Tacksam då´rå.

Ibland har det känts som att jag har blivit träffad av Tomas Tranströmer.
Mitt i prick.

Första gången över huvud taget som jag läste hans ord:

Jag gick genom tysta rum efter att min mamma hade vandrat över till andra sidan.
Hon fanns där ännu på något sätt och allt såg ut som om hon verkligen ännu levde där.
Trots att jag visste motsatsen och hade tagit farväl av henne just på lasarettet,
Då när solen sken in genom fönstret och jag tyckte att solen kunde ge fan i att skina när jag var så smärtsamt medveten om det hål som just hade skapats i mig och i livet.
Trots att jag var glad för att hon slapp frysa i  över trettio graders sommarvärme längre.
Och vara i en dimma av smärtstillande.
Men det var smärtsamt tyst. I alla hennes rum i lägenheten.


Då. En tidning på köksbordet.
Och dessa ord:

"Tysta rum.
Möblerna står flygfärdiga i månskenet.
Jag går sakta in i mig själv.
genom en skog av tomma rustningar"

Jag hittade kärleksbrev mellan mina föräldrar. Flera lådor av dem.
Med skälvande händer öppnade jag lock och darrade och höll andan innan jag läste.
Men läste, det gjorde jag. Jag läste allt.

Lärde känna mina föräldrar på ett sätt som jag aldrig skulle ha gjort annars.
Som man förmodligen inte tänker på speciellt mycket som barn.
Och det gav mig ytterligare en dimension av förståelse och kärlek.
Det var längtan. Vemod.
Det var stor kärlek och vackra vibrerande ord  med mening.

Till slut satt jag i en hög av kärleksbrev och log, grät, skrattade om vartannat.
Och jag bestämde mig då för att inte nöja mig med lagom.
Aldrig någonsin att stagnation i livet skulle vara ett alternativ.
Aldrig mer.

Och jag läste en anteckning som hade min mammas skrivstil.
Dikten "ansikte mot ansikte" beskrev  min känsla om hur "själen skavde mot landskapet såsom en båt skaver mot bryggan", då och då.

I den saknad som just då var så påtaglig.


Jag tjuvmjölkade också Kosmos.
Precis som i Eldklotter.
Och överlevde.

I och för sig ganska singel.
Och på ett överlevnadsvis. För att allt ändå går vidare.

En tid efter återupptäckte jag det där magiska i vardagen.
Och jag började bli intresserad av personlig utveckling.

Och precis som i romanska bågar, blev jag medveten om valv efter valv.
I mig själv.
I de jag hade nära.
Och hur sant det är att vi aldrig är färdiga.
Och jag skämdes inte längre för att vara människa.
Utan kom hem till mig själv.

Första gången jag läste dikten "C-dur",
satt jag på ett café i min stad och såg ut på stressade människor i ett kallt snöblask.
Det var då jag tänkte på hur olika man ser sin omgivning.
Hur olika man uppfattar allt, beroende på i vilket sinnestillstånd man själv är.

"Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar."

Och när ännu en väldigt viktig del av mitt liv var på väg att hända.
När jag hade gått en annan väg än den kanske förväntade.
Gjort en tvär-vändning.

Och gjort något som jag verkligen ville och kände otrolig passion för.
Och när jag satt där och väntade på att få kritik på det som jag nyss hade "fött".
Och som var något som var så mycket jag, fast det inte var det.
Att jag nästan var generad över att låta någon annan ta del av det som farit runt, levt och mognat i mig  innan det skrevs ner..

Och som gjorde det svårt att ens lämna ifrån mig det skrivna.
Då lyfter jag på huvudet och tittar rakt in i orden: Var stolt.
Som hängde på kylskåpsdörren. Fast som tillhörde en helhet.


Var stolt..


Ja, det finns så mycket mer och så många fler tillfällen.
Men det är inte undra på att han är min absoluta favoritpoet.

Han skrev sig in i mitt liv som han gjort i många andras.
Med enkla ord. Djupa innebörder. Igenkänningsfaktor.
Orden fanns där som små trösterika fjärilskramar när jag behövde dem.
I livets olika svängningar.

Med KÄNSLA.

Eldklotter

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till
bara när jag älskade med dig
Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
-glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret mellan olivträden

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Underbart att ha en sådan kärlek som är  lyser upp det som är jobbigt.
Ja. För man kan välja att se det på olika sätt.
Antingen ser man sorgen. Det tunga.
Eller så ser man trösten. Och ljuset.

Och någon som smeker bort bekymmer.
Bara genom att finnas där.
Det borde vi alla ha.
Hur självständiga vi än känner att vi är.

Och kärlek kan vara kärleken både till vän eller en  livskamrat.


Jag tror att allt handlar om kärlek.
Och ibland  avsaknaden av den.
I vissa delar.

Och på tal om det..

Desain Rumah real estate design collection