem att flyga.
Ändå gör de ju just det.
Och hans motivering till det var:

"Därför att Humlorna inte känner till aerodynamikens lagar"

Det kan vara lite så med oss människor också.
Om vi inte blir intalade av omgivning och oss själva att saker inte skulle kunna fungera, så kanske de faktiskt gör det.

Just bara för att vi inte ser det omöjliga med det.

Hur många saker gör man inte bara för att man i förväg tror att de är omöjliga?
Kanske precis så som humlan som inte egentligen borde kunna flyga?

Häromnatten tittade jag ut och såg att det var stjärnklart.
Då fick jag en direkt ingivelse. Klart jag skulle ut och titta på stjärnorna!
Så jag byltade på mig alldeles för mycket kläder så jag nästan svettades och gick ut.


Det är ju förresten en hel underbar sysselsättning.
Inte att svettas alltså, utan att titta på himlavalvet en stjärnklar natt.

Det är så vackert och så otroligt oförståeligt stort att man inte förstår det, fastän man gör det.
Fast man egentligen aldrig kan .. ;)

Det tar fyra år för ljuset från den närmsta stjärnan att nå oss trots att det färdas med ljusets hastighet.
Några utav de blinkande stjärnorna som vi ser på natten har redan dött vid tiden då vi ser dess ljus.

En ganska vacker metafor för hur vårat ljus fortsätter skina även efter att vi är borta från just detta ställe som vi finns på just nu.
För att vi lämnar ljuset i hjärtat och i tankarna på de som vi mött med kärlek.

Vi är ju faktiskt varandras ljusbärare..
Eller i alla fall borde vi vara det för de som vi möter och tycker om.

Snow Patrol – Chasing Cars (Exclusive Live Acoustic Version)

Desain Rumah real estate design collection

För några år sedan läste jag en historia om en flicka.
Hennes vägran att tänka negativt förändrade en hel stad.
Hon uppmuntrade människor att sluta se sig själv som sjuka , ensamma eller hopplösa.
Även när det blåste kalla vindar, lärde hon dem att leka "glada leken".

En lek där man åtminstone försöker hitta en sak att vara glad för,
oavsett vilken svårighet man just för tillfället upplever.

Jag tänkte att: "det är väl en ganska naturlig inställning"
För oavsett om det finns sådant man inte direkt storälskar runt omkring, så finns det självklart ändå mycket positivt.

Men. Det ÄR inte helt lätt alla gånger i praktiken.
Man blir lätt förblindad av det som just nu är jobbigt.

Och även om man nu borde vara fokuserad när man ska problemlösa så är det lätt att tappa energin.
För man glömmer så lätt att se det som är bra.
Men ser man det:
Om man leker glada leken.
Då får man mer energi till att ta hand om det mindre kuliga.

Jag tror absolut att Polyanna (som flickan i historien hette) hade rätt.
Det tråkiga är kanske att hennes namn runtom i världen används som en beskrivning på någon som ses som en "obotlig optimist".
För att vara sådan ses inte alltid som så väldigt bra.
Inte realistiskt.


Men då undrar jag vad man tjänar på pessimism i jobbiga situationer.
För det hjälper ju ingenting. Det ändrar ingenting till det bättre.
Det styrker ingen inblandad.
Och det det gör absolut inget åt energin i oss så att den blir mer stark och energisk
som behövs för att vi ska kunna lösa det.
Vilket hinder man än har framför sig så är det ju ganska förödande med pessimism just när man behöver den styrkan.
Man borde väl utgå från att det går bra.
Och leta efter något av värde (för det finns det ju) under tiden.

Glada leken kan vara ett sätt att hitta det där värdet.
Att hitta något som man kan uppskatta oavsett vad som sker .
Valet att uppskatta och se värdet attraherar ännu mer bra. 

Jaja. Flickan hade ingen som helst koll på kvantfysik. ;)
Hon visste bara att det fick henne att må bättre och när hon lärde ut det till andra, mådde de också bättre. Pessismism å andra sidan, får oss bara att må sämre.

Om man bestämmer sig för att vara positiv därför att man mår bättre eller för att man till slut inser att det är nödvändigt för att ladda sin energi, spelar ingen roll.
Konsekvenserna blir ändå desamma.
För fantastiskt nog ändras hela det elektromagnetiska fältet runt oss och vi sprider ljuset vidare till de som finns runt omkring oss.

Och jag tror inte alls det att positivitet handlar om att vara glad hela tiden.
Det handlar om en känsla.Och förmågan att hitta det viktiga som ger energi även i svåra perioder.

I och med dessa tankar ovanför satt jag och funderade på sådant som jag tycker om.
Det finns mycket.
Men något som jag alltid har älskat är havet.

“Nothing in the world is softer and weaker than water. But for attacking the hard, the unyielding, nothing can surpass it. There is nothing like it.”

Vatten.
Och  hav.
Jag kan inte nog beskriva min konstanta känsla och längtan till det.
Och det är ju dessutom ett element som är ganska spännande tycker jag. (inte bara för att jag är fisk. Tror jag)

När man försöker greppa tag om det, glider det ur greppet
Men om man slappnar av i handen  - och paradoxalt nog; låter det gå; så blir man ett med det.

Jag har tänkt på den principen.
Och hur det är lika med så mycket annat här i livet.
Det där med att krampaktigt hålla tag och känslan av kontrollbehov som vi har till och från .
Jag tror att vi ofta själva är lite så också.

Var intill och nära mig och jag följer med och finns runt omkring alltid.
Men håll inget hårt grepp för då glider jag ur händerna.
Ungefär så.

Mjukhet.

Vatten är så flexiblet att när vi skjuter undan det, hittar det sin egen nivå under alla andra mer massiva ting.
Och tålmodigt kommer det tillbaka när ingenting av det solida materialet kan hindra det.

Sätt upp barrikader och gör allt vattentätt.
Men med tiden, kommer vattnet med sin flexibilitet att vinna.
Det mjuka vinner över det hårda.

Vatten är så mjukt att det inte kan bli skadat eller förstört.
Det kommer bara tillbaka till källan för att användas om och om igen.
Koka det , så försvinner det och det tar bara en annan form. För att komma tillbaka igen.
Drick det och det kommer tillbaka efter att ha "närat" kroppen.

Att försöka tänka flexibelt - Som ett state of mind.
Det är ganska bra.

Om man förblir mjuk och struntar i det hårda, vinner man oftast på det.
Om man stannar i sitt mjuka läge.
Det är bättre med tålamod än total kontroll.
Det ger helt andra energier.
Ödmjuka. Kärleksfulla.

Och nog blir jag mer glad och får mer energi när jag möter positivitet  och visst blir
man automatiskt mer väl mottagen när man tänker lite kvantfysik, fast på ett mer personligt plan ;)

Som mjukt och böljande som vattnet i ett hav.
För vilken kraft det finns i det stora blå

Jag vet att det där är mina något snurriga tanke-teser.
Men hur snurriga de än kan tyckas vara, så tror jag på dem.
Med hela jag.

alltså...den här bilden skulle faktiskt ligga under  Kramen till er.. Men jag är inte bara en tänkande, knasboll med skrivklåda; jag är ganska "o-begriplig" också. På sånt där mest. ;P

Jack Johnson – Only The Ocean

Kram!

Desain Rumah real estate design collection

Jag vet.
Jag är fullt medveten om att det ter sig som ett stavfel i rubriken.
Som den språkpolis jag kan vara, sticker det nästan i kroppen när jag ser det. ;)
Men jag har en avsikt med ordet.
Det är en blandning mellan aldrig och alltid.
För uttrycket känner vi igen. Det är välkänt.

Nu eller aldrig. Det är nu det gäller.
Så brukar vi säga.

Men någonstans i samma andetag hör jag: "Det är aldrig för sent"
Kanske är det bara något som jag inbillar mig.
Men det viskar lätt i mig att vad det än är som man inte är nöjd med,
så är det inte för sent att gira till och komma på rätt kurs igen.
Oavsett om det handlar om att bryta upp. Ett mönster kanske.
Ett beteende som är mindre bra än bra.
En relation av någon form som slukar energi.
Ett specifikt läge i livet där man helt enkelt inte trivs är inte för sent att ta hand om och  ändra till det bättre.
Det är min övertygelse.

Däremot tror jag att man kan komma till känslan "nu eller aldrig", när det har gått på tok för långt.
Det är ju sjutton gubbar också att vi inte kan ha fingertoppskänsla när det gäller oss själva liksom.
För det är vi ju ändå ganska dåliga på att ha.

Lyssnar vi på vad vi har att säga oss själva?
Ibland skulle jag vilja säga att jag gör det. Men andra gånger är jag helt totalt nonchalant och springer på i 180 knyck och tycker inte att jag har en sekund med tid över till något annat än att stressa.
Trots att det om jag tagit mig tid, kunnat innebära att jag hade behandlat orsaken och anledningen till varför jag stressade runt som en fis i en potta.
Som ett exempel.
Jag tror att vi alla har egna exempel.

Nu eller alltid kanske skulle passa bättre?
Eller i alla fall bättre sent än aldrig.

Men vi borde ju se om oss själva hela tiden egentligen och inte bara när det "inte funkar för att vi nästan studsar in i väggen av trötthet och olust till det som är"

Och jag tänker på det där med hur man får till sig saker.
Det händer inget bra när energierna är inställda på negativitet.
Man drar bara till sig ännu mer av samma trista vara.

Så kom jag att tänka på sir Isaac Newton.
Ja, han som satt under äppelträdet ni vet och som såg ett äppel falla ner på marken.

Tyngdlagen ..
Ja man säger mycket om den. Bland annat att allt börjar hänga efter trettio.
Men det är en mer ytlig rolighet om ålder.
Och ganska osinnlig och vad jag tror inte ett dugg vetenskaplig, så det så ;)

All materia har väl en symbolisk motsats .
Eller ett annat sätt att säga det på.
Jag tror att tyngdlagen fungerar på många olika nivåer och inte bara på det fysiska planet.
Känslomässigt tex.
Orsak och verkan. Lagen om orsak - verkan är ju väldigt verklig.
Den är mer öppen för influenser som inte finns på samma sätt som inom fysiken.
För att förstå hur universums lagar fungerar , även tyngdkraften, på ett symboliskt sätt måste vi träna upp vårat tänk och våra inutin att ta emot det som finns bortom vår synliga logik.
Först behöver vi förstå ordet tyngdkraft på ett annat sätt.
I en annan mening. så som: allvar eller tyngd som "av tyngd". Dvs. viktig.

Så då kanske Sir Isaac Newton upptäckte " lagen om allvaret"
Lagen om relationen mellan orsak och den symboliska tankens makt, samtidigt som den fysiska tyngdlagen.
Visst är det en vetenskaplig upptäckt, men från ett annat lite mer vinklat perspektiv kanske Sir Newton hade en mystisk erfarenhet där han fick se en glimt av det essentiella och enhetliga i universum.

Han såg kanske genom slöjan av vanlig syn denna dag då den fysiska lagen som han gav namnet tyngdlagen men som reflekterar den konstanta och mystiska sanningen om vad som är allt finns i hålet. (Dvs det vi inte känner till för att vi inte kan se det, men som påverkar oss i högsta grad: universums kraft)

Han såg in i hålet den dagen och noterade att allting hör ihop med en lag relaterad till vikt och kraft.
Att han la denna mystiska insikt inom området vetenskap var för att han var vetenskapsman och det var hans redskap.
Men den mystiska konsekvensen var att energisk vikt, själslig, universiell vikt - började förflytta sig mer in i tankarna så väl som vetenskapen växte mer och mer och överskuggade värdet av känslomässig och intuitiv kunskap.

Vi måste tydligt ändra tankesätt och våra sätt att ta emot saker.
På ett lite okonventionellt sätt om man inte är medveten om det.
För att manövrera igenom problemen som man har framför sig.

Inga problem löser sig på samma nivå där de skapades.
Det är en total omöjlighet. Är det vetenskap?
Nä. Inte ett dugg faktiskt.
Men det är inte desto mindre sant..

Vi behöver besegra tyngdkraften. Det kräver utveckling av oss själva i viss mån.
Intellektuellt och genom vår kreativitet, så väl som vår kapacitet att ta emot världen genom våra inutins egen kraft.
Den fysiska världen av orsak och logik blir helt möjligt i vår vackra värld med mysitiska lagar.

Det ligger i vår natur att kämpa mot tyngdlagen, för att flytta gränser och få kontakt med den inre sanningen inom oss.

Vi har nog alltid letat efter en väg  för att vinna över det som tynger ner oss i våra  tankar.
Ja, vi är ju hellre uppe än nere. Och vi omger oss hellre med sådant som fyller oss än tvärtom.

Ibland tänker jag på som att det är som om man behöver köra lite Feng Shui fast inuti.
Lura tyngdlagen  genom att rensa bort sådant som tynger ner våra energier.

Och det är aldrig för sent.
"På tiden" kanske det är.
Eller också "hög tid".

Eller kanske bara något som man alltid borde ha med sig.
Tänket om att flytta upp våra tankar en nivå för att kunna lösa problem.
Våga se saker på annat sätt.
Tänka om.
Och ta oss lite tid till att våga göra det.

För att vi ska sluta stressa eller vara i lägen som vi inte mår bra av.

Och lyssna på oss själva till att börja med.
TRO på oss själva. Lyssna. Ibland behöver vi lyssna mer noga och ta åt oss oavsett vilken känsla vi har.
Intuition är för det mesta en pålitlig inre röst i vilken form den än ger sig till känna.
Mahatma Gandhi förklarade en gång meningen med den.

 En svår fråga, men jag har löst den för mig själv genom att säga att det är vad min inre röst berättar för mig"

Den universiella källan av allt. Hur osynlig den än är , så guidar den oss hela tiden.
När vi litar på det och slappnar av, samarbetar vi och tar emot meningen och det som ska vara på ett helt annat sätt.


Jag tror att ordet tillit är ett ganska passande ord.
Tillit till oss själva och till livet.
För när vi känner den och slappnar av.
Det är då vi ser. Och det är då vi känner oss trygga. Energiska.
Och på ett mer levande och på ett mer kreativt sätt.

Detta var lite av mina tankar denna lördagskväll
Hoppas att helgen ler emot er.
Kramar!


John Mayer.
Fantastiskt bra.
John Mayer – Gravity

Desain Rumah real estate design collection

Det är så många tillfälligheter i livet hela tiden.
Slumpen? Ödet? Förutbestämt?
Ja , jag vet inte.
Men jag vet att de finns där väldigt ofta.
Som att saker man upplever vid olika tillfällen liksom knyts ihop och man förstår.
Eller återupprepar sig fast lite annorlunda.
Kanske för att man behöver ett nytt "försök"?
Och kanske att man inte alltid ser det, utan bara springer på i all stress.

Ibland behöver man en stor (eller liten) röd STOP-skylt.
Precis på vägen där man går. (eller var man nu är)

Som står för: "stopp där, lilla vännen. Stanna upp ett tag och se dig runt omkring. Det händer ju massvis med saker under tiden som du bara tittar rakt fram.
Miljoners dofter far runt och har sig och väntar på att bli uppmärksammade för att få dig att le med ditt inuti. Massa med vackerheter finns hela tiden att se om du kikar lite runt omkring dig. Folk ler runt dig. Har du sett dem, eller har du bara märkt de som inte gör det? Kände du mjukheten i kattens päls sist du klappade honom eller henne? Och hur glad din vän blev sist du hörde av dig? Eller tänkte du bara på allt som du själv längtade efter?
En hemlis: stanna upp en smula och kom ihåg dina sinnen .De talar om så mycket bra. Stanna upp och se de saker som , om du uppmärksammar dem, kan bli guldkorn för dig.
Och stanna upp och slappna av.
Det är du i din bästa form. Utan anspänning, utan hjärtklappning, utan spända käkar och planering av minuter i detalj i flera månader framåt.
Stanna upp en stund och lev på det ställe där du är.
NU."

Om allt det skulle få plats på en enkel STOP-skylt, skulle den förmodligen vara med i Guinness Rekordbok som den största i världen(iaf om det skulle vara synlig text)
Och vi behöver kanske ingen skylt. Inte om vi kommer ihåg det väsentliga och själva kärnan då och då.
Andningen.

Och kanske att de där sakerna som bara händer, rätt vad det är, också är mycket mer att se då?
Sånt som vi vet att vi skulle må bra av. Om vi bara såg det. Och komma  ihåg att andning i nuet gör det mycket lättare att se. Uppleva. Höra. Dofta. Känna. Ge alla våra sinnen en chans att påminna oss om det vi kanske har glömt ett tag.

Jag har varit ganska dålig på att skriva här den senaste tiden.
Det beror på att jag skriver så mycket annat, men jag lovar att jag ska skärpa mig.

Jag avslutar med något som finns med i det jag skrivit på .
Det finns alldeles i början av den kreationen av skriverier.
Och känns ganska viktig. För mig.

Om jag slutade tro. Om jag slutade någon gång.
Då hade kanske hoppet försvunnit, nyfikenhet
och lust upphört och allt blivit mer i en gråskala.
Om jag slutade tro. Då hade jag kanske inte hittat rätt till sinnlighetens allra innersta rum.
Om jag slutade tro, hade kanske inte ens magin i allt det lilla, glittrat som små prismor i solsken,
så... jag hade hittat dem"

Kramar!

Jimmy Eat World – Hear You Me

Desain Rumah real estate design collection

Jag använder meditation en hel del. Och kreativitet.
Och så är Jag en liten spillevink som gillar att busa och skratta.
Ja.det är jag ju inte direkt ensam om.

Men vårt undermedvetna har ju faktiskt ingen humor alls.

Om man skämtar om sig själv eller nedervärderar sig själv och bara tänker:
Äh.. det betyder ingenting.Jag bara lurar mig själv.
Då tar vårat undermedvetna det som sant och skapar också tanken.
Därför behöver vi vara försiktiga med hur vi använder våra tankar.
Och det finns ju en hel del!

Ord har kraft och makt bakom sig och i sig.
Man behöver nog lägga märke till och tänka på dem hur man väljer dem.
Att känna sina tankar och låta dem skapa sitt liv.
För vi är ju på nåt vis våra ord. Så varför inte skapa plats inuti för kärlek, optimism och uppmuntrande mönster som får oss att växa?

Vi är alla ljus. 
Följ den inre stjärnan som skiner och gå din egna unika väg.
Själen är i centrum. Den är den del av dig som är evig.
Den kan inte bli förstörd eller sårad.
Den kan bara bli berikad av allt livet ger.

Dagen är full av mirakel.. när man tänker efter

Desain Rumah real estate design collection

Ibland när vi sätter upp mål,
har vi redan tagit för givet vad som finns tillgängligt.
Ofta på grund av vad andra människor genom åren har berättat för oss.
Men vill man förändra något och om man tycker att alternativen som ligger framför inte känns bra, kan man kanske ta ett steg bakåt och ifrågasätta varför man  bara ser just det.

Om man tittar utanför boxen så kan man se möjligheter som man inte ens visste fanns .
Just för att man var på en annan nivå tidigare i sitt tankesätt.
Ett problem kanske inte kommer till dig så mycket för det självklara svaret framför dig, utan för att stimulera att tänka mer djupt än innan.

Albert Einstein märkte att vi aldrig kan lösa ett problem på samma nivå där det blev skapat.
I ljuset finns problem för att flytta oss till en högre tänkande-nivå.
Då blir lösningen med ens uppenbar. Och vi blir medvetna på ett helt annat sätt.

Det tycker jag är en skön tanke. Ta upp tänket ett snäpp. Ta inte itu med problem på samma nivå där det skapades.
Lyft tankarna och var öppen inför lösningen.

Vackra ord:

As if I asked a common alms
And in my wandering hand...
A stranger pressed a kingdom
And I bewildered stand.

/Emily Dickinson


Jag tolkar orden som att när vi öppnar ögonen,
står vi inför obegränsat med rikedom.
Av upplevelser av olika slag.
Livet är vackert.
Det är kul också. Öppna ögonen för det .
Och glöm för hela friden inte att skratta!

Så ser ni en sån här skylt: Blunda! ;)

Desain Rumah real estate design collection

Hade vi lärt oss och utvecklats helt utan motgångar?
Om vi glidit fram på räkmackor hela tiden?
Det är jag säker på att vi inte hade gjort.
(Även om det väl ändå får vara någon måtta med dem ;))

Jag tror att när man är mitt uppe i något så kan det kännas väldigt mycket som "stopp".
Och "ska det alltid vara såhär?" Och "hur gör jag nu?"

Men så på något vis tar man sig igenom det.
Och på andra sidan ser man det ofta mer i en helhet.
För när det blåser är det väldigt lätt att skygglapparna sitter och skymmer sikten.

Efter ser man  förmodligen saker som man kunde gjort annorlunda.
Och som andra kunde gjort annorlunda också, för den delen.
Men den enda som man egentligen kan ta ansvar över, är sig själv.

Du kan inte ändra andra människor. Bara acceptera att vi alla är olika.
Med olika ryggsäckar, olika synsätt och olika strategier "att överleva".
Och den enda man kan utveckla i det inre syftet är sig själv.

Och se det som någon form av mening i livets skola det också.

Och någonstans där mitt uppe i allt handlar det om förståelse.
För andra.
För situationen och till och med för sig själv.

Jag har en lapp hemma.
Och på datorn.
Där står:

Livet är för kort för att vakna upp och ångra saker.
Så älska de som behandlar dig rätt.
Förlåt de som inte gör det och tro på att allt händer av en anledning.
Får du en chans- ta den
Om den förändrar ditt liv - låt den
Ingen sa att det är lätt.
De har bara lovat att det alltid är värt det.

Och det är ju det. Alltid.
Även om man inte tror det från början, utan är rädd för förändring.


Hösten och våren..
de står egentligen ganska mycket för förändring.
En sorts löfte (eller hot, beroende på hur man ser det) om att något annat är på väg.
Visst.. vinter är ingen årstid som jag direkt älskar .
Och så värst nytt är det inte heller om man har levt ett tag.
Men ändå.
Jag älskar sommar och vår. Och jag tycker mycket om höst.
Och jag tror att det ändå många gånger är någon form av separationsångest
som gör att vi kan bli lite deppiga under just de månaderna.
Sedan är det självklart melatonin-nivå och diverse annat också.
Men absolut någon form av lätt sorg över att något är slut.
För denna gången i alla fall.



Jag har en till favoritdikt av Tranströmer- C-Dur
Man kan nog säga att de flesta av hans alster är sådana.
Men i denna kan man läsa:

"En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.

En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar"

Jag ser mannen framför mig i min fantasi.
Och alla runt omkring honom,
där han går på stan omgiven av folk som har bråttom för att de fryser i snön.

Och synsättet han får efter att ha fått känna sig älskad, är annorlunda än stunden innan.
För med ett eget leende inuti, så ser han allt på ett helt annat sätt än om han hade varit lite nere.
Lite deppig.
Nu ler folk bakom uppfällda kragar.
En annan , mindre kul dag kanske han bara mest hade svurit åt den kalla, blöta slaskiga snön.
Vi tolkar saker olika beroende på hur vi för tillfället mår.
Till och med ord.

I mycket handlar det om kärlek.
I olika former.
Kärleken till  det som omger oss.
Och våra medmänniskor.
Och det vi får tillbaka.
Eller det som kanske saknas.

Och att göra skillnad för någon annan är faktiskt ganska lätt.
En kram. En omtanke. Ett snällt ord.

Det gör inte bara mottagaren varm,
utan fortsätter också gärna som ringar på vattnet.

Men det där vet vi redan.
Egentligen.

Desain Rumah real estate design collection

Det kan ha lite olika, fast samma betydelse.
Inte ordmässigt kanske.
Men det viktigaste..
Alltså, det som är allra mest essentiellt för var och en kan skilja sig åt.
Förutom de mest grundläggande bitar som vi alla antingen måste eller behöver ha.

Tittar man i en Synonymhandbok står det såhär:

Essentiell:
väsentlig, nödvändig, oumbärlig, mycket viktig; livsnödvändig, livsviktig, vital

Essensen.
Det är ett annat ord. Men på något sätt kan de ändå vara lite sammanlänkade just när det gäller
det man mår bra av och älskar att göra och omge sig med.

Essens:
innersta väsen, väsen, innersta natur; sammanfattning, andemening, kontenta


Mitt innersta väsen(essensen av mig) älskar till exempel att skratta.
En av många guldkorn i livet . Men ändå.
Jag mår BRA av det.
Det är faktiskt i princip livsviktigt. I alla fall om jag ska må bra.
Alltså är det Essentiellt för just mig.


Hur kom jag på namnet på Bloggen?
Jag tänkte att jag gör som jag brukar.
Jag skriver från och ur hjärtat.
Behandlar sånt som jag är intresserad av.
Sådant jag ser och observerar och tänker på.
Och en del av sånt jag gör.
Och en stor del av det är just det Essentiella.

Så välkommna hit.
En del nygamla och andra kanske helt nya  bekantskaper.


Det här är En form av mitt innersta väsens oas bland alla ord.
En sammanfattning om sådant som korsar min livsväg och tankar som poppar upp.
Eller bara lite ordbajs då och då.

Desain Rumah real estate design collection