RSS

Nu är det såhär.

Okej. Jag sitter här.
För er som inte ser mig
(vilket är de flesta, förutom en och annan fönstertittare som inte tittar in),
så sitter jag i skräddarställning med en stor kudde i knät som jag lutar kroppen lite över ,när jag skriver på tangentbordet som står på min mammas gamla brudkista som jag använder som soffbord.

Brudkistan är gammal.
Den är av ganska mörkt trä och på framsidan har den ett inristat motiv med troll i en skog.
När jag var liten och den inte alls användes som soffbord utan mer bara stod i ett hörn i vårat vardagsrum, fantiserade jag mycket om de där trollen. Jag hittade på egna sagor och satt och berättade dem framför kistan. Men det har jag slutat med.
På varje en av de fyra kanterna sitter det beslag.
De har repat upp byxor för mig, mer än en gång.

I vilket fall.
Det är här jag sitter. Just nu.
Rakt framför mig på väggen hänger det ett stort väggord - Harmoni.
Och tittar jag lite till höger står det en Kärlek på en smal hylla (ordet alltså)

Sådant som jag tycker om att titta på och som gör mig glad,omger jag mig med.
Precis som de flesta.

Och nu när jag sitter här,så är det alldeles tyst.
Nästan.
Lite sus och lite skrap utifrån.
Någon skottar snö.

Ute är det över tjugo minusgrader.
Där jag sitter just nu, känns det mer som en varm och ombonad grotta med tända ljus och värme.
Och jag känner mig så mycket ett med varje ögonblick som jag bara kan.
Just nu.

Jag läser de ord som jag skriver.
Utan någon tanke på framtiden..bara nu..inte det förflutna..utan nu.
Låter uppmärksamheten vila utan ansträngning på det jag läser..känner tangenterna under mina fingrar.. och jag känner doften från ett ljus som luktar vanilj.. och blir lugn.
Just nu är jag i detta.
Jag är medveten om "nu".

Men vad finns här?
Om man är här i och nu i denna stund, utan någon annan tanke än att vara uppmärksam på det här ögonblicket.
Då blir man medveten om en inneboende stillhet.
En rymd.
Den finns alltid här.

Den friheten finns hela tiden.
Trots det, har vi länge riktat vår uppmärksamhet mot allt annat.

Jag tror att det riktiga misstaget vi ofta gör när vi slappnar av och självklart får en massa tankar som poppar upp (för att vi då har tid att tänka) ,är att vi kämpar emot dem och fördömer.

Men tänk om det verkliga problemet är vår önskan att tankarna inte ska finnas och våra försök att med viljans hjälp tvinga bort dem?


Tänk om tankarna inte har någon som helst innebörd, bortsett från den vi väljer att ge dem?


Tänk om vår egen erfarenhet skulle vara att vi är som en öppen himmel av medvetenhet, som utan ansträngning vilar i nuet. Som ägnar vår fulla uppmärksamhet åt det som ligger framför oss just nu?
Hur skulle det vara?

De flesta av oss tycker om att underhållas av våra tankar.Ja,jag gör.
Men det finns ju tankar och så finns det tankar.
En del är ganska destruktiva och inte till någon nytta för oss alls.

Kanske fokuserar vi ibland på vår egen berättelse om tidigare smärta, orättvisa eller sårade känslor.
Kanske vi ibland tror att vi definieras av vår offerstatus.

Men om allt vårt förflutna är just  det - förflutet.
Alltså borta?

Ska vi ta med oss smärtan, plågan och de sårade känslorna framåt i tiden, så måsta vi välja att välkomna dem in i nuet och sedan underblåsa smärtans flammor, lägga bärnsle på elden och med tankarnas hjälp, förstärka och förhöja en smärta som inte ens finns här och nu..
För det är det bara nuet som gör.

Vi kan också välja att bjuda med oss de tankar som vi mår bra av.
Till varje nytt ögonblick.

Livet ger oss ständigt ett val;
Man kan välja att följa tankarna.
Ordna en fest för dem.
Ge dem energi, färg, doft, krydda och stor betydelse.

Eller att ibland stanna kvar som en öppen himmel, notera tankarna som passerar, utan att ägna dem någon energi.
Och uppleva att vi inte har med dem att göra utan bara tillåta dem komma och gå.
Det är valfritt, men inte helt enkelt just bara för det.

Och när man lärt sig att välja bort det som inte är viktigt och ger energi; och välja det som är det.
Och också finna att "just nu" är ett ganska så skönt ställe att vara på.

Faktiskt det enda ställe som är, hela tiden.
Och inte alls lika förvirrande och energikrävande som "överallt på samma gång".

Då tror jag att harmoni inte bara blir ett ord som hänger som prydnad på en vägg.

Som i mitt fall.



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS