RSS

Botten eller Toppen.. ungefär

Att se det där som är på Bottenvåningen, sa en kompis.
Hon menade det som finns allra längst inne i oss.

-Men är inte det kärnan, mer än längst ner på botten? frågade jag.

-Inte om man nästan bara hittar alla fel, mumlade hon då.

Och jo. DET har ju hänt..

Men det är ju ändå det innersta jaget.
Där vi på något sätt utgår ifrån.

Även om vi kan känna för att gömma saker nere i källaren ibland för
att det inte är lika trevligt som det trevliga.

Det som finns där hjälper oss också att lättare förstå det som fört oss hit.
Och vi gör ju alla fel.
Och rätt.
Om vartannat.

Och inga känslor bör väl gömmas och glömmas.
Vi behöver dem.

Vi behöver till och med rädsla.
Bara vi kan acceptera den, fejsa den och lära känna den.

Ibland behöver vi riskera för att vinna.
Faktiskt ganska så ofta.
Det kan kännas rädsligt.


När vi styr ut båten på okända vatten,
kan vi knorra över att vi inte har "skepparexamen"
Men vi behöver inte vara experter, pålästa, veta allt.
Faktum är att vi aldrig kan veta allt.
Och det är nog tur det.
För är vi inte alltid nybörjare på varje nytt ställe?
När vi styr från kaj har vi en resa framför oss som kan bli hur som.
Och vi kan välja mellan att gunga med eller att försöka styra i storm.
Och att följa med i den riktning som båten för oss.
Och åt det håll vi styrs.
För är det inte så?
Att ju mer vi slappnar av, desto mindre behöver vi kämpa?
Jag tror det.
Och jag tror också att "rättet" hamnar i bullseye bra mycket mer ofta då.



Läste historien om en fågel som brukade besöka en ung kvinna.
På tal om rädsla.
Hon beundrade fågeln så mycket att hon en dag bestämde att skaffa en bur så att hon alltid kunde höra fågeln sjunga och se dess "vackerhet"
Allt eftersom tiden gick , vande hon sig vid sitt sällskap och förlorade lite den underbara känslan som inföll varje gång som denna fria själ kom att hälsa på henne, utan att alls vara tvungen.
Fågeln i sin tur kunde inte sjunga i fångenskap och dog.
Då förstod den unga kvinnan att kärlek kräver frihet för att uttrycka all sin charm -
oavsett om frihet kan innebära en viss risk.

Vi har en tendens att bura in/hålla krampaktigt tag
(och många gånger mest pga rädsla)
i saker för att vi har rädslan att bli övergivna.
(som faktiskt är en av de två första grundläggande rädslorna vi föds med)

Och tron att:
"frihet inte har gränser eller ansvar"

Och därför blir det också gärna så att vi gärna gör samma med allt och de vi älskar.

Som om egoism var det enda sättet att hålla världen balanserad.
Men kärlek har ingen gräns, den vidgar våra horisonter.
Och den lyser upp de mörkare delarna inuti oss.

Och det vi har i källaren.
Eller längst inuti oss.
Det kan lysas upp av kärlek.

När vi med den söker inuti oss och finner svaren..

Kärlek till oss själva;
Då behöver vi inte längre bäva för vad vi hittar om vi omfamnar allt.

Det blir en förståelse och ett sammanhang.
Och vi behöver inte alls känna det som att vi är en fågel i en bur.
För ibland känner vi oss nästan så. Även i oss själva.
För att vi undertrycker så mycket.

Dessutom kommer vi förmodligen inte heller att känna behovet av
att göra så med någon annan vi älskar heller.





Så tänker jag på när man var liten.
Vad mycket mysterium det fanns då.
Tiden och livet förändrar allt till något förståeligt.
Det finns förklaringar på det allra mesta.
Inte ens himlavalvet är lika spännande nu som den var då.

Hela livet är fullt med sanningar och förklaringar,
men som faktiskt handlar mer om från vilken utgångspunkt man har
än att det ska vara samma för alla.

Jag behöver INTE ha en förklaring på allt.
Jag gillar att inte veta allt.
Men å andra sidan att ta reda på saker själv.
Det ger utrymme för fantasi.
Det får mig att vara konstruktiv och kreativ på ett sätt jag tycker om.

Men om man "första-gångar" sig själv då?
Se sig själv gå, känna , prata.
Se minsta känsla, reaktion,
agerande, som att prata med någon på gatan om vad som.
Som om man inte hade upplevt det tidigare.

Och se sig själv inifrån och ut.

Detta är JAG.
Inte den som är påverkad av omgivningens mönster och tycke.

Det Behöver man se ibland.
Som om det var första gången.
Eller i alla fall på nytt.
Igen och igen och igen.

Jag-delen.
Den ursprungliga.
Utan etiketter som både man själv och alla runt omkring har satt på en.

Möjligtvis lite trötta, men leende reflektioner
från en Jag.
Lady Gaga – Born This Way

Kram



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

2 kommentarer:

Synnøve. sa...

Det var bra reflektioner vill jag påstå.
Kramen.
Synnöve.

Zun sa...

jAmen till det, klokfia!

Kram Zun

Skicka en kommentar