RSS

Tänkte på det där med..

..stolthet.
För den kan vara stor.
Och den är såklart bra att ha!

Men ibland kan man undra varför vi bygger upp
stora murar runt omkring oss.
Eller man kanske inte behöver undra.
Egentligen så är det väl ganska så tydligt varför vi gör det
många gånger, men det är ju faktiskt inte så speciellt bra.



Från det ögonblick vi föds och de första åren av våra liv,
och sedan återigen när vi blir gamla, är vi beroende utav andra människor.
Vi är "starka" mellan dessa två perioder och kan sköta oss själva.
För det mesta.
(Och det är vi också ganska duktiga på att både göra och visa.
Ibland till nästan vilket pris som helst.)
Men ibland skulle vi behöva riva ner muren och släppa in andra.
Och ibland skulle vi också ge mer omtanke och hjälp till andra när
vi väl kan och är kapabla till det.


Dalai Lama, som har sagt så väldigt mycket klokt, uttryckte sig liknande en gång.
Han sa det på ett annat sätt och med andra ord.
Och förmodligen mycket mycket bättre.



Men just det där med att vi kanske borde både våga släppa in
lite mer mellan dessa livsperioder.
Det är ju huvudet på spiken och något som vi är riktigt dåliga på:
Be om hjälp.

Och Är vi inte i behöv av andra människor under hela vår livstid?
Och varför skäms vi för det?
Varför gråter vi hellre i tysthet?
Och varför ses man som svag för att man ber om hjälp?
Och gör man det?
Är inte det snarare ett tecken på insikt och styrka?
Även om man just då inte är så stark.
Det låter paradoxalt, men jag hoppas ni förstår vad jag menar.

Jag tror att vi alltid är beroende av andra.
På olika sätt.
Våra murar gör att vi ibland isolerar oss för mycket.
Samtidigt som vi såklart även behöver egen tid för reflektion och bara vara.
Känslomässigt oberoende leder ingen större vart.
Känslomässigt beroende är mer som svavlet på tändstickan.
Och när det tänds blir det varmt.

Kanske mer -ömhet, omtanke, kärlek?
För det är vi ju.
Beroende.
Klart vi är.
Och det är några av de saker som vi verkligen kan slösa med hur mycket som helst.
Och får tillbaka när vi ger.

Och tänk bara om vi lärde oss att ta emot det lite mer.
Utan rädsla.
Kanske till och med fråga om hjälp när vi behöver det,
lite mer ofta.
Professor Albert Schweitzer som fick Nobels fredspris 1952 sa:

"Vi känner till sömnsjukan.
Men det finns en liknande,, men livsfarlig sjuka som attackerar själen .
Den slår ner utan förvarning.
När du märker minsta tecken och brist på entusiasm, var på din vakt!
Det enda sätt att förhindra denna sjuka är att förstå att själen lider,
den lider mycket, när vi låter den vara endast ytlig.
Själen tycker om vackra och djupgående saker"


Och han kan ju inte gärna ha fått fredspriset av en slump, känner jag.
Ytterligare en man med mycket kunskap om det viktiga.



Och är det något som gör oss mindre arga, på hugget och mer avslappnade
så är det väl ändå just ; omtanke, ömhet och kärlek.
Oavsett om vi ger eller får.
Och bara det i sig är vackert.
Och djupgående.
Det får oss att må gott ända in i själen.

Sedan finns det så mycket "vackert" när man börjar tänka på det.
Och lika väl som att vi alla behöver vissa saker, är andra delar individuella
från person till person. Liksom behovet av mängden av det.
"Det vackra" kan vara det som man själv behöver.
Vad man själv mår bra av och uppskattar.
Det vackra. Djupgående.
Det som känns bra i hela "inutiet".

Och själen behöver vi se efter lika mycket som kroppen.
Borde vara lika självklart att göra det som att smörja in sig efter dusch,
eller borsta tänderna.

Den är lika mycket en del av oss som utsidan.
Till och med, den viktigaste delen av oss.

Och även om vi behöver tid för reflektion och egen tid, då och då,
så behöver vi också bli "närade" av andra.
Ja, av varandra.

Varför inte börja med ett leende?
Det värmer alltid.

Lonestar – Smile



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

1 kommentarer:

Vida sa...

Vad fint skrivet... idag behövde jag läsa delar av det där...

Kramen

Skicka en kommentar