Är man en..

.. tänkare så är man.

Jag är.
Ibland.
Andra gånger tänker jag inte alls.

Och ibland är jag bara en "görare" utan att tänka först.
Vissa gånger har jag ju tur i alla fall.
När jag tänker och gör..
:P
(och det händer faktiskt att jag gör båda i rätt ordning också ;))

Men jag upplever ofta saker(som alla andra, såklart) , antingen själv eller genom
en betraktares ögon och då händer det väldigt lätt att jag tar
det med mig och så snurrar tankarna iväg.

Blir det rätt eller fel?
Förmodligen båda.

Men jag gillar att tänka och reflektera.
Och att lära mig hela tiden.

Sista tiden har jag funderat en del på varför vi ibland
liksom kan stagnera i ett visst läge.

Läste något som en Mexikansk man sagt och som
arbetar med personlig utveckling.
(som jag har glömt namnet på)

Han sa:

Det finns alltid ett läge i våra liv som bär ansvaret till att vi slutar utvecklas.
Ett trauma, ett stort nederlag, en olycklig kärlek, ja även en seger som vi hade ganska så svårt för att förstå, kan göra oss rädda och o-kapabla att utvecklas och gå vidare.

Och när man tänker på det så har han väldigt rätt.
Jag känner absolut igen det i en del.
Det kan vara åtskilliga sporter som man har provat under åren, men
som när man märker att andra är bättre, tröttnar på.
Stämmer i alla fall ganska så bra in på mig.

Eller något annat som man verkligen ömmat för,haft en passion för och velat,
men var rädd för omgivningens respons och reaktion - för det har ju hänt..

Förutom rädslan finns "fredskänslan"
Varför kämpa för något när det är lugnt?
Och lugnt vill vi ju ha det. Ofta.
Vi känner oss dessutom vuxna i det, för det är väl såhär man ska känna sig då?

Som en söndagseftermiddag ungefär.

Begär inte så mycket av oss alls.

Vi blundar för de ambitioner som kanske
ändå skulle ses lite naiva,
men som kanske ändå skulle ge personlig eller professionell framgång.

Vi kan bli förvånade när någon i samma ålder säger att han eller hon ännu har det där.
Men egentligen vet vi att det var vi själva som gav upp fajten för våra egna.

När vi gör det och hittar den där "söndagsfriden" hamnar vi i ett lugn.
Ett tag.

Men de där tankarna finns där inom oss och slår rot och påverkar mer än vi tror.
Det är lätt att bli omedvetet bitter.
Både på de runt omkring och på oss själva.

Det vi ville undvika genom att undvika att kämpa för vad vi egentligen ville,
blir ändå lätt följden - besvikelse och inombords frustration.


Om man vill något riktigt mycket,
så ska man nog inte välja "inget" och bara ge upp för att man vill ha "söndagsfrid".

I Ett speciellt ögonblick i våra liv "når vi gränsen".
Det känns som att det inte finns fler ändringar tillgängliga.
Som om vi inte växer mer i det vi gör.
Vi tror att vi har nått vårat eget idealiska läge och
att det är kanske lika bra att lämna det så också.

Men egentligen kan vi nog alltid gå längre.
Egentligen kan vi alltid utvecklas. Och det helt utan krav och bara genom att känna och uppleva.

Ja, det där: "lev mer, riskera mer"

Och av erfarenhet så VET vi ju allihopa att det rätt som det är
händer.
Det där "då:et".
Vändningen eller då det bara lossnar.

I det stora, såväl som i det lilla.

Ja, som att lösa korsord ungefär.
Det tar totalstopp.
Man blir lite frustrerad och slutar, men när man sedan
kommer tillbaka till ordpusslet, så väller svaren över pappret och pennan glöder.

Just nu sitter jag och skriver.
Jag har under en tid känt mig totalt blockerad i det flödet.
Nu funderade jag inte en sekund på att sluta för det, för det är
i princip lika viktigt för mig som att andas.

Men det var så väldigt tydligt när "flowet" kom tillbaka.
Det var när jag slappnade av.

"Kampen" ligger många gånger i att slappna av i det som är.
Tror jag.

Inte att stagnera och resignera.

Därför att allting runt omkring oss ändå förändras och om vi inte
gungar med, kommer vi i otakt.

Och vill vi bara stå och vara halvt missnöjda eller vill vi göra vad vi mår bra av?

KRAM

Desain Rumah real estate design collection