RSS

Det var en gång ..

..när jag hade läst om medeltidens Venedig.




Jag gillar historia.

Ja, jag gillar historier i största allmänhet och speciellt när man känner sig
sådär glad, inspirerad eller full med ny input efter.

Och jag älskar när det är så väl beskrivet att man nästan känner doften
av omgivningen och platsen det handlar om.
(inte övertydligt, för fantasin måste få sitt också)
Och när man får tydliga inre bilder på hur det var och såg ut.


Nu kanske just medeltiden knappast är något man vill känna lukten av.
I och för sig..

Men det där yrket.
I Venedig.
På medeltiden.

Det som kallades för Codega..
(och jag reserverar mig för stavfel i ordet)

Var man en sådan, så visade man vägen
och lyste upp framför människor när de gick längs med de mörka
gatorna om kvällarna.
Man skänkte trygghet och beskydd.
Och ljus.

Kanske också tröst, för en del.

Knappast så speciellt glamoröst
och förmodligen var människorna som jobbade med just det,
tillhörande samhällets bottenskikt.

Vilket är sorgligt och tragiskt på samma gång.
Att det ens ska finnas sådant, men det är ett helt annat bloggeri..

Och hur jag kom att dra parallellen till dagens ljusbärare.

För att de finns.
De finns lite här och var runt omkring oss.

Och jag menar inte el-verken.
Jag menar de som lyser upp vår vardag.
Som skänker det där lilla extra som man behöver.
Just då.
Omtanke.
Goa ord.
Stöd.
Tid.
Ljus och värme.
Kärlek

Att lysa upp tillvaron för varandra.
Det måste ju vara en av de finaste saker vi kan göra.

Vi har nog alla en eller flera runt omkring oss som skulle kunna vara
vår egen Dagens/gårdagens/ "alltidets" Codega.

Och förhoppningsvis är vi det i vår tur till människor runt omkring oss.
På olika sätt kanske.
Men ändå någon som lyser upp någon annans tillvaro.

Jag tycker att det känns fint att tänka på.

Som professorn jag läste om en annan gång.

En dag, efter en lektion,fick han frågan:
-Professorn, vad är meningen med livet?

De flesta eleverna hade förberett sig för att gå,
men professorn höll upp sin hand och bad dem vänta en liten stund.
Han tittade en lång stund på eleven som hade ställt frågan och sedan sa han:
-Jag ska svara på din fråga.

Och så tog han upp sin plånbok ur fickan och ur den halade han upp en liten spegel.
Han tittade på den och log och så berättade han följande historia:

-När jag var en liten pojke, under kriget, var vi mycket fattiga och levde
i en by långt ute på landet.
En dag fann jag delarna från en sönderslagen spegel på vägen.
Det var en tysk motorcykel som hade kraschat där.

Jag försökte hitta alla delarna för att kunna laga spegeln men det var omöjligt.
Jag behöll den största biten.
Det var den här.
Genom att skrapa den mot en sten lyckades jag göra den rund.

Jag började leka med den och blev fascinerad av hur jag kunde reflektera ljus
ända in till de mörka platser där solen aldrig sken, djupa hål, sprickor och mörka skrymslen.
Det blev en lek att låta ljuset nå in till de mest svårtillgängliga ställen som jag kunde hitta.

Jag behöll den lilla spegeln under hela min uppväxt och tog fram den då och då
för att återuppta lekens utmaningar.

När jag blev vuxen började jag förstå att detta inte bara var ett barns lek,
utan att det också var en metafor för vad jag skulle göra med mitt liv.

Jag förstod att jag inte var ljuset eller källan till det.
Men jag har min egen erfarenhet och förståelse och på många platser
kan det bara lysa om jag reflekterar ljuset.

Jag är ett fragment av en spegel.
Dess ursprungliga form känner jag inte till, men ändå kan jag, med det jag har,
reflektera ljus till de mörkaste platserna på jorden.
In till de mörka vrårna i människors hjärtan och kanske förändra något
hos dem till det bättre.
Kanske ser andra vad jag gör och följer mitt exempel.

Det är det som är meningen med mitt liv.

Daniel Powter – Best Of Me

Kram



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

3 kommentarer:

Carpe Diem. sa...

Så sant som det är sagt.
Kram

Kottemor sa...

Du är så klok finaste Laila!
Inne och lånar lite energi från dig idag igen,
jag som också brukar dela med mig har nu lite
svårt att finna den själv...
Ibland är hjärtat tungt.
Och just då och också alltid är det så härligt
att just du finns fina!!

Kramar på dig!

Elzie sa...

Vad fint du skriver. Stämmer så väl in. Man skulle behöva en ljusbringare emellanåt.
Hoppas du har en bra dag.
Kram Elzie

Skicka en kommentar