RSS

Logikens vara eller..

inte?

Ibland är två gånger två inte fyra utan fem
/Dostojevskij

Logik i all ära.
Men ibland är det inte den uppenbara logiken och förståelse som är det väsentliga.
Det är vägen dit.
Innan blixten från klar himmel kommer in och lyser upp.
Och ibland kanske man inte ens är i så stort behov av den?

En gång för några år sedan läste jag en skrift som fascinerade mig.
Tyvärr kan jag inte återge den, men den handlade om aningens källa.

Aningens källa
När jag tänker på de orden så drar jag paralleller med kultur.
Med sådant som frammanar fantasin.
Sådant som inte i sig själv talar om för oss hur vi ska tänka.
Som ger oss svängrum i tänket..

Påbörjade tankar och inre bilder som far runt inne i oss som funderingar, tankar och drömmar.

Aningens källa
är utanför oss, den är fyren i mörkret, den är blixten som sveper runt himlavalvet,
gång på gång och söker och stundtals händer det att en smula av det skenet nuddar
vid oss, tränger in i de djupaste skikten av vårt medvetande.
Jag skulle vilja säga: Jag blev anad.”
/Juloratoriet


Ibland gör man en djupdykning för att försöka hitta sammanhanget.
De pusselbitar man saknar för att kunna få en helhet och för att
enklare kunna visualisera och förstå.

Det som finns där som små tankekorn - aningar.


En del saker behöver vara logiska.
Men andra mår nog som allra bäst av att vara vid aningens källa ett tag.
Lite dolda. Lite ologiska.
För att kunna få oss att använda fantasin, vår kreativa sida och intuition.

De behöver få sparka av sig skorna och få springa barfota.
Få leka lite inuti oss, innan vi kommer till klarhet med saker.


Och någonstans så känner jag nu lite som i texten i Juloratoriet:

"Jag skulle vilja säga: Jag blev anad.”

För ur en svamlig samling med tankar, har jag nu tänkt så att jag
anar något .


Aningens källa kan mycket väl varaall den inomboende fantasi, kreativitet,drömmar och underbara tankekorn
som bor inom oss.

Att skönja något som man själv kan forma.
Från tankekorn till "slutprodukt"

Och slutprodukten blir precis vad vi gör den till.
Som vanligt.


Tror jag.



Och så tror jag att : mer fantasi och lek åt folket.
För att göra det svartvita lite mer färglatt.

Kram



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Är man en..

.. tänkare så är man.

Jag är.
Ibland.
Andra gånger tänker jag inte alls.

Och ibland är jag bara en "görare" utan att tänka först.
Vissa gånger har jag ju tur i alla fall.
När jag tänker och gör..
:P
(och det händer faktiskt att jag gör båda i rätt ordning också ;))

Men jag upplever ofta saker(som alla andra, såklart) , antingen själv eller genom
en betraktares ögon och då händer det väldigt lätt att jag tar
det med mig och så snurrar tankarna iväg.

Blir det rätt eller fel?
Förmodligen båda.

Men jag gillar att tänka och reflektera.
Och att lära mig hela tiden.

Sista tiden har jag funderat en del på varför vi ibland
liksom kan stagnera i ett visst läge.

Läste något som en Mexikansk man sagt och som
arbetar med personlig utveckling.
(som jag har glömt namnet på)

Han sa:

Det finns alltid ett läge i våra liv som bär ansvaret till att vi slutar utvecklas.
Ett trauma, ett stort nederlag, en olycklig kärlek, ja även en seger som vi hade ganska så svårt för att förstå, kan göra oss rädda och o-kapabla att utvecklas och gå vidare.

Och när man tänker på det så har han väldigt rätt.
Jag känner absolut igen det i en del.
Det kan vara åtskilliga sporter som man har provat under åren, men
som när man märker att andra är bättre, tröttnar på.
Stämmer i alla fall ganska så bra in på mig.

Eller något annat som man verkligen ömmat för,haft en passion för och velat,
men var rädd för omgivningens respons och reaktion - för det har ju hänt..

Förutom rädslan finns "fredskänslan"
Varför kämpa för något när det är lugnt?
Och lugnt vill vi ju ha det. Ofta.
Vi känner oss dessutom vuxna i det, för det är väl såhär man ska känna sig då?


Som en söndagseftermiddag ungefär.


Begär inte så mycket av oss alls.





Vi blundar för de ambitioner som kanske
ändå skulle ses lite naiva,

men som kanske ändå skulle ge personlig eller professionell framgång.

Vi kan bli förvånade när någon i samma ålder säger att han eller hon ännu har det där.
Men egentligen vet vi att det var vi själva som gav upp fajten för våra egna.

När vi gör det och hittar den där "söndagsfriden" hamnar vi i ett lugn.
Ett tag.

Men de där tankarna finns där inom oss och slår rot och påverkar mer än vi tror.
Det är lätt att bli omedvetet bitter.
Både på de runt omkring och på oss själva.

Det vi ville undvika genom att undvika att kämpa för vad vi egentligen ville,
blir ändå lätt följden - besvikelse och inombords frustration.


Om man vill något riktigt mycket,
så ska man nog inte välja "inget" och bara ge upp för att man vill ha "söndagsfrid".

I Ett speciellt ögonblick i våra liv "når vi gränsen".
Det känns som att det inte finns fler ändringar tillgängliga.
Som om vi inte växer mer i det vi gör.
Vi tror att vi har nått vårat eget idealiska läge och
att det är kanske lika bra att lämna det så också.

Men egentligen kan vi nog alltid gå längre.
Egentligen kan vi alltid utvecklas. Och det helt utan krav och bara genom att känna och uppleva.

Ja, det där: "lev mer, riskera mer"

Och av erfarenhet så VET vi ju allihopa att det rätt som det är
händer.
Det där "då:et".
Vändningen eller då det bara lossnar.

I det stora, såväl som i det lilla.

Ja, som att lösa korsord ungefär.
Det tar totalstopp.
Man blir lite frustrerad och slutar, men när man sedan
kommer tillbaka till ordpusslet, så väller svaren över pappret och pennan glöder.

Just nu sitter jag och skriver.
Jag har under en tid känt mig totalt blockerad i det flödet.
Nu funderade jag inte en sekund på att sluta för det, för det är
i princip lika viktigt för mig som att andas.

Men det var så väldigt tydligt när "flowet" kom tillbaka.
Det var när jag slappnade av.

"Kampen" ligger många gånger i att slappna av i det som är.
Tror jag.

Inte att stagnera och resignera.

Därför att allting runt omkring oss ändå förändras och om vi inte
gungar med, kommer vi i otakt.

Och vill vi bara stå och vara halvt missnöjda eller vill vi göra vad vi mår bra av?

KRAM



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Det var en gång ..

..när jag hade läst om medeltidens Venedig.




Jag gillar historia.

Ja, jag gillar historier i största allmänhet och speciellt när man känner sig
sådär glad, inspirerad eller full med ny input efter.

Och jag älskar när det är så väl beskrivet att man nästan känner doften
av omgivningen och platsen det handlar om.
(inte övertydligt, för fantasin måste få sitt också)
Och när man får tydliga inre bilder på hur det var och såg ut.


Nu kanske just medeltiden knappast är något man vill känna lukten av.
I och för sig..

Men det där yrket.
I Venedig.
På medeltiden.

Det som kallades för Codega..
(och jag reserverar mig för stavfel i ordet)

Var man en sådan, så visade man vägen
och lyste upp framför människor när de gick längs med de mörka
gatorna om kvällarna.
Man skänkte trygghet och beskydd.
Och ljus.

Kanske också tröst, för en del.

Knappast så speciellt glamoröst
och förmodligen var människorna som jobbade med just det,
tillhörande samhällets bottenskikt.

Vilket är sorgligt och tragiskt på samma gång.
Att det ens ska finnas sådant, men det är ett helt annat bloggeri..

Och hur jag kom att dra parallellen till dagens ljusbärare.

För att de finns.
De finns lite här och var runt omkring oss.

Och jag menar inte el-verken.
Jag menar de som lyser upp vår vardag.
Som skänker det där lilla extra som man behöver.
Just då.
Omtanke.
Goa ord.
Stöd.
Tid.
Ljus och värme.
Kärlek

Att lysa upp tillvaron för varandra.
Det måste ju vara en av de finaste saker vi kan göra.

Vi har nog alla en eller flera runt omkring oss som skulle kunna vara
vår egen Dagens/gårdagens/ "alltidets" Codega.

Och förhoppningsvis är vi det i vår tur till människor runt omkring oss.
På olika sätt kanske.
Men ändå någon som lyser upp någon annans tillvaro.

Jag tycker att det känns fint att tänka på.

Som professorn jag läste om en annan gång.

En dag, efter en lektion,fick han frågan:
-Professorn, vad är meningen med livet?

De flesta eleverna hade förberett sig för att gå,
men professorn höll upp sin hand och bad dem vänta en liten stund.
Han tittade en lång stund på eleven som hade ställt frågan och sedan sa han:
-Jag ska svara på din fråga.

Och så tog han upp sin plånbok ur fickan och ur den halade han upp en liten spegel.
Han tittade på den och log och så berättade han följande historia:

-När jag var en liten pojke, under kriget, var vi mycket fattiga och levde
i en by långt ute på landet.
En dag fann jag delarna från en sönderslagen spegel på vägen.
Det var en tysk motorcykel som hade kraschat där.

Jag försökte hitta alla delarna för att kunna laga spegeln men det var omöjligt.
Jag behöll den största biten.
Det var den här.
Genom att skrapa den mot en sten lyckades jag göra den rund.

Jag började leka med den och blev fascinerad av hur jag kunde reflektera ljus
ända in till de mörka platser där solen aldrig sken, djupa hål, sprickor och mörka skrymslen.
Det blev en lek att låta ljuset nå in till de mest svårtillgängliga ställen som jag kunde hitta.

Jag behöll den lilla spegeln under hela min uppväxt och tog fram den då och då
för att återuppta lekens utmaningar.

När jag blev vuxen började jag förstå att detta inte bara var ett barns lek,
utan att det också var en metafor för vad jag skulle göra med mitt liv.

Jag förstod att jag inte var ljuset eller källan till det.
Men jag har min egen erfarenhet och förståelse och på många platser
kan det bara lysa om jag reflekterar ljuset.

Jag är ett fragment av en spegel.
Dess ursprungliga form känner jag inte till, men ändå kan jag, med det jag har,
reflektera ljus till de mörkaste platserna på jorden.
In till de mörka vrårna i människors hjärtan och kanske förändra något
hos dem till det bättre.
Kanske ser andra vad jag gör och följer mitt exempel.

Det är det som är meningen med mitt liv.

Daniel Powter – Best Of Me

Kram



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Tacksam då´rå.

Ibland har det känts som att jag har blivit träffad av Tomas Tranströmer.
Mitt i prick.

Första gången över huvud taget som jag läste hans ord:

Jag gick genom tysta rum efter att min mamma hade vandrat över till andra sidan.
Hon fanns där ännu på något sätt och allt såg ut som om hon verkligen ännu levde där.
Trots att jag visste motsatsen och hade tagit farväl av henne just på lasarettet,
Då när solen sken in genom fönstret och jag tyckte att solen kunde ge fan i att skina när jag var så smärtsamt medveten om det hål som just hade skapats i mig och i livet.
Trots att jag var glad för att hon slapp frysa i  över trettio graders sommarvärme längre.
Och vara i en dimma av smärtstillande.
Men det var smärtsamt tyst. I alla hennes rum i lägenheten.


Då. En tidning på köksbordet.
Och dessa ord:


"Tysta rum.
Möblerna står flygfärdiga i månskenet.
Jag går sakta in i mig själv.
genom en skog av tomma rustningar"


Jag hittade kärleksbrev mellan mina föräldrar. Flera lådor av dem.
Med skälvande händer öppnade jag lock och darrade och höll andan innan jag läste.
Men läste, det gjorde jag. Jag läste allt.

Lärde känna mina föräldrar på ett sätt som jag aldrig skulle ha gjort annars.
Som man förmodligen inte tänker på speciellt mycket som barn.
Och det gav mig ytterligare en dimension av förståelse och kärlek.
Det var längtan. Vemod.
Det var stor kärlek och vackra vibrerande ord  med mening.

Till slut satt jag i en hög av kärleksbrev och log, grät, skrattade om vartannat.
Och jag bestämde mig då för att inte nöja mig med lagom.
Aldrig någonsin att stagnation i livet skulle vara ett alternativ.
Aldrig mer.

Och jag läste en anteckning som hade min mammas skrivstil.
Dikten "ansikte mot ansikte" beskrev  min känsla om hur "själen skavde mot landskapet såsom en båt skaver mot bryggan", då och då.

I den saknad som just då var så påtaglig.


Jag tjuvmjölkade också Kosmos.
Precis som i Eldklotter.
Och överlevde.

I och för sig ganska singel.
Och på ett överlevnadsvis. För att allt ändå går vidare.

En tid efter återupptäckte jag det där magiska i vardagen.
Och jag började bli intresserad av personlig utveckling.

Och precis som i romanska bågar, blev jag medveten om valv efter valv.
I mig själv.
I de jag hade nära.
Och hur sant det är att vi aldrig är färdiga.
Och jag skämdes inte längre för att vara människa.
Utan kom hem till mig själv.

Första gången jag läste dikten "C-dur",
satt jag på ett café i min stad och såg ut på stressade människor i ett kallt snöblask.
Det var då jag tänkte på hur olika man ser sin omgivning.
Hur olika man uppfattar allt, beroende på i vilket sinnestillstånd man själv är.

"Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar."

Och när ännu en väldigt viktig del av mitt liv var på väg att hända.
När jag hade gått en annan väg än den kanske förväntade.
Gjort en tvär-vändning.

Och gjort något som jag verkligen ville och kände otrolig passion för.
Och när jag satt där och väntade på att få kritik på det som jag nyss hade "fött".
Och som var något som var så mycket jag, fast det inte var det.
Att jag nästan var generad över att låta någon annan ta del av det som farit runt, levt och mognat i mig  innan det skrevs ner..

Och som gjorde det svårt att ens lämna ifrån mig det skrivna.
Då lyfter jag på huvudet och tittar rakt in i orden: Var stolt.
Som hängde på kylskåpsdörren. Fast som tillhörde en helhet.


Var stolt..


Ja, det finns så mycket mer och så många fler tillfällen.
Men det är inte undra på att han är min absoluta favoritpoet.

Han skrev sig in i mitt liv som han gjort i många andras.
Med enkla ord. Djupa innebörder. Igenkänningsfaktor.
Orden fanns där som små trösterika fjärilskramar när jag behövde dem.
I livets olika svängningar.

Med KÄNSLA.



Eldklotter

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till
bara när jag älskade med dig
Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
-glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret mellan olivträden

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.


Underbart att ha en sådan kärlek som är  lyser upp det som är jobbigt.
Ja. För man kan välja att se det på olika sätt.
Antingen ser man sorgen. Det tunga.
Eller så ser man trösten. Och ljuset.

Och någon som smeker bort bekymmer.
Bara genom att finnas där.
Det borde vi alla ha.
Hur självständiga vi än känner att vi är.

Och kärlek kan vara kärleken både till vän eller en  livskamrat.


Jag tror att allt handlar om kärlek.
Och ibland  avsaknaden av den.
I vissa delar.

Och på tal om det..

Visst är det mysigt att få ett sms som säger :”Jag älskar dig”, ”Jag tänker på dig”, ”Jag längtar” osv.
Får man det från rätt person, kan det göra ens dag.

Och visst är det härligt att få ett mejl som uttrycker kärlek.
Finns det någonting mer härligt än kärlek som uttrycks?

När man vet det, så varför inte göra just det till någon som man tycker om?
Tala om hur mycket de betyder för en.
För det kan man ju aldrig höra för mycket.
Och kanske finns det någon som just nu är i lite extra behov av det.

Och man kan skriva ett kärleksbrev till sig själv.
Låter säkert konstigt.
Men att sätta sig ner och skriva vad man tycker om med sig själv tex.
Det är inte alls fel:
Faktiskt bara rätt.

Att fokusera på det bra hos oss själva, gör vi ju inte alla gånger, utan mer tvärtom.
Och att se oss själva lite objektivt.
Lite utifrån, behövs ibland för att vi ska kunna sträcka på oss och just:

Inte skämmas för att vi är människor. Utan vara stolta.


Den här betyder mer för mig, än jag kan beskriva.

Céline Dion – The Colour Of My Love

Kram



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Kyligt eller mest coolt?


Coolt.
(men väldigt hjärtligt)

Av hela mitt hjärta heter "Ab imo pectore" på Latin.
Och det är nog så det borde vara jämt i det man gör.

Ser faktiskt inte en enda anledning till varför man skulle ha annat
än hela hjärtat med i det man åtar sig.


Sedan tänkte jag låta er få stå ut med svar på frågor.
Lite trist kanske, men väldigt listigt!



1. Var du ett lugnt eller busigt barn?
Mja. Heter det inte glimten i ögat?
Istället för busigt menar jag;)

2. Vad föredrar du, sol -eller snösemester?
Sol. Nothing else, but sol.
Är lite dumt att åka till snön, när man varken gillar kyla eller
kan svänga mer än åt ett håll.
Eller åka längdskidor utan att snubbla.

3. Vad tror du att du gör om 5 år?
Jag tror att jag gör precis vad jag borde göra och det jag vill.

4. Hur ofta läser du böcker av egen vilja?
Ofta, mycket och intensivt.
Helt otvunget, liksom.

5. Vilken kändis hade du helst blivit sedd med?
Tror faktiskt att jag helst blir sedd med den jag just då
är med. Kändis eller inte.

6. Hur är du klädd just nu?
Jag är helt naken.
Men över det har jag jeans.
Och en tröja som just blivit dekorerad med lite hallon.
Tror att den hör hemma i tvättkorgen egentligen;)

7. Hade du någon favoritsyssla som barn?
Ja. Att skruva sönder saker och aldrig få ihop dem igen.
På något sätt är jag nog likadan nu,
fast jag nog kallar det för en blandning mellan
brist på logik och tummen mitt i handen.

8. Har du åkt ambulans?
Ja. Lite för många gånger.
En gång var jag utklädd till
punkare och hade fått en boll i skallen .
Jag sa en hel del saker som jag senare ångrade, trots att jag
ytterst tillfälligt var anarkist.

9. Vilken är din favoritalkoholdrink?
Öl? Whiskey? Gulliga paraplydrinkar?
Ja, tack:)

10. Vilket språk tycker du är det vackraste att lyssna på?
Italienska tror jag. Och Grekiska. Men kanske mest för att
jag gillar kulturen och historien och alfabetet.
Och aj lajk latin.

11. Har du varit på någon musikfestival någon gång?
Ja. Västervik(räknas det?)

12. Har du gjort något denna månad som du är stolt över?
Klart jag har!

13. Vad är det mest konstiga du har fått som present?
Ett paket nudlar, tror jag.

14. Är du trevlig mot telefonförsäljare?
Jag är nog "bestämt trevlig"

15. Vilken film såg du senast på bio?
Himlen är oskyldigt blå

16. Kan du nämna tre skånska ord?
Tradig, pantofflor och ..någe annat flådigt..kanske

17. När känner du dig som snyggast?
Oj...ja, när gör jag det?
Det får jag nog fråga mig själv någon gång.
Inte just nu i alla fall.

18. Har du någon extrainkomst utöver det du jobbar med/pluggar till?
Nja.

19. Vilket practical joke/hyss som du har gjort tyckte du blev mest lyckat?
Jag har så många att jag nog kan skriva ett helt inlägg om det någon gång.

20. Vilken låt lyssnade du på senast/just nu?
Låten nedanför

21.Hur många kuddar sover du med?
Alldeles för många.
Ibland får jag knappt plats själv.
Slänger ner ungefär alla ändå under natten i och för sig.
Men får jag välja, så: En.
Den gosigaste.

22. Ser du på kärleken som ett misstag?
Va?? Nä nu attans ryser jag. Är det inte just den som är meningen med allt?
I alla dess former?

23. Snarkar du?
Nä. Alla liknande rykten dementeras å det allra starkaste:)

24. Skriver du dagbok?
Ingen regelrätt, men en måbra-bok.
Där jag skriver ner sådant som lyfter mig och får mig att le.

25.Vad gör du om du får hicka?

Hickar.
Sedan springer jag tre varv runt huset medan jag balanserar ett ägg på en sked .
(fast egentligen, så dricker jag vatten)

26.Tror du på mirakel?
Jaaa.
Och dagen jag slutar tro på dem,vill jag inte vara med om.


27.Tror på liv på andra planeter?
Tror de på oss?


28.Vad sa du senast?
Hahaha. Fast egentligen sa jag inte så. Jag skrattade.


29. Vad har du för mobilringsignal?
Denna..(fjortis, jag vet)

30. Kan du gå ner i spagat?
En gång kunde jag. För att jag var vig. Kanske ännu. Men frågan är:
Borde man ens prova?;)

31. Sjunger du på toa?
Mm. När jag duschar sjunger jag nästan alltid en snutt av Your song.
Känns liksom inte riktigt "färdigduschat" annars.
Undrar om det är ett litet ticks jag har kanske..

Lionel Richie – Hello

Kram:)



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Botten eller Toppen.. ungefär

Att se det där som är på Bottenvåningen, sa en kompis.
Hon menade det som finns allra längst inne i oss.

-Men är inte det kärnan, mer än längst ner på botten? frågade jag.

-Inte om man nästan bara hittar alla fel, mumlade hon då.

Och jo. DET har ju hänt..

Men det är ju ändå det innersta jaget.
Där vi på något sätt utgår ifrån.

Även om vi kan känna för att gömma saker nere i källaren ibland för
att det inte är lika trevligt som det trevliga.

Det som finns där hjälper oss också att lättare förstå det som fört oss hit.
Och vi gör ju alla fel.
Och rätt.
Om vartannat.

Och inga känslor bör väl gömmas och glömmas.
Vi behöver dem.

Vi behöver till och med rädsla.
Bara vi kan acceptera den, fejsa den och lära känna den.

Ibland behöver vi riskera för att vinna.
Faktiskt ganska så ofta.
Det kan kännas rädsligt.


När vi styr ut båten på okända vatten,
kan vi knorra över att vi inte har "skepparexamen"
Men vi behöver inte vara experter, pålästa, veta allt.
Faktum är att vi aldrig kan veta allt.
Och det är nog tur det.
För är vi inte alltid nybörjare på varje nytt ställe?
När vi styr från kaj har vi en resa framför oss som kan bli hur som.
Och vi kan välja mellan att gunga med eller att försöka styra i storm.
Och att följa med i den riktning som båten för oss.
Och åt det håll vi styrs.
För är det inte så?
Att ju mer vi slappnar av, desto mindre behöver vi kämpa?
Jag tror det.
Och jag tror också att "rättet" hamnar i bullseye bra mycket mer ofta då.



Läste historien om en fågel som brukade besöka en ung kvinna.
På tal om rädsla.
Hon beundrade fågeln så mycket att hon en dag bestämde att skaffa en bur så att hon alltid kunde höra fågeln sjunga och se dess "vackerhet"
Allt eftersom tiden gick , vande hon sig vid sitt sällskap och förlorade lite den underbara känslan som inföll varje gång som denna fria själ kom att hälsa på henne, utan att alls vara tvungen.
Fågeln i sin tur kunde inte sjunga i fångenskap och dog.
Då förstod den unga kvinnan att kärlek kräver frihet för att uttrycka all sin charm -
oavsett om frihet kan innebära en viss risk.

Vi har en tendens att bura in/hålla krampaktigt tag
(och många gånger mest pga rädsla)
i saker för att vi har rädslan att bli övergivna.
(som faktiskt är en av de två första grundläggande rädslorna vi föds med)

Och tron att:
"frihet inte har gränser eller ansvar"

Och därför blir det också gärna så att vi gärna gör samma med allt och de vi älskar.

Som om egoism var det enda sättet att hålla världen balanserad.
Men kärlek har ingen gräns, den vidgar våra horisonter.
Och den lyser upp de mörkare delarna inuti oss.

Och det vi har i källaren.
Eller längst inuti oss.
Det kan lysas upp av kärlek.

När vi med den söker inuti oss och finner svaren..

Kärlek till oss själva;
Då behöver vi inte längre bäva för vad vi hittar om vi omfamnar allt.

Det blir en förståelse och ett sammanhang.
Och vi behöver inte alls känna det som att vi är en fågel i en bur.
För ibland känner vi oss nästan så. Även i oss själva.
För att vi undertrycker så mycket.

Dessutom kommer vi förmodligen inte heller att känna behovet av
att göra så med någon annan vi älskar heller.





Så tänker jag på när man var liten.
Vad mycket mysterium det fanns då.
Tiden och livet förändrar allt till något förståeligt.
Det finns förklaringar på det allra mesta.
Inte ens himlavalvet är lika spännande nu som den var då.

Hela livet är fullt med sanningar och förklaringar,
men som faktiskt handlar mer om från vilken utgångspunkt man har
än att det ska vara samma för alla.

Jag behöver INTE ha en förklaring på allt.
Jag gillar att inte veta allt.
Men å andra sidan att ta reda på saker själv.
Det ger utrymme för fantasi.
Det får mig att vara konstruktiv och kreativ på ett sätt jag tycker om.

Men om man "första-gångar" sig själv då?
Se sig själv gå, känna , prata.
Se minsta känsla, reaktion,
agerande, som att prata med någon på gatan om vad som.
Som om man inte hade upplevt det tidigare.

Och se sig själv inifrån och ut.

Detta är JAG.
Inte den som är påverkad av omgivningens mönster och tycke.

Det Behöver man se ibland.
Som om det var första gången.
Eller i alla fall på nytt.
Igen och igen och igen.

Jag-delen.
Den ursprungliga.
Utan etiketter som både man själv och alla runt omkring har satt på en.

Möjligtvis lite trötta, men leende reflektioner
från en Jag.
Lady Gaga – Born This Way

Kram



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Vissa dagar..

"Ett möjligen tänkbart Scenario:
Vaknar av att en varm bris smeker sakta över kroppen.
Hör hur trädkronorna rör sig utanför fönstret i en stilla dans.
Jag ligger och njuter av värmen och fågelkvittret som hörs genom det halvöppna fönstret.
Känner lukten av den friska morgonluften och alla sommardofter.
Ögonen är ännu inte öppna.

Sträcker på mig och gäspar. Men blundar fortfarande.
Ler.
Det tunna påslakanet mot kroppen dansar också lite av vindpustar till och från.
Det känns knappast mot huden, men ändå gör det, det.
Två känslor i en, fast inte.

Från grannen doftar det kaffe.
Jag hör hur skeden nuddar muggkanten när hon rör i den.
En radio spelar i bakgrunden.
Mindfulness i vardagen. Eller ett stilla varande ihop med alla sinnen.
Jag är lugn. Vaken. Utvilad. Energifull. Förväntansfull.
Nu öppnar jag ögonen och börjar med resten av dagen.

Här kommer jag!




Vissa dagar känner man det direkt.
Och man känner in det med alla sinnen.

Det här blir en bra dag! Nu kanske det inte är jämt och ständigt som man vaknar på just det ovan beskrivna viset.
Men man kan för det vakna och vara på ett strålande humör och ha den där känslan.


Man känner sig full med energi och utvilad.
Kraften och energin är på topp.
Kanske pirrar det lite i magen och det kan kännas som förväntan i kroppen.
Man vet inte riktigt varför.
Det bara känns.
Och det känns bra.


Andra dagar kommer man knappt ur sängen.
Humöret är motsatsen och trots att det strålar av sol ute, känns det inte riktigt ok.
Man är bara trött. Lite melankolisk kanske till och med.

Ja olika dagar med samma förutsättningar kan te sig olika.
Kännas olika.

Och något som jag tror stenhårt på är att vi just där.
I den känslan; skapar olika förutsättningar för hur dagen ska bli.
Därför att vi sänder ut till omgivningen hur vi tänker, mår och känner.



En sak som vi har framför oss nu är våren.
I vissa delar av landet har den så smått börjat , medan andra delar får vänta ett tag.
Men på söndag är det sommartid på våra klockor igen.

Det vill jag skrika ett STORT hurra för!

Det betyder att vi går emot ljusare tider.
Ljus är bra och det behöver vi.
Vi har faktiskt kemiska ämnen i vår kropp som väcks till liv av ljus och sol.
Som ger oss glädjekänslor.

Ljuset behövs för att bryta bildningen av sömnhormonet melatonin, som gör oss trötta om natten, men som kan bildas i alltför stor mängd även under dagen.


När man är glad så ler man.

Men man kan också bli glad av att le!
Ja. För det har forskningen också visat.
Även  om vi nu redan vet det;)

Ett "falskt" leende KAN ge äkta lycka och automatiskt bli ett äkta leende.
När du är glad så ler du, men du kan även bli glad av att le!

Forskning visar att ett falskt leende kan ge äkta lycka och därmed automatiskt övergå till ett äkta leende.
Det är likadant som när någon annan ler emot dig.
Det är ganska svårt att inte le tillbaka då.

Och varför skulle man vilja det?
Leenden smittar!
Och DET är magiskt, tycker jag, vad lite som behövs för att få oss glada.
Att våra olika miner kan påverka humöret kallas för facial feedback-teorin

 Darwin skrev på 1800-talet att:
”en emotion förstärks om man fritt ger uttryck för dess yttre tecken”.

Decennier av forskning har bekräftat det.

Och just den kunskapen - att vi kan göra oss själva och andra glada ganska enkelt..
Det måste väl ändå vara världens enklaste lyckotips!?
Och kanske ett knep, de morgnar när vi inte känner oss så värst glada?


Le - med hela ansiktet:
Det sprider sig till hela kroppen.
Och de du möter!



Various Artists - John Mayer Tribute – Your Body Is A Wonderland

Kram!



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Floden

Om man liknar våra liv med en flod..
Vi försöker många gånger kontrollera dess väg.
Ibland så intensivt att vi närapå sveps med under vattnet som kan vara  fullt med sådant vi inte mår bra av och hur vi blir av med det , har vi ibland lite för lite kunskap om.
Eller så vill vi inte se det.
Vi dricker det och det får oss att längta efter friskt vatten.
Vi krigar med det vi har, men vi rengör inte vattnet i floden.


Vi fortsätter att attrahera människor och situationer som speglar det där vi inte vill ha.
Vi märker att ju mer arga vi är, desto mer har vi att vara arga för.
Ju mer övergivna vi känner oss, ju mer drar vi till oss andra som har brist på tillit och anknytning.

Tyvärr hjälper det där oss inte ett dugg.
Det kan sluta med att ingenting lever i vår flod.
Inga drömmar, hopp, kärlek, passion, egenrespekt.
Och vårt vatten ger inte liv till någonting bra , så resultatet blir ett dödläge runt oss där ingenting frodas. Det är dags att ta reda på vad som orsakade det hela.

Kanske behöver vi tillföra syregivande växter och filtersystem för att få vattnet drickbart återigen.
Eller sluta förorena det,så att vi kan go with the flow vart det än tar oss och lita på att floden vet vad den bästa destinationen är för oss.

När vattnet är rent, behöver vi inte leta efter vårat öde.
Det har funnits där hela tiden, väntande på att ändra floden till en källa av  närande och passion.

När man börjar tillföra skönhet i floden, finner man att vattnet blir mer klart för varje dag.

Situationerna som man en gång tyckte var överväldigande, deprimerande eller dränerande, blir enbart situationer.
Man dömer dem inte som bra eller dåliga eller lägger energi på det, därför att man vet att fakta inte är statiska. Man kommer ihåg att livet kommer att arrangera sig själv för att spegla den hälsa och det nya tillståndet nu när man har rensat upp det som inte ska vara där.

För att praktisera skönhet, måste man ge upp de fula historierna där någon är offer och någon den onde.
Sluta se världen genom grå glasögon och deklarera att alla och allting brister i olika delar.
Att det Inte mäter upp till våra förväntningar.
Sluta med cynism och apati och hitta hopp och möjligheter i människor och situationer igen.


Att praktisera skönhet betyder att man ser vad som är äkta och värdet i varje person och ny situation.
Det betyder att även om en vän har gjort något  fel, tycker man fortfarande om honom därför att man ser potentialen och kärnan i personen. Det kan vara mer svårt än lätt.

Men ändå så blir ögonblicket man väljer att se skönhet, den stund då man  reser dig över det andra och låter det gamla vara just det. Gammalt.
Som alla historier som en gång orenade vårt vatten .

Should you really open your eyes and see,
you would behold your image in all images.

And should you open your ears and listen,
...you would hear your own voice in all voices.

Kahlil Gibran ~ Sand And Foam
Phil Keaggy – Everywhere I Look - Radio Mix



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Taggigt

När örnar bygger bo,
börjar de med grunden som är små grova kvistar och grenar, vilka många av dem bär taggar.
Sedan bygger föräldrarna på med mjukare löv för att bädden ska bli skön och mjuk för ungarna.

När de växer, tumlar de runt i boet och gradvis försvinner den mjukare "stoppningen".
Vid något läge försvinner det mjuka och det finns bara kvar det taggiga och mindre sköna.
Det gör att de blir motiverade att använda sina vingar för första gången och flyga fritt som de var menade att göra. 

Ibland när man står inför en obekväm situation kanske man klagar och försöker slippa.
Ändå kanske just den situationen gör att vi provar våra vingar.

Precis som örnungarna.
Som låter oss flyga i riktningar som vi aldrig annars hade gjort om vi stannat kvar i det vi känner till.
Och det som kanske sticker och faktiskt gör lite ont och är obekvämt.

Liv är rörelse, utveckling, tillväxt och se öppningar.
Stannar vi i boet, som kan stå för ett visst läge i livet, sticker universum oss obekvämt med dessa taggar och puttar på oss.
Som en liten påminnelse om att det är dags att göra något som vi mår bättre av.
Förstår man inte det, blir taggarna skarpare och känns mer och vid ett tillfälle, har man inget annat val än att flyga.
När man gör det, kommer man att förstå varför den mindre roliga situationen BLEV obekväm.

Bara för att den är vacker


Det är viktigt att se skillnad på att fly en situation och att gå vidare.
Det är då vi får följa vårat hjärta eller våran inre guide om man så vill.

Livet handlar om att vara allt som vi är och kan vara och bli.
Ibland kan man det där man är och andra gånger behöver man använda sina vingar.
Och när den stunden kommer, kan taggarna i boet hjälpa till.

Självklart är Örnboet och taggarna en metafor.
Men jämförelsen såg jag som en ganska klar.
Det är ju knappast en "taggfull" rumpa vi vill ha och sånt vi inte trivs med, utan det som är bra för oss.
Samtidigt ska vi kanske vara glada för att de finns.

Fin låt

Kram!



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Hur tänker jag nu då?

Våra positiva och negativa tankar och övertygelser påverkar,
inte bara vår hälsa utan också varje aspekt utav våra liv.

Henry Ford hade verkligen en poäng när han sa:

Oavsett om du tror att du kan eller inte, så får du rätt.

För om man tänker på människor som går på glödande kol utan att bli brända.
Om de en enda sekund börjar tvivla på sin övertygelse om att de kan göra det, så slutar det med ont i fötterna.
Tron KAN försätta berg. Inte bokstavligen faktiskt. Men nästan..

Vår tro fungerar ungefär som ett filter på en kamera och ändrar hur man ser och upplever världen.
Och kroppen adapterar samma tro.
När vi verkligen inser att våra tankar är så kraftfulla, har vi nyckeln till frihet.

Medan vi inte alls kan ändra de genetiska koderna, kan vi ändra våra tankar i processen

Övertygelse :Ett beslut som tagits av tankekroppen, efter en erfarenhet då personen upplevt något bra eller dåligt.
Att ha samma beteende i framtiden som i det förflutna för att återuppleva det som var bra
och skydda sig från det som var dåligt

Kvantfysiken lär oss att allt består av energivågor.
Vi är en del av detta oändliga energifält som omfattar allt och alla.
Gränslöst, oförstörbart, evigt.


De mentala lagarna
Lag 1: Lagen om orsak och verkan
Tanken är orsaken, det som sker är följderna
Dina tankar ligger bakom allt du upplever. När du lär dig förändra dina tankar, kan du förändra ditt liv.


Lag 2: Lagen om den fria viljan
Du är den enda tänkaren i ditt sinne.
Oavsett vad som sker är det du som väljer vad du fokuserar din uppmärksamhet på.


Lag 3: Lagen om fokus
Det du fokuserar din uppmärksamhet på växer.
Allt du uppmärksammar, ger du energi. Tänker du på bekymmer, växer dina problem. Fokuserar du på det goda, växer det som är bra.


Lag 4: Lagen om grundläggande övertygelser
Dina grundläggande övertygelser bestämmer din verklighet.
Den värld du lever i är ett resultat av dina övertygelser. Dina tankemönster avgör hur du hanterar livet.


Lag 5: Lagen om individualisering
Du kan inte uppleva något annat än dina egna tankar.
Tanken är skapande. Allt du upplever är en följd av dina övertygelser.


Lag 6: Lagen om skapande
Eftersom du inte kan sluta tänka, skapar du alltid.
Du tänker hela tiden! Ta kontroll över dina tankar och få kraft att styra ditt liv.

Lag 7: Lagen om känslor
Du kan inte ha en känsla utan att först ha en tanke.
Tanken föregår känslan. Lär dig styra din tanke, så kan du välja känslor som gagnar dig.


Lag 8: Lagen om ersättande
Du kan bara förändra dina tankar genom att ersätta gamla tankemönster med nya.
Du kan aldrig säga ”försvinn” till en tanke. Men du kan alltid den med något nytt.


Lag 9: Lagen om mentala motsvarigheter
Lika attraherar lika.
Är du arg, möter du ilska. Är du omtänksam, möter du kärlek.
Du väljer själv hur blir bemött!

Lag 10: Lagen om manifestering

Tankar är ting.
Om dina tankar är harmoniska och goda, blir verkligheten också harmonisk och god.
Ur "de tio mentala lagarna" av Barbara Berger

Mahatma Ghandi sa:
Din övertygelse blir dina tankar
Dina tankar blir dina ord
Dina ord blir din handling
Ditt handlande blir dina vanor
Dina vanor blir ditt värderingar
Dina värderingar blir Ditt öde

Jaa.. Det där vill man ju bara skrika ett stort och ödmjukt JA till.

Det skulle jag också vilja skrika(lika ödmjukt, såklart;)) till att tanka sig själv.
Då och då. När det behövs.

Och ibland tänker jag att jag skulle vilja skaffa mig ett armbandsur.
För det har jag inte längre något.
Ett gammalt hederligt sådant.
Inte för att hålla reda på tiden bättre, utan för att stoppa den ibland.
Visst. Tiden stoppar inte för att man stoppar klockan eller tar ur batteriet.
Det gör den inte.Jag vet det.

Men det kunde vara en kännbar symbolisk handling.
Som i : NU tar jag mig tid.
Till det som är betydelsefullt och som jag känner med hela jag att jag mår bra av.
Just nu låter jag tiden stå stilla. Eller i alla fall är jag "nu".
Utan en tanke på att planera för imorgon , samtidigt. Eller nästa vecka.
Eller det där som kanske händer om en månad.

Just nu är jag i det jag gör och som jag älskar.
För den tiden, tar jag mig.

Ja, man kanske inte behöver stänga av klockan för det.
Man behöver inte ens ett armbandsur.
Men den skulle kunna finnas som en påminnelse om att tid behövs.
Till att ta sig den.

Visst. För att hinna till jobbet i tid. Och skola. Och till det där mötet.
Och till affären innan det blir för sent.
Och till...alla andra saker.

Men också för att vara ett med den.
Och inte en kvart , timme, dag, månad före i tanken.
Man är ju ändå aldrig där rent kroppsligt förrän det är dags.


 ”Mycket få människor lever i dag – de flesta gör förberedelser för att leva i morgon”
Jonatan Swift



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Jahaja..

Men eller hur; tänker vi..

"låt solen skina på dig" "möt världen med ett leende"

Och så vidare..

Visst... det kan nästan stå oss upp i halsen efter att ha hört de där orden till leda.

Vi kan , trots upprepade uppmuntrade ord, ännu vara lite cyniska och undra om vår attityd verkligen har makten att influera en situations resultat.

Trots det, talar vetenskapen om att vi - våra tankar, känslor, och ageranden - skapar vår verklighet.


Vi är inte oskyldiga åskådare av våra liv, oavsett hur mycket vi gärna vill tro att vi är det.


Men så kan man ju ändå undra:


Hur kan de tankar jag tänker. De ord jag säger och mitt agerande verkligen transformeras från en potentiellt negativt resultat, till ett positivt?
Hur kan jag ändra mitt öde och kan jag det?
Hur kan jag helt själv skapa det jag vill ha?
Hur kan jag verkligen ha såhär mycket kraft och inflytande?


Men å andra sidan:
Vetenskapen har bevisat att vi är ljus, energi och kraft. Det är sant.
Allt i vår kropp, från blod, skinn och våra organ, består av atomer.

Vi är byggda av subatomära partiklar - en hel bunt med vibrerande energi som alla rör sig med varierande hastighet. Och inte nog med det; de är 99.99999999 procent tomma.

Alltså; trots att vi verkar vara fysiska varelser med ben, organ, hår och så vidare, är vi verkligen också miljoner små paket med olika vibrerande energi.

Anledningen att vi själva ser våra kroppsdelar annorlunda(även om de är av samma vibrerande energi) är att våra "energiprocesserande" ögon översätter dessa frekvenser till olika molekyler, former och organ.

Egentligen.. Allting i universum är ihopsatt av samma energi som rör sig i varierande frekvenser och intensitet. Skillnaden mellan det vibrerande resultatet är det som gör att saker ter sig i olika former eller manifesterar sig olika rent fysiskt.Det betyder att vi alla är från samma energifält eller fält av medvetande.


När man vet det.
Då vet man också att våra känslor är energi. Våra tankar är energi.
Våra ägodelar - energi. Och till och med maten vi äter är energi.
Musik likaså. Den vibrerar i en frekvens som våra öron översätter till specifika ljud.

Ord är energi. Jag läste en bok, skriven av dr. Masaru Emoto
Där beskriver han hur han fångade bilder av förändring i vattenmolekyler.
Vatten som bokstavligen blev pratat med utav kärlek och snällhet svarade på att forma otroligt vackra kristaller. Det motsatta skapade oregelbundra former utan glans.

Man måste ju ändå undra.
ÄR det verkligen orden vi använder eller vibrationen som varje ord fick , som åstadkom detta?

Albert Einstein sa: "Energi försvinner aldrig - den bara transformeras"

Om vårat val av ord kan ändra energin i vatten.
Tänk bara  vilken stor effekt vi har på varandra när vi pratar!!

Ju mer kraft vi har, desto mer skiner vi.

De flesta är ganska omedvetna om att tankarna de tänker, orden de säger och maten som de äter, människorna som de omger sig med, platsen som de bor på och mängden motion de får, stort spelar in på hur de mår och hur mycket kraft de har i sig.

Att eliminera det negativa som tar vår energi, eller i alla fall minska på det.
Det är viktigt för oss.
När man gör det har man mer energi  att klara av saker
Då blir förmodligen inte så mycket , lika jobbigt.

Så var var vi?

Men eller hur; tänker vi.
"låt solen skina på dig" "möt världen med ett leende"
Och så vidare..
Visst... det står mig nästan upp i halsen efter att ha hört de där orden till leda.
Här?

Eller:
Trots det, talar vetenskapen om att vi - våra tankar, känslor, och ageranden - skapar vår verklighet.
Vi är inte oskyldiga åskådare av våra liv, oavsett hur mycket vi gärna vill tro att vi är det.

Här?
;)

Det är nog upp till var och en.
Men det känns lite som att det finns en rolig väg och en som är lite mer trist , osinnlig och bra mycket mer besvärlig.



Kram!
Fool's Garden – Dreaming - Studio Version



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

En plats

Om man tänker sig en plats.

Vilken som helst.
Men en som, när man föreställer sig den och tänker sig in  i situationen,
då vet man att där trivs man.
Där känner man sig lycklig. Trygg.
Allt det där bra.

Den platsen kanske man har varit på. Eller inte.
Och egentligen spelar det just nu inte så stor roll.
För den finns ju inuti.
Och den kan också tas fram precis när det behövs.
I tanken. Och i känslan.


Som en plats att tanka på när det behövs.
Och det gör det ju till och från.
Som en plats för meditation eller bara en lätt tillfällig reträtt.
Den där platsen som känns harmonisk och gör oss glada.

Den kan vara mer värdefull än man tror.

Det kan ibland tyckas lite flummigt med fantasi.
Det kan ses som verklighetsflykt och som en aning naivt.


Jag skulle vilja hävda motsatsen.

Jag tycker att det är kreativt. Jag tycker att det är det som kan visa vad vi vill.
I alla fall drömmer om. Och det är alltid i tanken som de tankefrön skapas som kan utvecklas
till realitet. Och för det mesta låg de nog där i oss som en fantasi, dröm från början.


Och jag håller med Piet Hein när han sa:
"Fantasi är konsten att se sådant som ännu inte finns"


Fantasi kan vara mycket mer än det.
Men det är absolut i tanken, allting börjar.
Vi är vad vi tänker. Vi drar till oss det vi sänder ut.
Och i tanken kan finnas frön som så småningom växer sig större än vi någonsin kunnat tro.



Jag läste något så klokt för ett tag sedan. 
Om att sakta ner våra ivriga krav efter mer.
Att slappna av i våra försök att i varje ögonblick hoppas och önska oss mer.

Vi är ju faktiskt inviterade att uppleva livet på ett sätt som man kan kalla "här och nu"
Om att vara här, såväl i våra sinnen som i våra kroppar.
I uppskattning av det som är.

There is within each of us the possibility of magnificence. Every moment is an opportunity to make it manifest. Let the spirit awaken you to a miraculous life.


Att släppa alla "om" och våra mål långt längre fram och istället ersätta det med kraften från nuet.
Om att vara här. 
För att vårat tänk om att vara någon annanstans egentligen bara slösar bort värdefull tid.
Speciellt som vi aldrig kommer att komma dit förrän sedan blir "nu".

Den processen att liksom ge upp det.
Eller att enkelt låta denna allt-skapande, all-närande källa ta dig dit den vill.

Om att ge upp idén att vilja ha mer eller att vara någon annanstans och istället se oss själva som hel och komplett som vi just nu är.
Och att man då litar på universums kraft eller livets om man så vill, att ge oss vad vi behöver.
Precis som det alltid har gjort.

Ja. Tänk att leva livet utan att oroa sig .
Tänk bara.
Ingen rädsla för faror. Eller vad som komma skall.

Bara en känsla av att vara nära alltings källa.
Vetande att allt ändå kommer till oss.

För SÅ mycket energi går annars åt till oro.
Och förmodligen ger de vibrationerna vi då får , inte alls det som vi egentligen skulle önska.
Ibland kan man till och med se ett samband mellan oro - och att man själv skapar mindre önskvärda situationer.
Istället för att slappna av och lita på att "nu"  leder  oss vidare.
Och att tänka på att vårat tänk påverkar resultatet mer än vi tror!


Jag tror inte på tjat.
Men jag tror på att vi behöver höra. Läsa.
Säga, vissa saker upprepade gånger.
För att tro på dem och ta till oss dem med hela jaget.


Som en innerlig påminnelse.
Då och då.

Det känns ungefär lika viktigt som att vakna varje morgon och tycka om sig själv.
Nästan lika värdefullt som att berätta för de man älskar, att man gör det.
Och i princip av lika stort värde som att :


"Vi fruktar att vi är mindre än vi tror att vi är,
när sanningen är att vi är mycket, mycket mer"
/Jon Kabat-Zinn
Amos Lee – Baby I Want You


Kram!



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

När man minst anar.

Inte händer det när man tror det.
Ingenting, egentligen.
Det mesta som händer med oss och runt oss, kommer när vi som minst anar det.

Jag tänkte på den morgonen då det var jag och en klippa,
en vaknande sol och doften från fiskebåtar som puttrade .
En sådan där stund då det vackra var så vackert att tårarna brände av lycka och man önskade att man kunde ta en mental bild av det som aldrig försvann. Speciellt i känslan.
Det gjorde den inte.
Bilden togs.
Och det är ett minne som jag alltid bär med mig.
Det var en av de upplevelser som kändes formande på något sätt.

Utvecklande. Närvarande. Närande.Magiskt!

Ja, sådant där bara händer. Och det var en av många såklart.

Och jag var verkligen inte alls beredd på den stora vördnad och känsla som skulle infinna sig lite senare,
när jag , morgontrött, gick på strandpromenaden  tidigt på morgonen i riktning ner mot hamnen.



Ett annat tillfälle på en hög klippavsats och en solnedgång så lång att det blev stjärnklart.

Varm nattvind som svepte över mig och som dansade med kläderna på både mig och den spirituella kvinnan som jag stod där med. Samtalade med.
Ett möte som jag aldrig heller kommer att glömma.
Den storslagna naturen och allt klokt och insiktsfullt hon hade att säga.


Vid ett tillfälle när det var mörkt och vi ännu satt kvar på en filt och åt lite matsäck som vi hade haft med, tittade damen intensivt på mig och frågade:

-Har du någonsin i kärleksförhållanden känt att du har gett mer än du har fått?

Oj.. det var den mest personliga som jag hade fått på länge.
Och oj.. för den var inte hälften så svår att svara på som jag tyckte att svaret var pinsamt.

-Ja. Svarade jag och kände hur ansiktet hettade, fast inifrån.
Det har jag. Och det gör ont.

Hon var tyst en stund och sa sakta:
-Kära du; du behöver nog ge lite mer.

Nämen dra mig baklänges liksom, tänkte jag...och såg ut som ett frågetecken.
-Hur menar du nu? frågade jag sedan.

Hon tittade på mig och log stort.
-Du förstår; den andliga lagen är att vi får så mycket som vi ger.
Så om du känner att du ger mer än du får ta emot; ger du antingen mindre än du tror,
eller så får du mer än du tror . Och oavsett; att få mer kräver att du ger mer..

Jag bara satt där helt tyst.
Tuggade i mig en miljon melonklyftor(möjligen några färre) och lade pannan i djupa veck.

Helt plötsligt kändes det som om hela jag blev lugn.
På ett sätt jag inte hade upplevt förut.
Och en kärlek sköljde över mig samtidigt som jag förstod något jag inte gjort innan.

Jag förstod många saker.
Men också att alternativet till att ge allt , om man verkligen älskar,
inte finns.


Och kanske behöver vi ibland se lite mer noga på det vi får.
För det kan vara mer än vi själva ser eller ens vågar ta emot.
Den värme i
olika former som flödar till oss och runt oss.
Grunden är ändå: Låt den.

It ain't no mystery,

you know the words

to set you free

There for all the world to see

When you got it on your side

There's no reason left to hide

You've got to give it to receive


Al Green


Det var en medvetenhet.
Och en vetskap om att allt är beroende av Kärlek.
Och att den också är vägen till oss själva.



Angus & Julia Stone – Just A Boy



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Jag önskar dig..

Jag läste om en man som hade sett en far ta farväl av sin dotter på en flygplats.
Han blev så  nyfiken  på ett uttryck som fadern hade sagt att han var tvungen att fråga om frasens mening.
Han fick en förklaring på orden:
Jag önskar dig tillräckligt.

Det skulle betyda att man önskar den andra personen ett liv med tillräckligt
med bra saker för att klara av dem.

Det skulle kunna betyda:
Jag önskar dig tillräckligt med sol för att ge dig ett glatt humör, oavsett hur grå dagen verkar.
Jag önskar dig tillräckligt med regn så du kan uppskatta solen ännu mer.
Jag önskar dig tillräckligt med lidande så att även den minsta glädje i livet kan verka större.
Jag önskar dig tillräckligt med förluster så att du kan uppskatta det du har.
Jag önskar dig tillräckligt med hej för att klara av avsked.

Nu ska man nog inte förväxla det med det svenska ordet lagom.
Jag tror att tillräckligt är ett alldeles perfekt ord i sig själv.

Kontraster behöver få finnas. Det är de som gör att vi ser skillnad.
Vi behöver inte älska allt.
Men vi kan ibland komma ihåg att tänka på att även den gråaste dagens vemod överskuggas 
ganska snart då solen skiner igen.
Just för att den finns.


Kanske kan det vara så att vi behöver just tillräckligt.
Och att det står för det som  vi behöver för att kunna dofta, känna, le, skratta, gråta, älska, känna in världen och känna att vi lever på alla sätt..
Tillräckligt för våra egna unika behov.
Men vi behöver inte mer.
För det är liksom- överflödigt.

Och där kommer också en tanke i mig in om det där med att följa sin passion.
På tal om att känna att man lever.

Jag beundrar de som vågar.
Som har förstått att det är mer viktigt att trivas än att göra motsatsen.
Att det sista tar alldeles för onödig energi av oss.
Att det första ger underbara vibrationer som sprider sig som ringar på vattnet.

När det gäller jobb. När det gäller olika relationer. När det gäller allt.

Det  känns livsbejakande.
Det liksom bara vibrerar av liv.

Ett stort JA till att bejaka oss själva och det vi brinner för.
Tycker jag.

Det finns en Buddistisk historia om en sköldpadda.
Sköldpaddan korsade ett träsk. Han var täckt med lera när han passerade ett tempel.
Där såg han ett skal av en annan sköldpadda - helt täckt med guld och underbart vackra stenar.
Jag avundas dig inte, tänkte sköldpaddan. Du är täckt med juveler, men jag gör just det jag vill

Jacob Andersen – Angel In My Sleep

Kramar



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Ett nytt år

Och så sitter man där en dag och undrar lite.
Hur gick det här till då?
Jag var faktiskt 20 alldeles precis nyss. Jo. För jag kommer ihåg det. Faktiskt.

Och jag kommer ihåg dagen när jag fyllde fem år och sprang ut i köket och satte mig på en utav köksstolarna för att se om jag nådde ner till golvet.
Det gjorde jag inte.
Den upptäckten var en liten besvikelse. För jag var helt säker på att man verkligen växte lite grann under natten innan sin födelsedag.
Fast på ett barns sätt, försvann den där besvikelsen ganska snabbt när det blev paketöppning.
Och jag fick en röd cykel. Min första.
Minnena har ju blivit en del under åren;)

Men denna morgon när jag vaknade visste jag redan att jag nådde ner till golvet.
Och att det helt enkelt är en ganska så vanlig dag.
Magin kanske inte riktigt är kvar som den var när man var liten. Och den behövs inte. För den finns i så mycket annat.

Och man inser att det i sinnet har det utvecklats någon form utav härlig mix.
En blandning av alla åren man har upplevt. Fast med den lärdom man har gjort under åren.
Jag har aldrig varit så mycket för att plocka vuxenpoäng. Eller följa strömmen.
Har nöjt mig med att vara vuxen där det behövs och ha barnasinnet kvar.
Och våra osynliga ramar som någon, någongång satte upp för att "det är så det ska vara" har jag nog tänjt en hel del på. För att jag tror att vi alla behöver just det som vi behöver. Inte tvärtom. Och då är det väl till var och en att känna efter just det.
Vad den inre kompassen i oss visar. Vad känslan talar om.

Men så vaknar man en morgon och så har man just fyllt 40 år.
Jag gissar att det ändå kanske ÄR lite vuxenpoäng i det.

Om vuxenpoäng är erfarenhet blandat med ivrig nyfikenhet är jag faktiskt med på det.


It was but yesterday
I thought myself a fragment
quivering without rhythm
in the sphere of life.

Now I know that
I am the sphere,
and all life in rhythmic fragments
moves within me.

Kahlil Gibran ~ Sand And Foam


HavetDet betyder mer för mig än jag någonsin kan förklara.
Det har det alltid gjort. Och ju mer jag växer(alternativt; ju äldre jag blir)
Så inser jag hur viktigt det är att bejaka sådant som man mår bra av.
Att göra och uppleva sådant som ger energi.
Det gör det mesta  utav naturens under. Ger energi.

Jag tror också att vi är våra egna under.
Varje människa är ett mirakel och ett helt universum i sig självt.

I vårt innersta har vi alltid svaren.
Om vi lyssnar.
Vi vet alltid i vilken riktning vi vill och vem vi är.
Om man inte girar kommer vi förmodligen att hamna ditåt vi styr.
Det är den knepiga självklarheten.

Det låter helt klart helt fel att gå emot det man innerst inne känner.
Allt är vad det är.
Och det som behövs finns förmodligen alldeles nära.
Om vi ser det. Svaren.

Att vara älskad ger styrka. Att älska själv, ger mod.
Universum runt omkring oss och det inom oss,har inget brådska alls.
Men allt finns där redan. Inom oss.
En bättre grund kan egentligen inte finnas. Och den är vår.

Adele – Make You Feel My Love (album)

Kram!



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Hur ofta önskar du..

.dig något när en stjärna faller?



Brukar du knäcka en pepparkaka för att se om den
delar sig i tre?
Letar du "lyckoben" på kycklingen?
Kastar mynt i önskebrunnar?

Jag gör.
Varje gång jag är ute i "kolsvartet" och det är stjärnklart,
tittar jag upp mot himlen.

Nja. Inte hela tiden.
Det hade kunnat bli lite farligt.

Men jag gör det.
Och jag önskar när jag ser en stjärna som
"faller ner från skyn".

Önskningarna har varierat stort under åren.

Man kan ju tycka att det är ganska så larvigt.
Man kan tycka att det är orealistiskt.
Man kan till och med tycka att det är helt och hållet meningslöst.

Och det är det förmodligen.

I alla fall om det bara slutar med tanken och tron att något ska hända utan minsta lilla "egen-insats"

Men;
det måste väl börja just där - med en önskan.
Ja, det mesta.

En önskan om att man vill något speciellt
i livet till exempel.


Det kan ge en medvetenhet och leda vidare till en eventuell
skapande process.

Önskan och vidare medvetenheten behöver kanske mogna ett tag
innan man ger sig på nästa steg och kan förverkligas.

Men det är väl där det föds.
Tror jag.
I en önskan.

Har man en önskan och tänker på den.
Då får man troligen bilder i skallen om hur det skulle se ut och vara.
Det i sin tur skapar en längtan(eller inte) och en motivation
till att ta sig dit.

Jag läste någonstans att "det du önskar avslöjar din själ".

Det kan nog om något göra att man inte vågar ta reda på VAD man vill.
För man kanske kan få reda på saker om sig själv som man inte ens vet.
Eller har "puttat undan" i medvetandet ganska flitigt.

Då är det betydligt skönare att gömma sig bakom andras förväntningar.
Eller de som man i alla fall tror är ens egna (för börjar man rota i det,
så är det nästan skrämmande mycket som är inlärt eller styrt av någon
oskriven mall av hur allt ska vara)

Kanske är det också tryggheten som ställer till det igen.
För om man önskar något, så väljer man ofta bort något annat.
(Beroende på vad man önskar i och för sig)

Ett nytt jobb - då väljer du bort det gamla.
En ny bil - två kan ju vara onödigt ibland..
Att man vill uppnå en speciell sak - men är man redo?

Ja. Osv.

Kanske är det därför som man kniper ihop ögona
och önskar för fullt när en stjärna faller?

Med ytterligare en osagd(otänkt) önskan om att det bara ska säga
"POFF" och så var man liksom bara där?

Jag vet inte.

Men oavsett, så kommer jag nog att fortsätta önska
när jag ser en stjärna falla.

Trots att jag tror att jag vet att min önskan förmodligen
inte kommer att falla in av sig självt.
Inte utan eget engagemang.

Men det vore ju lite trist ändå att låta bli.
Och ännu mer dumt att inte ta reda på vad man verkligen vill.

James Blunt – This Love Again - Bonus Track



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Österländsk Filosofi

Jag har pratat en hel del om
Österländsk filosofi.





Det gör jag för att jag tror på den.


Jag gillar den och mår bra av att tänka så jag också.

Enligt feng-shui mästarna är själen en del av världsalltet.

Det finns en gyllene ordning för hela detta:
Allt är ett och samspelar i ett fascinerande skådespel.








Jag tror det.

Jag tror att vi ÄR ett med hela alltet.
Att Allt samspelar.

Människan söker harmoni och balans med sig själv.
Så är det.

Slappnar vi av så får vi på något sätt mer till oss än annars.

Våra "inutin" hungrar efter sinnlighet och skönhet.
Men det finns mycket som vi människor i vårt oförstånd skapat
som är ohälsosamt och som stör.

Skönheten ligger i betraktarens ögon, men det kanske inte är hela sanningen.

Det finns en tidlös skönhet som människor i alla tider har uppskattat och
den ska vi nog värna om.

Dina sinnen är vägen in till själen.
Fyll dem med skratt,kärlek, god mat, upplevelser i naturen, passion
eller bara ett stilla varande.

Känn.
Använd händerna för att röra saker omkring dig.
Den skrovliga stenen, den ludna videkissen. Det som finns nära dig.

Lukta
Använd näsan och dofta in sommarkvällen, höstens fukt,havet, det friska i vinterluften..


Lyssna
Använd öronen för att höra vinden. Lyssna på regndroppar,
susningen i trädkronorna


Se
Se det vackra runt omkring - för det finns så mycket av det

Smaka
Använd smaksinnet och njut av
god mat, dryck..


Lev och njut

Den här dagen.
Faktiskt just det här tillfället kommer aldrig någonsin igen.
Den är unik - som du och som vi. Fast enskilt.

Och det är bara vi själva som bestämmer hur vi kommer att komma ihåg det.

Vilken sorts minne, nuet blir - sedan.

Enkelt. Svårt. Prioriteringsbart? Eller kanske Prioriteringsvärt?

Takida – Never Alone Always Alone

Kramar



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Hela världen och vi

"hela världen är en rad underverk men vi är så vana vid dem att vi kallar dem vardagliga"
sa HC Andersen.

Han levde i en helt annan tid.
Det får man lov att beakta.
Men när man beaktar det, inser man ännu mer hur viktigt det är idag.

Vi nöjer oss inte så ofta längre med "sol, frihet och en liten blomma"

Vi vill kanske mer ha sparesor, ständig uppkoppling och lite andrum då och då.
Utan att mer än ibland tänka på att om vi från början tänkt på det första,
hade inte åtgärderna varit lika nödvändiga.

Varför ska man ens behöva tänka på att kunna få det som i kroppen är autonomt och kommer av sig själv?

Visst.
Metaforiskt.
Men ändå.
Att leta efter andhämtning borde vara en utebliven sysselsättning som ingen
skulle behöva syssla med.

Jag tror att hemligheten till mindre negativ stress är att känna mindre press.
Hemligheten till att känna mindre press är att undvika sådana situationer.
I den mån det går.

Säga ett stort JA till livet.
Och det som ger energi.
Vara nyfiken, leva och känna att man lever.

Men man kan lika mycket säga ett minst lika stort NEJ till sådant som tar energi också.
Våra krav på oss själva till exempel.

Bort med de orimliga.
Eller bort med de som inte är akut nödvändiga.
Inte skjuta fram. Uppskjutande tenderar till att ligga och gro och ge
stress det också.

Men prioritera.

Och även om man kanske tror det så dör inte bilen av att vara lite
smutsig när man ska på kalas på lördagen.

Den gör inte det.
Motorn och allt annat inuti. Som olja och bensin.
DET Är viktigt.
För annars funkar den inte. Alls till slut.

Man kan kanske säga att vi är lite som bilar.
Visst mår vi bra av att bli snygga och vaxade(det där får man ta hur man vill)
då och då.

Men det viktigaste är ändå bränslet.

Och det som gör att vi fungerar.
Och balans.(kräver ju i alla fall däcken och vi människor särdeles skitmycket)

Vi kanske inte behöver en resa för att skaffa energi alla gånger.
Ibland behöver vi bränslet först.(till skillnad från bilen då;))

Får vi det, så kanske lusten att åka ut på äventyr och skrika stora JA:n till ALLT infinner sig på ett helt annat sätt?
Att det är då vi känner att vi lever fast på det braiga viset.

Det är då vi orkar ge så vi får tillbaka.
Och sådär bara fortsätter det....

Och jag tror fortfarande på att vi behöver solsken, frihet och en liten blomma.
Precis Som HC Andersen en gång sa.
Fast frihet att få välja det vi själva känner är det som ger oss vad vi behöver.

Solsken i form av ljus och värme från båda andra människor och det naturen står för.
Och naturen bjuder på blommor och så mycket annat vackert.
Som helar. Som gör oss lugna.
Som får oss att i alla fall för tillfället förstå livet lite annorlunda.
Varje gång.
Och de där påminnelserna är ganska mycket värda och värda att
upprepas så vi till slut kanske kommer ihåg dem mer ofta.

Man kanske inte måste sitta och vänta på att FÅ blommor.
Ibland kanske man får plocka dem själv.
Och njuta av stunden innan. Under. Och efter.
Av varje underverk.

Melanie Fiona – He's Alright

 Kramar från mig till Er!



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Tänkte på det där med..

..stolthet.
För den kan vara stor.
Och den är såklart bra att ha!

Men ibland kan man undra varför vi bygger upp
stora murar runt omkring oss.
Eller man kanske inte behöver undra.
Egentligen så är det väl ganska så tydligt varför vi gör det
många gånger, men det är ju faktiskt inte så speciellt bra.



Från det ögonblick vi föds och de första åren av våra liv,
och sedan återigen när vi blir gamla, är vi beroende utav andra människor.
Vi är "starka" mellan dessa två perioder och kan sköta oss själva.
För det mesta.
(Och det är vi också ganska duktiga på att både göra och visa.
Ibland till nästan vilket pris som helst.)
Men ibland skulle vi behöva riva ner muren och släppa in andra.
Och ibland skulle vi också ge mer omtanke och hjälp till andra när
vi väl kan och är kapabla till det.


Dalai Lama, som har sagt så väldigt mycket klokt, uttryckte sig liknande en gång.
Han sa det på ett annat sätt och med andra ord.
Och förmodligen mycket mycket bättre.



Men just det där med att vi kanske borde både våga släppa in
lite mer mellan dessa livsperioder.
Det är ju huvudet på spiken och något som vi är riktigt dåliga på:
Be om hjälp.

Och Är vi inte i behöv av andra människor under hela vår livstid?
Och varför skäms vi för det?
Varför gråter vi hellre i tysthet?
Och varför ses man som svag för att man ber om hjälp?
Och gör man det?
Är inte det snarare ett tecken på insikt och styrka?
Även om man just då inte är så stark.
Det låter paradoxalt, men jag hoppas ni förstår vad jag menar.

Jag tror att vi alltid är beroende av andra.
På olika sätt.
Våra murar gör att vi ibland isolerar oss för mycket.
Samtidigt som vi såklart även behöver egen tid för reflektion och bara vara.
Känslomässigt oberoende leder ingen större vart.
Känslomässigt beroende är mer som svavlet på tändstickan.
Och när det tänds blir det varmt.

Kanske mer -ömhet, omtanke, kärlek?
För det är vi ju.
Beroende.
Klart vi är.
Och det är några av de saker som vi verkligen kan slösa med hur mycket som helst.
Och får tillbaka när vi ger.

Och tänk bara om vi lärde oss att ta emot det lite mer.
Utan rädsla.
Kanske till och med fråga om hjälp när vi behöver det,
lite mer ofta.
Professor Albert Schweitzer som fick Nobels fredspris 1952 sa:

"Vi känner till sömnsjukan.
Men det finns en liknande,, men livsfarlig sjuka som attackerar själen .
Den slår ner utan förvarning.
När du märker minsta tecken och brist på entusiasm, var på din vakt!
Det enda sätt att förhindra denna sjuka är att förstå att själen lider,
den lider mycket, när vi låter den vara endast ytlig.
Själen tycker om vackra och djupgående saker"


Och han kan ju inte gärna ha fått fredspriset av en slump, känner jag.
Ytterligare en man med mycket kunskap om det viktiga.



Och är det något som gör oss mindre arga, på hugget och mer avslappnade
så är det väl ändå just ; omtanke, ömhet och kärlek.
Oavsett om vi ger eller får.
Och bara det i sig är vackert.
Och djupgående.
Det får oss att må gott ända in i själen.

Sedan finns det så mycket "vackert" när man börjar tänka på det.
Och lika väl som att vi alla behöver vissa saker, är andra delar individuella
från person till person. Liksom behovet av mängden av det.
"Det vackra" kan vara det som man själv behöver.
Vad man själv mår bra av och uppskattar.
Det vackra. Djupgående.
Det som känns bra i hela "inutiet".

Och själen behöver vi se efter lika mycket som kroppen.
Borde vara lika självklart att göra det som att smörja in sig efter dusch,
eller borsta tänderna.

Den är lika mycket en del av oss som utsidan.
Till och med, den viktigaste delen av oss.

Och även om vi behöver tid för reflektion och egen tid, då och då,
så behöver vi också bli "närade" av andra.
Ja, av varandra.

Varför inte börja med ett leende?
Det värmer alltid.

Lonestar – Smile



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Visst finns det...

Överinformation!

Just det.
Och här kommer en lång radda (bara för att det liksom är lite onödigt och kul):

Din/Ditt första:


Operation: Ett titthål under naveln som fortsatte till ett lite större för att ta ut en ilsken blindtarm.
Då blev den tvärdö och försvann.

Piercing: Öronen när jag var 8 år. Den andra var i naveln, men då var jag mer åt 30 minus-hållet.


Husdjur: Katt.
Sedan blev det guldfiskar som heter Adam och Eva för att de var först.
Efter dem kom ett gäng noeontetra som hette Jönssonligan fast i klump.
Senare en kampfisk som hette Viktor och Två kyssgurami som var bland
det sötaste jag hade sett.
Lite halvgenomskinligt rosa på något sätt och hade
som hobby att pussas.
(eller så var det beteendet något annat, men just då tyckte jag att det var ursött)
Vandrande pinnar. Det slutade med flera hundra. Då fick jag nog och skaffade
vandrande löv. De var lika sugna på att föröka sig de.
Och för att återgå till svaret på den exakta frågan:
Katt..

Semester: Den första jag har minne av var på Kanarieholmarna när jag var 5 år.
Mest för att jag fick sådant lock för öronen att jag i princip var döv halva resan.


Kärlek: När börjar man räkna? Chrille kanske.
Lite äldre mogen pojk som spelade fotboll.
Han tyckte att jag var en liten skit.
3 år efter ändrade han åsikt.
Då tyckte Lallis, 16 år att hon saknade något.
Som fortsatt intresse. ;)

Just nu:

Äter du: Snacks. De är Hjärtformade

Dricker du: Typ vatten (nej.. det är ingen topp-kombo)

Lyssnar du på: Jason Mraz – Mr. Curiosity

Tittar du på: En himla många ord.

Har på du på dig: Raggsockor, farfarströja med banlonpolo under,
Stickade för korta brallor och en basker på skallen.
ELLER något helt annat:)

Din framtid:

Barn: <3 (men jag tror jag är ganska klar där..även i framtiden)

Giftermål: Jag har nog redan "gjort mitt" där.
Tror jag.

Vad du föredrar:
Kramar eller kyssar: Kan man få ta båda? Inte? Då gör jag det.

Kortare eller längre: Vaddå?
Vill jag bli längre?
Nä. Jag räcker ju i alla fall ner till golvet.

Snygg mage eller snygga armar: Hahahaha. Snygga armar...wow.
Ja, det bara MÅSTE jag ju ha, för annars döööör jag.
(det korrekta svaret: jag tycker att man får vara som man är, helt enkelt)

Busig eller lydig: Busig. In deed.

Har du någonsin:

Kysst en främling: Nä.. inte så mycket att det stör (nej. Och i så fall är det säkert preskriberat)

Tappat bort glasögon/linser: IF!!! Det är en av de saker som jag är riktigt bra på.
Sedan är jag bra på att inte skaffa nya också.

Brutit ett ben: Ja. Fast nej, fast flera ben i en fot.

Rymt hemifrån: Ja. Men bara för att de skulle hämta in mig. Satt bakom en gran.
(sådant man aldrig skulle våga idag. För tänk om man inte är saknad..*s*)

Röntgats: Ja. Hade det funnits klippkort på akuten när jag var liten så hade jag haft det.
Många röntgningar blev det.

Krossat någons hjärta: Mm. Har jag nog. Tyvärr.

Nobbat någon : Ja.


Tror du på:
Kärlek vid första ögonkastet: Ja! Vore ju helt urtrist annars:)

Gud: På mitt eget sätt.

Mirakel: Ja.

Aliens: Nä. Inte på utomjordingar heller.Däremot på att det förmodligen kan finnas någon form av liv i andra solsystem. Men varför kalla dem för utomjordingar eller aliens? Det vore ganska ego att tro att vi är de enda levande "intelligenta" varelserna i allt det stora som finns utanför vår planet

Magi: Inte som i trollkarls-magi, men annan magi tror jag på:)

Tomten: Ja. Jag har sett honom flera många gånger.;)

Änglar: Ja

Transformers: Är inte det ett barnprogram?
Och i så fall tror jag på att de finns. Där.

Idag:
Det sista du sa högt? Hej då; tror jag

Det senaste någon sa till dig:
Förmodligen något liknande. (telefon)

Vad har du druckit idag? Kaffe, julmust, vatten

Vad var det senaste du åt? Penne och pastasås med räkor.

Blandat:

Önskar du att du bodde någon annanstans?Nej.Och ja. Ibland.

Tycker andra att du är attraktiv? Det är ju ingen fråga att fråga mig? Heller!

Dricker du? Ja. Jag har läst att man kan dö av uttorkning annars.

Använder du droger? Hellre dör jag. I princip.

Vilket schampo använder du? Olika. Men något som frisören rekommenderar.

Vilken parfym använder du? Just nu mest secret obsession av Calvin Klein.

Vad är du rädd för? Spindlar, hästrumpor
och några saker till.

Gillar du att tvätta? Ja. Det är ju bara att slänga in och ta ur. Liksom.

Vad är det för färg på din ytterdörr? Hm.. Brun tror jag

Godaste glassmaken? Texas Pecan. I Löv it.

Sover du tungt? Det beror på.

Drömmer du mardrömmar?
Inte så ofta..

Vad ser du om du tittar till höger? Ett soffbord. Med fina snittblommor.

Vad gör dig glad just nu? Det finns en hel del.
Och bara det gör mig glad.

Höger el vänsterhänt? Högerhänt, men kan använda båda om det kniper.

Hur många kuddar sover du med? Jag tror faktiskt att jag överdoserar med kuddar.
Men de jag ligger på, brukar vara två.

Ibland en och ibland är jag wild and crazy

Och ligger utan.
Kudde.

 
Är du kittlig? Det är alltid farligt att tala om.
Men nu är det ju inte så många av er som kan kittla mig, så
ja. Jag är kittlig. Men bara på ett hemligt ställe.
(alltså är det dödshemligt, för jag får smått panik och kan inte
ansvara för följderna om någon kittlar mig.. Det kan bli oplanerade
karatesvingar och allt möjligt konstigt och det är ju farligt med tanke på att
jag inte ens kan karate)



Snarkar du? Det vet jag faktiskt inte.
Sover liksom när jag eventuellt snarkar.
Jag svarar nej, för att det låter bra.


Sådärja. Överinformation alltså:)

Kram!



Desain Rumah real estate design collection
  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS