RSS

Hela världen och vi

"hela världen är en rad underverk men vi är så vana vid dem att vi kallar dem vardagliga"
sa HC Andersen.

Han levde i en helt annan tid.
Det får man lov att beakta.
Men när man beaktar det, inser man ännu mer hur viktigt det är idag.

Vi nöjer oss inte så ofta längre med "sol, frihet och en liten blomma"

Vi vill kanske mer ha sparesor, ständig uppkoppling och lite andrum då och då.
Utan att mer än ibland tänka på att om vi från början tänkt på det första,
hade inte åtgärderna varit lika nödvändiga.

Varför ska man ens behöva tänka på att kunna få det som i kroppen är autonomt och kommer av sig själv?

Visst.
Metaforiskt.
Men ändå.
Att leta efter andhämtning borde vara en utebliven sysselsättning som ingen
skulle behöva syssla med.

Jag tror att hemligheten till mindre negativ stress är att känna mindre press.
Hemligheten till att känna mindre press är att undvika sådana situationer.
I den mån det går.

Säga ett stort JA till livet.
Och det som ger energi.
Vara nyfiken, leva och känna att man lever.

Men man kan lika mycket säga ett minst lika stort NEJ till sådant som tar energi också.
Våra krav på oss själva till exempel.

Bort med de orimliga.
Eller bort med de som inte är akut nödvändiga.
Inte skjuta fram. Uppskjutande tenderar till att ligga och gro och ge
stress det också.

Men prioritera.

Och även om man kanske tror det så dör inte bilen av att vara lite
smutsig när man ska på kalas på lördagen.

Den gör inte det.
Motorn och allt annat inuti. Som olja och bensin.
DET Är viktigt.
För annars funkar den inte. Alls till slut.

Man kan kanske säga att vi är lite som bilar.
Visst mår vi bra av att bli snygga och vaxade(det där får man ta hur man vill)
då och då.

Men det viktigaste är ändå bränslet.

Och det som gör att vi fungerar.
Och balans.(kräver ju i alla fall däcken och vi människor särdeles skitmycket)

Vi kanske inte behöver en resa för att skaffa energi alla gånger.
Ibland behöver vi bränslet först.(till skillnad från bilen då;))

Får vi det, så kanske lusten att åka ut på äventyr och skrika stora JA:n till ALLT infinner sig på ett helt annat sätt?
Att det är då vi känner att vi lever fast på det braiga viset.

Det är då vi orkar ge så vi får tillbaka.
Och sådär bara fortsätter det....

Och jag tror fortfarande på att vi behöver solsken, frihet och en liten blomma.
Precis Som HC Andersen en gång sa.
Fast frihet att få välja det vi själva känner är det som ger oss vad vi behöver.

Solsken i form av ljus och värme från båda andra människor och det naturen står för.
Och naturen bjuder på blommor och så mycket annat vackert.
Som helar. Som gör oss lugna.
Som får oss att i alla fall för tillfället förstå livet lite annorlunda.
Varje gång.
Och de där påminnelserna är ganska mycket värda och värda att
upprepas så vi till slut kanske kommer ihåg dem mer ofta.

Man kanske inte måste sitta och vänta på att FÅ blommor.
Ibland kanske man får plocka dem själv.
Och njuta av stunden innan. Under. Och efter.
Av varje underverk.

Melanie Fiona – He's Alright

 Kramar från mig till Er!



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Tänkte på det där med..

..stolthet.
För den kan vara stor.
Och den är såklart bra att ha!

Men ibland kan man undra varför vi bygger upp
stora murar runt omkring oss.
Eller man kanske inte behöver undra.
Egentligen så är det väl ganska så tydligt varför vi gör det
många gånger, men det är ju faktiskt inte så speciellt bra.



Från det ögonblick vi föds och de första åren av våra liv,
och sedan återigen när vi blir gamla, är vi beroende utav andra människor.
Vi är "starka" mellan dessa två perioder och kan sköta oss själva.
För det mesta.
(Och det är vi också ganska duktiga på att både göra och visa.
Ibland till nästan vilket pris som helst.)
Men ibland skulle vi behöva riva ner muren och släppa in andra.
Och ibland skulle vi också ge mer omtanke och hjälp till andra när
vi väl kan och är kapabla till det.


Dalai Lama, som har sagt så väldigt mycket klokt, uttryckte sig liknande en gång.
Han sa det på ett annat sätt och med andra ord.
Och förmodligen mycket mycket bättre.



Men just det där med att vi kanske borde både våga släppa in
lite mer mellan dessa livsperioder.
Det är ju huvudet på spiken och något som vi är riktigt dåliga på:
Be om hjälp.

Och Är vi inte i behöv av andra människor under hela vår livstid?
Och varför skäms vi för det?
Varför gråter vi hellre i tysthet?
Och varför ses man som svag för att man ber om hjälp?
Och gör man det?
Är inte det snarare ett tecken på insikt och styrka?
Även om man just då inte är så stark.
Det låter paradoxalt, men jag hoppas ni förstår vad jag menar.

Jag tror att vi alltid är beroende av andra.
På olika sätt.
Våra murar gör att vi ibland isolerar oss för mycket.
Samtidigt som vi såklart även behöver egen tid för reflektion och bara vara.
Känslomässigt oberoende leder ingen större vart.
Känslomässigt beroende är mer som svavlet på tändstickan.
Och när det tänds blir det varmt.

Kanske mer -ömhet, omtanke, kärlek?
För det är vi ju.
Beroende.
Klart vi är.
Och det är några av de saker som vi verkligen kan slösa med hur mycket som helst.
Och får tillbaka när vi ger.

Och tänk bara om vi lärde oss att ta emot det lite mer.
Utan rädsla.
Kanske till och med fråga om hjälp när vi behöver det,
lite mer ofta.
Professor Albert Schweitzer som fick Nobels fredspris 1952 sa:

"Vi känner till sömnsjukan.
Men det finns en liknande,, men livsfarlig sjuka som attackerar själen .
Den slår ner utan förvarning.
När du märker minsta tecken och brist på entusiasm, var på din vakt!
Det enda sätt att förhindra denna sjuka är att förstå att själen lider,
den lider mycket, när vi låter den vara endast ytlig.
Själen tycker om vackra och djupgående saker"


Och han kan ju inte gärna ha fått fredspriset av en slump, känner jag.
Ytterligare en man med mycket kunskap om det viktiga.



Och är det något som gör oss mindre arga, på hugget och mer avslappnade
så är det väl ändå just ; omtanke, ömhet och kärlek.
Oavsett om vi ger eller får.
Och bara det i sig är vackert.
Och djupgående.
Det får oss att må gott ända in i själen.

Sedan finns det så mycket "vackert" när man börjar tänka på det.
Och lika väl som att vi alla behöver vissa saker, är andra delar individuella
från person till person. Liksom behovet av mängden av det.
"Det vackra" kan vara det som man själv behöver.
Vad man själv mår bra av och uppskattar.
Det vackra. Djupgående.
Det som känns bra i hela "inutiet".

Och själen behöver vi se efter lika mycket som kroppen.
Borde vara lika självklart att göra det som att smörja in sig efter dusch,
eller borsta tänderna.

Den är lika mycket en del av oss som utsidan.
Till och med, den viktigaste delen av oss.

Och även om vi behöver tid för reflektion och egen tid, då och då,
så behöver vi också bli "närade" av andra.
Ja, av varandra.

Varför inte börja med ett leende?
Det värmer alltid.

Lonestar – Smile



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Visst finns det...

Överinformation!

Just det.
Och här kommer en lång radda (bara för att det liksom är lite onödigt och kul):

Din/Ditt första:


Operation: Ett titthål under naveln som fortsatte till ett lite större för att ta ut en ilsken blindtarm.
Då blev den tvärdö och försvann.

Piercing: Öronen när jag var 8 år. Den andra var i naveln, men då var jag mer åt 30 minus-hållet.


Husdjur: Katt.
Sedan blev det guldfiskar som heter Adam och Eva för att de var först.
Efter dem kom ett gäng noeontetra som hette Jönssonligan fast i klump.
Senare en kampfisk som hette Viktor och Två kyssgurami som var bland
det sötaste jag hade sett.
Lite halvgenomskinligt rosa på något sätt och hade
som hobby att pussas.
(eller så var det beteendet något annat, men just då tyckte jag att det var ursött)
Vandrande pinnar. Det slutade med flera hundra. Då fick jag nog och skaffade
vandrande löv. De var lika sugna på att föröka sig de.
Och för att återgå till svaret på den exakta frågan:
Katt..

Semester: Den första jag har minne av var på Kanarieholmarna när jag var 5 år.
Mest för att jag fick sådant lock för öronen att jag i princip var döv halva resan.


Kärlek: När börjar man räkna? Chrille kanske.
Lite äldre mogen pojk som spelade fotboll.
Han tyckte att jag var en liten skit.
3 år efter ändrade han åsikt.
Då tyckte Lallis, 16 år att hon saknade något.
Som fortsatt intresse. ;)

Just nu:

Äter du: Snacks. De är Hjärtformade

Dricker du: Typ vatten (nej.. det är ingen topp-kombo)

Lyssnar du på: Jason Mraz – Mr. Curiosity

Tittar du på: En himla många ord.

Har på du på dig: Raggsockor, farfarströja med banlonpolo under,
Stickade för korta brallor och en basker på skallen.
ELLER något helt annat:)

Din framtid:

Barn: <3 (men jag tror jag är ganska klar där..även i framtiden)

Giftermål: Jag har nog redan "gjort mitt" där.
Tror jag.

Vad du föredrar:
Kramar eller kyssar: Kan man få ta båda? Inte? Då gör jag det.

Kortare eller längre: Vaddå?
Vill jag bli längre?
Nä. Jag räcker ju i alla fall ner till golvet.

Snygg mage eller snygga armar: Hahahaha. Snygga armar...wow.
Ja, det bara MÅSTE jag ju ha, för annars döööör jag.
(det korrekta svaret: jag tycker att man får vara som man är, helt enkelt)

Busig eller lydig: Busig. In deed.

Har du någonsin:

Kysst en främling: Nä.. inte så mycket att det stör (nej. Och i så fall är det säkert preskriberat)

Tappat bort glasögon/linser: IF!!! Det är en av de saker som jag är riktigt bra på.
Sedan är jag bra på att inte skaffa nya också.

Brutit ett ben: Ja. Fast nej, fast flera ben i en fot.

Rymt hemifrån: Ja. Men bara för att de skulle hämta in mig. Satt bakom en gran.
(sådant man aldrig skulle våga idag. För tänk om man inte är saknad..*s*)

Röntgats: Ja. Hade det funnits klippkort på akuten när jag var liten så hade jag haft det.
Många röntgningar blev det.

Krossat någons hjärta: Mm. Har jag nog. Tyvärr.

Nobbat någon : Ja.


Tror du på:
Kärlek vid första ögonkastet: Ja! Vore ju helt urtrist annars:)

Gud: På mitt eget sätt.

Mirakel: Ja.

Aliens: Nä. Inte på utomjordingar heller.Däremot på att det förmodligen kan finnas någon form av liv i andra solsystem. Men varför kalla dem för utomjordingar eller aliens? Det vore ganska ego att tro att vi är de enda levande "intelligenta" varelserna i allt det stora som finns utanför vår planet

Magi: Inte som i trollkarls-magi, men annan magi tror jag på:)

Tomten: Ja. Jag har sett honom flera många gånger.;)

Änglar: Ja

Transformers: Är inte det ett barnprogram?
Och i så fall tror jag på att de finns. Där.

Idag:
Det sista du sa högt? Hej då; tror jag

Det senaste någon sa till dig:
Förmodligen något liknande. (telefon)

Vad har du druckit idag? Kaffe, julmust, vatten

Vad var det senaste du åt? Penne och pastasås med räkor.

Blandat:

Önskar du att du bodde någon annanstans?Nej.Och ja. Ibland.

Tycker andra att du är attraktiv? Det är ju ingen fråga att fråga mig? Heller!

Dricker du? Ja. Jag har läst att man kan dö av uttorkning annars.

Använder du droger? Hellre dör jag. I princip.

Vilket schampo använder du? Olika. Men något som frisören rekommenderar.

Vilken parfym använder du? Just nu mest secret obsession av Calvin Klein.

Vad är du rädd för? Spindlar, hästrumpor
och några saker till.

Gillar du att tvätta? Ja. Det är ju bara att slänga in och ta ur. Liksom.

Vad är det för färg på din ytterdörr? Hm.. Brun tror jag

Godaste glassmaken? Texas Pecan. I Löv it.

Sover du tungt? Det beror på.

Drömmer du mardrömmar?
Inte så ofta..

Vad ser du om du tittar till höger? Ett soffbord. Med fina snittblommor.

Vad gör dig glad just nu? Det finns en hel del.
Och bara det gör mig glad.

Höger el vänsterhänt? Högerhänt, men kan använda båda om det kniper.

Hur många kuddar sover du med? Jag tror faktiskt att jag överdoserar med kuddar.
Men de jag ligger på, brukar vara två.

Ibland en och ibland är jag wild and crazy

Och ligger utan.
Kudde.

 
Är du kittlig? Det är alltid farligt att tala om.
Men nu är det ju inte så många av er som kan kittla mig, så
ja. Jag är kittlig. Men bara på ett hemligt ställe.
(alltså är det dödshemligt, för jag får smått panik och kan inte
ansvara för följderna om någon kittlar mig.. Det kan bli oplanerade
karatesvingar och allt möjligt konstigt och det är ju farligt med tanke på att
jag inte ens kan karate)



Snarkar du? Det vet jag faktiskt inte.
Sover liksom när jag eventuellt snarkar.
Jag svarar nej, för att det låter bra.


Sådärja. Överinformation alltså:)

Kram!



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

En bok..

Jag har kommit
att tänka på boken "Gå dit hjärtat leder dig"(Susanna Tamaro)
flera gånger under de senaste veckorna.

Jag har tänkt mycket på ord, rader och meningar som står i den.
För att ord och rader ibland sätter sig väldigt hårt fast hos mig.
Speciellt det som känns i hjärtat.
Som känns viktigt.

Inte så mycket på själva titeln.

Jag vet att jag brukar säga att man borde gå dit hjärtat leder en.
Det tycker jag.
Jag tycker att man borde gå den väg som känns varm och skön och givande.

På något sätt, handlar det nog om att hjärtat eller magkänslan ändå för det mesta
visar oss vägen.

Även om vi inte lyssnar på den.
Och jag tror att det är då som det blir kaiko i maskineriet.

Och i det stora hela så handlar det väl om att man hamnar vid olika vägskäl under livets gång då man antingen väljer att sitta stilla och fundera och inte komma någon större vart och fortsätta med att inte vara så väldigt nöjd.

Eller att välja i vilken riktning man skulle behöva gå för att må bättre.
För att hitta det som lyser upp tillvaron.

Ibland förstår vi inte det där.
Vilka möjligheter vi egentligen har.

Jag kan mycket väl vara där då och då.



Boken fick jag av min mamma för ganska så många år sedan.

Den låg också ganska så länge och mest bara drällde.

Jag var i ett läge av mitt liv, då jag inte var speciellt mottaglig för goda råd.
Och det var precis vad jag trodde att den innehöll.

Märkligt att man för det första kan tro att man vet allt.
Märkligt att man för det andra kan ha förutfattade meningar
om något som man inte ens har gett en chans.
Och märkligt för det tredje att man ibland är livrädd för att se nya öppningar.
Och helt underbart när man gör det och inser att man skulle gjort det
för länge sedan.

När jag väl öppnade boken, fanns inte mamma kvar i livet.
När jag väl öppnade boken, ångrade jag djupt att jag inte hade läst den
direkt då jag hade fått den.
Och när jag väl öppnade boken insåg jag varför jag hade fått just den.

Det fanns en mening.
Och det var kärlek och omtanke.

Och när jag insåg att hon verkligen hade valt den med sådan omsorg.
Då blev den dubbelt så bra.
Den blev till och med helt underbar.

"Varje gång du känner dig vilsen och förvirrad, tänk på träden, på hur de lever sitt liv. Tänk på att ett träd med stor krona och korta rötter blir omkullvräkt av första bästa vindpust. Inuti ett träd med långa rötter och för liten krona rinner saven med möda. Rötter och krona måste växa sig jämnstora.
Du måste befinna dig både inuti och ovanför tingen samtidigt.
Bara så kan du ge dig själv skugga och värn, bara så kan du under den rätta årstiden täcka dig med blommor och frukt."


Hela historien handlar om en kvinna som vet att hon snart ska dö.
Då bestämmer hon sig för att skriva ett brev till sitt barnbarn som befinner sig
på andra sidan jordklotet.

Brevet är skrivet som en dagbok.
Egentligen inte alls tänkt att skickas iväg, men hon känner ändå starkt att hon
måste få det ur sitt system.
Orden måste ur henne.

Och det tar henne en månad att skriva det.
Hon berättar om sitt eget liv.
Om sin dotter som gick bort i en bilolycka och hur hon då tog hand om
sitt älskade barns barn.

Brevet i sig är ett arv.
En förklaring till varför saker blev som de blev.
Goda råd för att försöka få dotterdottern att undvika samma fallgropar som hon själv.
Det handlar om tre kvinnor och tre olika livsöden.

Det är känslor och situationer som vi alla känner igen.
Hur svårt det är att bryta skadliga mönster som lätt kan gå i arv genom generationer,
fast man inte vill något hellre.
Hur svåra olika sorters relationer kan vara.

Hur mycket man kan ångra sådant som man aldrig vågade.
Sådant som man skulle velat säga, men drog framför sig tills det blev för sent.

Hela berättelsen är varm.
Det är en gammal kvinnas syn på religion, svek, kärlek och livsval.


Och man VILL inget hellre än att Marta(dotterdottern) ska få läsa sin mormors ord.
För det känns som att det är lika viktigt för henne som för mormor att skriva ner dem.

Och lika viktigt som det var för två fiktiva personer att skriva ner och läsa;
Lika viktigt var det för mig att få ta del av boken.
Kändes det som.
Av flera olika anledningar.

Det Olga vill säga till sitt barnbarn är: Öppna ditt hjärta, var inte rädd,
följ det dit det tar dig, det är det som är lycka.

Och där är vi igen- nästan där jag började.
Men bara vi hittar lyckan.
Eller bara vi vet vad som gör oss lyckliga.
Bara vi vet det, så vet vi nog.

Och när vi vet så har vi ju ett val.

Annars vet vi inte speciellt mycket.
Jag har kommit till en punkt när jag har insett att vi inte vet speciellt mycket alls.
Men trots att jag inte alls vet , så kan jag ju ändå välja.
Och jag vill välja den varma vägen.
Den som innehåller sådant som jag älskar att göra- för att det är lite tokigt att göra motsatsen.

Morcheeba – Enjoy The Ride



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Men oj då..

..så himla pinsamt det kan bli när man tänker på knasigheternas historia.
Eller kanske mer på sin egen knasighets-historia.

Sådana där händelser som man egentligen kanske helst hade förträngt.
Man kanske i princip gjort det, men så ploppar de opp i skallen när man minst anar det.
Som framkallas av olika händelser.

I mitt fall "ploppar" det ganska så mycket.


Så är det när man mer eller mindre är känd för att lyckas
väldigt ofta med just sådant.

Och det började väldigt tidigt.

En kombination med att inte alltid ha sådan väldig tur när man tänker,
mycket i skallen och bara ha en klumpig kropp i allmänhet.

*Som när jag cyklade och åt godis samtidigt.
Och cyklade rakt in i ett staket.

Är man sugen så är man och då hoppar man raskt över staketet
och hämtar sitt gottis.

Det tyckte en hel familj var lite lustigt. För de satt där.
I sin trädgård.
Där jag gjorde intrång och plockade gröna grodor.

-Hej, det var bara jag som flög in i staketet, sa jag.

*Eller när jag bara av misstag råkade sätta igång rökvarnaren.
När jag skulle göra pannkakor.
Och alla grannarna kom inspringande och skulle rädda mig.
Och jag låtsades att någon annan hade varit där och gjort platta kolbitar.
Han hittades aldrig.

*Eller när jag av misstag trodde att jag höll på att drunkna en smula
Och skrek som en galen gris.

Och jag insåg att livräddaren antingen var en jätte eller väldigt normallång och att
det i så fall betydde att vattnet var i knähöjd.

Då ändrar sig läget till mycket ansträngande och pinsamt.
Och så kan man haspla ur sig något dumt.

Som : Jävla tång!
Och bara går därifrån. .
(förlåt för det uteblivna tacket, livräddaren)

* Eller när jag fick akut jättemycket kramp i höften.
Och for runt på en sparkcykel nere i sjukhusets kulvertar.

Och helt plötsligt mötte folk och fick panik med ett spretande ben
och med en imponerande fart körde rakt in i en vagn med smutstvätt.
Tjoff bara, liksom.


*Ibland så kan det hända att man har stått vid en busshållplats
och märker att man har fått byxorna ut och in.
(ja... ska skriva en avhandling någon gång om hur man alls lyckas,och om knepet att gå på stan och låtsas som ingenting.)
*Och visst har det hänt att man har stått inne i ett växthus.
Och inte kommit ut.
Och efter en stund fått lite allmän panik i värmen och instängdheten.
Och skrikit tills någon kom.

Och när räddaren kommer och öppnar dörren åt rätt håll så kan det ju onekligen kännas ganska löjligt. Liksom.

*Eller när man just handlat 3 liter mjölk och lagt i handväskan.
För att slippa påse.

Och helt plötsligt kommer på att det kunde vara särdeles kul
att svänga med väskan några varv.

Då ska man nog tänka väldigt mycket på innan att se till att det inte står en
liten tant någonstans under väskans kretslopp.
Annars blir det mycket dumt..(tanten mår bra idag.
Faktiskt direkt efter att hon frågat om jag hade en tegelsten i väskan..)

* Eller om man går och pratar på msn med sonen på mobilen.
Och är så inne i den diskussionen att man knappt märker att underlaget
är lite "vinklat" och låter och känns annorlunda.

Förrän man tittar upp och princip redan är inne i en lastbil. Från Pripps.
Och chauffören kommer ut, precis när man vänt på klacken och tänker springa ner.

Då kan det hända att han ser väldigt väldigt tveksam ut.
Och att man känner att förklaringen får vara.
För att han ändå inte hade trott en.
Och säger:
-Hej. Här står jag mitt uppe på ditt flak.
Typ.


Det finns ju miljoner olika händelser.( i alla fall nästan)
Det gör det...


Det är då man går hem och tar några djupa andetag.
Och tänker på många andra saker.



Jodå..så det att det är..
;)


En STOR Favvis:
Jason Mraz – Butterfly - From The Casa Nova Sessions



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Ibland kan man fundera..

Ibland kan jag fundera på om det verkligen är så
att man har ett problem eller om man mest bara tror det.

Under tider då vi inte direkt är i kontakt med våra "inutin", är det  lätt att tro så starkt på den separationen, att vi förklarar allt obehagligt som ett problem.

Våra mind skapar en illusion av separation och kroppen, som är influerad av våra ego-tankar och drar på sig sig olika psykosomatiska sjukdomar.

Och vårat samhälle är väl också en skapelse av våra kollektiva tankar.
Det tar på sig samma sjuka , fast annorlunda, och det blir vad vi kallar; sociala problem.

Alla så kallade problem, representerar sådan separation och kan bli bättre med andra lösningar.

Om vi ändrar vårat tänk, så löser vi förmodligen också våra problem.
De kan ju ändå aldrig lösas på samma nivå där de skapades.

Man kan tänka om och skicka iväg de mottagna problemen.
Ändra attityd gentemot sig själv och tro på sig själv och sitt innersta väsen.

Låt det som verkar problematiskt , ses av sitt innersta jag och veta att problemet inte är vad det verkar vara.

Skriv om avtalet om vem du är och vad du tar emot. Och vad du accepterar.
Det nya avtalet börjar förmodligen ta fram en högre energi av kärlek och ljus.

Som Fransiskus sa (fast lite annorlunda) :
Klättra upp för stegen av mänsklig medvetenhet från den nedersta pinnen till den högsta.
Genom att ändra hur du tänker kan du ändras från en som skapar och upplever problem, till en som löser dem.

En sådan vill jag vara! :)


Där det finns hat, låt mig så kärlek.
Ljus skingrar alltid mörkret.



Och:
"Var du än är - låt andra få ta del av ditt ljus"

Joshua Radin – Friend Like You



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Hur många gånger?

Hur många saker i livet kommer vi aldrig att göra, just för att vi tror att de är omöjliga?
Det tycker jag är en intressant fundering.

Hur många gånger har man snabbt tänkt att: nä. Det går aldrig.
Trots att man verkligen, verkligen skulle vilja?



Men det där med Humlor;
Rent logiskt sett så borde de inte kunna flyga alls.
Enligt aerodynamikens lagar så borde det vara stört omöjligt.
Men flyger gör de ju...

Någon sa:
Humlan flyger därför att den inte känner till aerodynamikens teknikaliteter och fysiska lagar.

Och kanske det är så?

Det kanske inte alls betyder att" man inte vet bättre"
Det kanske istället betyder att när man tänker på det "omöjliga" eller ev.
svåra och krångliga så blir de det.

Men om man släpper de tankarna, händer det något..
Ja, först och främst att man ser möjligheterna istället.


Om vi bara vill och vågar så går det mesta

När man har jobbat i ganska så många år med handikappade människor,
inser man att det faktiskt är så.
Med ett brinnande intresse och motivation går det mesta.

Och så tänker jag på en speciell man.
Han är blind.

Trots det, besteg han höga berg.
Som Mount Everest.
Det är sådant som många av oss som är seende inte ens skulle våga tänka på.

En del eldsjälar ses som "obotliga optimster".
Jaa.. är det något fel med att se det så?
Är det inte det som gör att vi vågar?
Att tänka att det ändå kommer att gå åt skogen,
ger ju ingen större lust liksom.


Att vara en "obotlig optimist" kan göra att en blind man bestiger
det högsta berget i världen.
8,848 meter högt.
Han heter Erik Weihenmeier


Weinheimer visste exakt vad han ville och hade ett mål.
Oavsett vad folk runt omkring honom tyckte och sa.
Han ändrade sitt liv till att bli som han ville ha det
2001 besteg den blinda fd. gymnasieläraren Erik Wihenmaier Mount everest.
Förutom det, har han också klättrat i bland annat Kilimanjaro.

Hur det gick till?
Han vågade. Och ville.
Och han brann för det.

Vet man vad man vill ,
har man nog alltid möjligheten att uppfylla sin dröm.
Det kanske inte blir precis så, men å andra sidan kanske det som blir,
blir ganska så bra ändå.
Och att göra något är bättre än inget.
När viljan finns.
Det tror jag.


Jag själv ska nog skippa "det går aldrig-tänket" lite mer ofta.
Inte för att jag kommer att bestiga några höga berg.
Men ändå.
(ja, för man vet ju inte)

Josh Kelley – Lift Me Up



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Tisdagstrudillutt, fast i ord

Ibland kommer jag väldigt tydligt på mig själv med att bedöma olika upplevelser .
Det gör man väl ganska omedvetet , men det är mer lätt att leva i nuet när man tar bort den delen.


Istället för att göra en händelse antingen bra eller dålig, kan man bli kvar i ögonblickets nu som är vad jag känner i mig.

Det är mer hjälpfullt än att "det blev inte som jag hade tänkt mig"
Att tillåta istället för att ha motstånd till vad som är.

Även om jag vill ändra nuet, är det bra mycket bättre att låta det finnas utan att döma och sedan notera det som behövs göras för förändring.

Ju mer som man låter bli god tanke/dålig tanke-vanan, desto mer kan man bara vara i det.


Jag älskar att observera nuet och bara göra just det; vara i det.
Vad hände just nu och här, oberoende på hur jag tycker om det.
Sedan noterar man allt man kan ta in - himlen, vinden, ljuden, ljuset, temperaturen, människorna - allt.
Låter sig bara vara.
Dessa stunder behöver man  ingen ursäkt eller förklaring av något alls.

Just nu när jag skriver försöker jag bara vara och tillåta orden flöda genom mig och hjärtat och genom händerna och ner på tangentbordet och skärmen utan någon bedömning alls.


När vi är barn är vi totalt helt och fullt närvarande.
Det är bara att titta på dem.
Se hur de inte reagerar för varje liten grej som händer och hur de är i nuet och nästa och så vidare.

Om man är utan bedömning, kommer man inte att känna sig tvungen att komma med tröttsamma ursäkter som egentligen bara tar tid.
Som: jag är för gammal. Det tar för lång tid. Det är för svårt..

Istället är du i stunden och välkomnar det - källan av att vara, som inte känner till något alls om ursäkter och som inte vet hur man är någon annanstans än just här och nu.

Bli ett med nu .
Varje dag i ditt liv är fullt med "nuliga" ögonblick och de är ovärderliga.

Du kommer aldrig att hitta "det där" i morgon - den källan finns bara här.
Nu.

Det är något man får öva på. Men det  är det värt.



Healing kan inkludera att släppa det förgångna medan vi flyttar in i framtiden.
Om vi inte gör det, fortsätter vi att återskapa det och det blir vår framtid.
När vi släpper det, ger det också en stark vision av hopp och styrka.

Våra celler byts ut varje dag och vi kreerar i praktiken nya kroppar vart sjunde år.
Så det är egentligen fel att säga att våra förflutna är instängt i våra kroppar,
även om det ibland känns precis så.
Vad som egentligen händer är att allt oroligt som skapar våra celler ofta är låsta i just det förflutna -
och att oron fortsätter att återskapas i samma gamla mönster genom gamla omedvetna , nervösa "systemprogrammerare"

Om man dock kan ändra det oroliga i oss,  så kan våra celler och liv förbättras automatiskt, därför att hälsa och "ro-lighet" är ett naturligt state of mind.

Man kanske behöver bjuda in framtidens vision som sällskap under resan då och då.

Hur skulle allt vara om det var som du helt och hållet ville ha det?
Hur skulle det se ut?

Tänk inte innan du svarar.
Låtsas att du är ett barn som kreerar sitt liv precis så som du vill ha det.
Ditt inuti vet precis vad du vill.
När du öppnar och tar bort den inre domaren i svaret för en stund, kommer ditt inre jag att berätta det rätta.

Det är väldigt kraftfullt att uttrycka detta för sig själv.
Delvis för att fokuserade tankar är vad som skapar verkligheten  runt omkring oss.

Någon sa att : om man kan hålla en tanke eller känsla för åtminstone 17 sekunder utan att komma med en motsatt känsla eller tanke, kommer vi se bevis på tanken som manifesterar sig runt oss.

Jag vet inte om det stämmer.
Men det man tänker, känner man och tvärtom.
Och det man känner, tänker signalerar man ut till omvärlden.
På olika sätt. Och vi är som både mottagare och sändare på en och samma gång.
Våra tankar skapar våra göranden och det vi får tillbaka.
Därför tycker jag ändå att det är en spännande tanke.

Nu tänkte jag tänka på en varm kram till er.
Tex.

Det bästa med kramar i verkligheten är att man aldrig kan krama utan att få en tillbaka.
Har ni tänkt på det?:)

Kram alltså!

Smokie – Ain't It Funny How It Works



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

stress - är ´e ett nödvändigt ont?

Scenario:

Det som borde blivit gjort på dagen drogs fram.
Skallen snurrar och man inser att tvätten borde tvättas. Golvet borde städas och kläder som lite random ligger utspridda på sovrumsgolvet ligger och hånflinar mot en,
liksom de där husdjuren a.k.a dammråttorna i hörnen.
Skickade man med matsäcken till utflykten? Tog barnet med sig gympakläderna till skolan? När var det nu igen det där utvecklingssamtalet var?Och just det; bakningen till öppet hus borde nog tas om hand ikväll. Och var det idag det där mötet som man hade ställt in förra veckan, var inplanerat?Och jösses, för den där duschen man tänkte ta på förmiddagen hanns visst inte riktigt med.. Och hoppsan, nu är det visst dax för matlagning och ganska mycket till.Alla de där tankarna och minst tusen till, verkar snurra runt som en karusell i skallen.



När det blir lite för mycket av sånt är det ganska värdefullt att förutom sänka de egna kraven på sig själv,
göra det som man minst av allt anser sig ha tid med:
Andas.


Gå ut en runda kanske. Att gå en stund i friska luften kan påverka mycket.
Det kan kännas lite som om man blir som en ny människa, fast samma.
Som tar sina första steg in i en helt ny ork.

Det är en basic form av rörelse. För vi gör den varje dag.
Men den kan vara meditativ och den är absolut
naturvänlig in i minsta moment.
Studier och erfarenhet visar att vi förlorar övervikt och att det underlättar flera olika lägen då vi inte mår bra.
Vi blir mer pigga.
Bland mycket mer.

Första steget i en viss riktning kan bryta gamla mönster.
Bara företeelsen: ta en promenix med ett syfte ger universum signaler om att man är på väg framåt.


Vår vardag är full av stress.
Man kan ändra tänk.
Och det är nästan alltid lika svårt som det låter.
Som en forskning som NASA gjorde, då de kom fram till att det tar 30 dagar att ändra en vana.
Och det är när man är motiverad.
Klart det tar emot!

Vi vill ju för det mesta ha ganska så omedelbara resultat dessutom.
Men om resultatet är något vi önskar, så varför inte?



Ibland behöver man ge sig själv tystnad som en stillsam och värdefull gåva.
När det snurrar runt omkring oss behövs det som allra mest.
Ibland är det just det som behövs mitt uppe i snurren.
När man som minst känner att man har tid.
För att orka.

Det är ingen extra lyx i tillvaron.
Det är något nödvändigt för oss då och då.
Stillhet och tystnad och tid för reflektion.

Det kan vara svårt att njuta av vägen annars.
Som ju faktiskt är det som är det essentiella.
Lukta på blommor längs med vägkanten.
Se det vackra runt omkring oss.
Och det som liksom är lite svårt att se när vi svischar förbi det i 180 knyck på livets motorväg.

Moder Theresa sa något fint om tystnad:
Se hur naturen - träd, gräs, växer i tystnad. Se stjärnorna, månen och solen. Hur de vandrar i tystnad. Vi behöver den för att kunna nå våra egna och andras själar.

Allt som är kreerat, kommer ur den.
Våra tankar likaså. Våra ord. Våra inutin och de vi är.
All kreativitet behöver stillhet.
Vår känsla av inre frid är beroende av den för att ladda batteri, ta bort spänningar och oro.


Att vara i stillhet helar och inspirerar.
I den finner vi  viktiga svar-
De som finns inuti oss , men som vi inte alltid uppfattar.


Djupt i oss finns det en outtömlig källa av kärlek.
Därför behöver vi aldrig spara på den.
Vi kan alltid vara generösa. Och Kärlek är smittsamt.
När vi delar den, kommer den tillbaka med råge. Ju mer kärlek vi ger  desto mer får vi.
 Den är mycket. Allt. Runt oss. I oss. Och på alla möjliga härliga livbejakande sätt.
(Men den är förstås aldrig stressad)
Kärlek är och vi är den.


Shawn Mullins – All In My Head

KRAM





Och ibland.. lär vi oss mer genom att leta efter svar på frågor och inte hitta det, än att få själva svaret



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS