Essensen

Inte händer det när man tror det.
Ingenting, egentligen.
Det mesta som händer med oss och runt oss, kommer när vi som minst anar det.

Jag tänkte på den morgonen då det var jag och en klippa,
en vaknande sol och doften från fiskebåtar som puttrade .
En sådan där stund då det vackra var så vackert att tårarna brände av lycka och man önskade att man kunde ta en mental bild av det som aldrig försvann. Speciellt i känslan.
Det gjorde den inte.
Bilden togs.
Och det är ett minne som jag alltid bär med mig.
Det var en av de upplevelser som kändes formande på något sätt.

Utvecklande. Närvarande. Närande.Magiskt!

Ja, sådant där bara händer. Och det var en av många såklart.

Och jag var verkligen inte alls beredd på den stora vördnad och känsla som skulle infinna sig lite senare,
när jag , morgontrött, gick på strandpromenaden  tidigt på morgonen i riktning ner mot hamnen.

Ett annat tillfälle på en hög klippavsats och en solnedgång så lång att det blev stjärnklart.
Varm nattvind som svepte över mig och som dansade med kläderna på både mig och den spirituella kvinnan som jag stod där med. Samtalade med.
Ett möte som jag aldrig heller kommer att glömma.
Den storslagna naturen och allt klokt och insiktsfullt hon hade att säga.


Vid ett tillfälle när det var mörkt och vi ännu satt kvar på en filt och åt lite matsäck som vi hade haft med, tittade damen intensivt på mig och frågade:

-Har du någonsin i kärleksförhållanden känt att du har gett mer än du har fått?

Oj.. det var den mest personliga som jag hade fått på länge.
Och oj.. för den var inte hälften så svår att svara på som jag tyckte att svaret var pinsamt.

-Ja. Svarade jag och kände hur ansiktet hettade, fast inifrån.
Det har jag. Och det gör ont.

Hon var tyst en stund och sa sakta:
-Kära du; du behöver nog ge lite mer.

Nämen dra mig baklänges liksom, tänkte jag...och såg ut som ett frågetecken.
-Hur menar du nu? frågade jag sedan.

Hon tittade på mig och log stort.
-Du förstår; den andliga lagen är att vi får så mycket som vi ger.
Så om du känner att du ger mer än du får ta emot; ger du antingen mindre än du tror,
eller så får du mer än du tror . Och oavsett; att få mer kräver att du ger mer..

Jag bara satt där helt tyst.
Tuggade i mig en miljon melonklyftor(möjligen några färre) och lade pannan i djupa veck.

Helt plötsligt kändes det som om hela jag blev lugn.
På ett sätt jag inte hade upplevt förut.
Och en kärlek sköljde över mig samtidigt som jag förstod något jag inte gjort innan.

Jag förstod många saker.
Men också att alternativet till att ge allt , om man verkligen älskar,
inte finns.

Och kanske behöver vi ibland se lite mer noga på det vi får.
För det kan vara mer än vi själva ser eller ens vågar ta emot.
Den värme i
olika former som flödar till oss och runt oss.
Grunden är ändå: Låt den.

It ain't no mystery,

you know the words

to set you free

There for all the world to see

When you got it on your side

There's no reason left to hide

You've got to give it to receive


Al Green

Det var en medvetenhet.
Och en vetskap om att allt är beroende av Kärlek.
Och att den också är vägen till oss själva.



Angus & Julia Stone – Just A Boy

Desain Rumah real estate design collection

Jag läste om en man som hade sett en far ta farväl av sin dotter på en flygplats.
Han blev så  nyfiken  på ett uttryck som fadern hade sagt att han var tvungen att fråga om frasens mening.
Han fick en förklaring på orden:
Jag önskar dig tillräckligt.

Det skulle betyda att man önskar den andra personen ett liv med tillräckligt
med bra saker för att klara av dem.

Det skulle kunna betyda:
Jag önskar dig tillräckligt med sol för att ge dig ett glatt humör, oavsett hur grå dagen verkar.
Jag önskar dig tillräckligt med regn så du kan uppskatta solen ännu mer.
Jag önskar dig tillräckligt med lidande så att även den minsta glädje i livet kan verka större.
Jag önskar dig tillräckligt med förluster så att du kan uppskatta det du har.
Jag önskar dig tillräckligt med hej för att klara av avsked.

Nu ska man nog inte förväxla det med det svenska ordet lagom.
Jag tror att tillräckligt är ett alldeles perfekt ord i sig själv.

Kontraster behöver få finnas. Det är de som gör att vi ser skillnad.
Vi behöver inte älska allt.
Men vi kan ibland komma ihåg att tänka på att även den gråaste dagens vemod överskuggas 
ganska snart då solen skiner igen.
Just för att den finns.

Kanske kan det vara så att vi behöver just tillräckligt.
Och att det står för det som  vi behöver för att kunna dofta, känna, le, skratta, gråta, älska, känna in världen och känna att vi lever på alla sätt..
Tillräckligt för våra egna unika behov.
Men vi behöver inte mer.
För det är liksom- överflödigt.

Och där kommer också en tanke i mig in om det där med att följa sin passion.
På tal om att känna att man lever.

Jag beundrar de som vågar.
Som har förstått att det är mer viktigt att trivas än att göra motsatsen.
Att det sista tar alldeles för onödig energi av oss.
Att det första ger underbara vibrationer som sprider sig som ringar på vattnet.

När det gäller jobb. När det gäller olika relationer. När det gäller allt.

Det  känns livsbejakande.
Det liksom bara vibrerar av liv.

Ett stort JA till att bejaka oss själva och det vi brinner för.
Tycker jag.

Det finns en Buddistisk historia om en sköldpadda.

Sköldpaddan korsade ett träsk. Han var täckt med lera när han passerade ett tempel.
Där såg han ett skal av en annan sköldpadda - helt täckt med guld och underbart vackra stenar.
Jag avundas dig inte, tänkte sköldpaddan. Du är täckt med juveler, men jag gör just det jag vill

Jacob Andersen – Angel In My Sleep

Kramar

Desain Rumah real estate design collection

Och så sitter man där en dag och undrar lite.
Hur gick det här till då?
Jag var faktiskt 20 alldeles precis nyss. Jo. För jag kommer ihåg det. Faktiskt.

Och jag kommer ihåg dagen när jag fyllde fem år och sprang ut i köket och satte mig på en utav köksstolarna för att se om jag nådde ner till golvet.
Det gjorde jag inte.
Den upptäckten var en liten besvikelse. För jag var helt säker på att man verkligen växte lite grann under natten innan sin födelsedag.
Fast på ett barns sätt, försvann den där besvikelsen ganska snabbt när det blev paketöppning.
Och jag fick en röd cykel. Min första.
Minnena har ju blivit en del under åren;)

Men denna morgon när jag vaknade visste jag redan att jag nådde ner till golvet.
Och att det helt enkelt är en ganska så vanlig dag.
Magin kanske inte riktigt är kvar som den var när man var liten. Och den behövs inte. För den finns i så mycket annat.

Och man inser att det i sinnet har det utvecklats någon form utav härlig mix.
En blandning av alla åren man har upplevt. Fast med den lärdom man har gjort under åren.
Jag har aldrig varit så mycket för att plocka vuxenpoäng. Eller följa strömmen.
Har nöjt mig med att vara vuxen där det behövs och ha barnasinnet kvar.
Och våra osynliga ramar som någon, någongång satte upp för att "det är så det ska vara" har jag nog tänjt en hel del på. För att jag tror att vi alla behöver just det som vi behöver. Inte tvärtom. Och då är det väl till var och en att känna efter just det.
Vad den inre kompassen i oss visar. Vad känslan talar om.

Men så vaknar man en morgon och så har man just fyllt 40 år.
Jag gissar att det ändå kanske ÄR lite vuxenpoäng i det.

Om vuxenpoäng är erfarenhet blandat med ivrig nyfikenhet är jag faktiskt med på det.

It was but yesterday
I thought myself a fragment
quivering without rhythm
in the sphere of life.

Now I know that
I am the sphere,
and all life in rhythmic fragments
moves within me.

Kahlil Gibran ~ Sand And Foam

HavetDet betyder mer för mig än jag någonsin kan förklara.
Det har det alltid gjort. Och ju mer jag växer(alternativt; ju äldre jag blir)
Så inser jag hur viktigt det är att bejaka sådant som man mår bra av.
Att göra och uppleva sådant som ger energi.
Det gör det mesta  utav naturens under. Ger energi.

Jag tror också att vi är våra egna under.
Varje människa är ett mirakel och ett helt universum i sig självt.

I vårt innersta har vi alltid svaren.
Om vi lyssnar.
Vi vet alltid i vilken riktning vi vill och vem vi är.
Om man inte girar kommer vi förmodligen att hamna ditåt vi styr.
Det är den knepiga självklarheten.

Det låter helt klart helt fel att gå emot det man innerst inne känner.
Allt är vad det är.
Och det som behövs finns förmodligen alldeles nära.
Om vi ser det. Svaren.

Att vara älskad ger styrka. Att älska själv, ger mod.
Universum runt omkring oss och det inom oss,har inget brådska alls.
Men allt finns där redan. Inom oss.
En bättre grund kan egentligen inte finnas. Och den är vår.

Adele – Make You Feel My Love (album)

Kram!

Desain Rumah real estate design collection

.dig något när en stjärna faller?



Brukar du knäcka en pepparkaka för att se om den
delar sig i tre?
Letar du "lyckoben" på kycklingen?
Kastar mynt i önskebrunnar?

Jag gör.
Varje gång jag är ute i "kolsvartet" och det är stjärnklart,
tittar jag upp mot himlen.

Nja. Inte hela tiden.
Det hade kunnat bli lite farligt.

Men jag gör det.
Och jag önskar när jag ser en stjärna som
"faller ner från skyn".

Önskningarna har varierat stort under åren.

Man kan ju tycka att det är ganska så larvigt.
Man kan tycka att det är orealistiskt.
Man kan till och med tycka att det är helt och hållet meningslöst.

Och det är det förmodligen.

I alla fall om det bara slutar med tanken och tron att något ska hända utan minsta lilla "egen-insats"

Men; det måste väl börja just där - med en önskan.
Ja, det mesta.

En önskan om att man vill något speciellt
i livet till exempel.

Det kan ge en medvetenhet och leda vidare till en eventuell
skapande process.

Önskan och vidare medvetenheten behöver kanske mogna ett tag
innan man ger sig på nästa steg och kan förverkligas.

Men det är väl där det föds.
Tror jag.
I en önskan.

Har man en önskan och tänker på den.
Då får man troligen bilder i skallen om hur det skulle se ut och vara.
Det i sin tur skapar en längtan(eller inte) och en motivation
till att ta sig dit.

Jag läste någonstans att "det du önskar avslöjar din själ".

Det kan nog om något göra att man inte vågar ta reda på VAD man vill.
För man kanske kan få reda på saker om sig själv som man inte ens vet.
Eller har "puttat undan" i medvetandet ganska flitigt.

Då är det betydligt skönare att gömma sig bakom andras förväntningar.
Eller de som man i alla fall tror är ens egna (för börjar man rota i det,
så är det nästan skrämmande mycket som är inlärt eller styrt av någon
oskriven mall av hur allt ska vara)

Kanske är det också tryggheten som ställer till det igen.
För om man önskar något, så väljer man ofta bort något annat.
(Beroende på vad man önskar i och för sig)

Ett nytt jobb - då väljer du bort det gamla.
En ny bil - två kan ju vara onödigt ibland..
Att man vill uppnå en speciell sak - men är man redo?

Ja. Osv.

Kanske är det därför som man kniper ihop ögona
och önskar för fullt när en stjärna faller?

Med ytterligare en osagd(otänkt) önskan om att det bara ska säga
"POFF" och så var man liksom bara där?

Jag vet inte.

Men oavsett, så kommer jag nog att fortsätta önska
när jag ser en stjärna falla.

Trots att jag tror att jag vet att min önskan förmodligen
inte kommer att falla in av sig självt.
Inte utan eget engagemang.

Men det vore ju lite trist ändå att låta bli.
Och ännu mer dumt att inte ta reda på vad man verkligen vill.

James Blunt – This Love Again - Bonus Track

Desain Rumah real estate design collection

Jag har pratat en hel del om
Österländsk filosofi.




Det gör jag för att jag tror på den.


Jag gillar den och mår bra av att tänka så jag också.

Enligt feng-shui mästarna är själen en del av världsalltet.

Det finns en gyllene ordning för hela detta:
Allt är ett och samspelar i ett fascinerande skådespel.








Jag tror det.
Jag tror att vi ÄR ett med hela alltet.
Att Allt samspelar.

Människan söker harmoni och balans med sig själv.
Så är det.

Slappnar vi av så får vi på något sätt mer till oss än annars.

Våra "inutin" hungrar efter sinnlighet och skönhet.
Men det finns mycket som vi människor i vårt oförstånd skapat
som är ohälsosamt och som stör.

Skönheten ligger i betraktarens ögon, men det kanske inte är hela sanningen.

Det finns en tidlös skönhet som människor i alla tider har uppskattat och
den ska vi nog värna om.

Dina sinnen är vägen in till själen.
Fyll dem med skratt,kärlek, god mat, upplevelser i naturen, passion
eller bara ett stilla varande.

Känn.
Använd händerna för att röra saker omkring dig.
Den skrovliga stenen, den ludna videkissen. Det som finns nära dig.

Lukta
Använd näsan och dofta in sommarkvällen, höstens fukt,havet, det friska i vinterluften..


Lyssna
Använd öronen för att höra vinden. Lyssna på regndroppar,
susningen i trädkronorna


Se
Se det vackra runt omkring - för det finns så mycket av det

Smaka
Använd smaksinnet och njut av
god mat, dryck..


Lev och njut

Den här dagen.
Faktiskt just det här tillfället kommer aldrig någonsin igen.
Den är unik - som du och som vi. Fast enskilt.

Och det är bara vi själva som bestämmer hur vi kommer att komma ihåg det.

Vilken sorts minne, nuet blir - sedan.

Enkelt. Svårt. Prioriteringsbart? Eller kanske Prioriteringsvärt?

Takida – Never Alone Always Alone

Kramar

Desain Rumah real estate design collection

"hela världen är en rad underverk men vi är så vana vid dem att vi kallar dem vardagliga"

sa HC Andersen.

Han levde i en helt annan tid.
Det får man lov att beakta.
Men när man beaktar det, inser man ännu mer hur viktigt det är idag.

Vi nöjer oss inte så ofta längre med "sol, frihet och en liten blomma"

Vi vill kanske mer ha sparesor, ständig uppkoppling och lite andrum då och då.
Utan att mer än ibland tänka på att om vi från början tänkt på det första,
hade inte åtgärderna varit lika nödvändiga.

Varför ska man ens behöva tänka på att kunna få det som i kroppen är autonomt och kommer av sig själv?

Visst.
Metaforiskt.
Men ändå.
Att leta efter andhämtning borde vara en utebliven sysselsättning som ingen
skulle behöva syssla med.

Jag tror att hemligheten till mindre negativ stress är att känna mindre press.
Hemligheten till att känna mindre press är att undvika sådana situationer.
I den mån det går.

Säga ett stort JA till livet.
Och det som ger energi.
Vara nyfiken, leva och känna att man lever.

Men man kan lika mycket säga ett minst lika stort NEJ till sådant som tar energi också.
Våra krav på oss själva till exempel.

Bort med de orimliga.
Eller bort med de som inte är akut nödvändiga.
Inte skjuta fram. Uppskjutande tenderar till att ligga och gro och ge
stress det också.

Men prioritera.

Och även om man kanske tror det så dör inte bilen av att vara lite
smutsig när man ska på kalas på lördagen.

Den gör inte det.
Motorn och allt annat inuti. Som olja och bensin.
DET Är viktigt.
För annars funkar den inte. Alls till slut.

Man kan kanske säga att vi är lite som bilar.
Visst mår vi bra av att bli snygga och vaxade(det där får man ta hur man vill)
då och då.

Men det viktigaste är ändå bränslet.

Och det som gör att vi fungerar.
Och balans.(kräver ju i alla fall däcken och vi människor särdeles skitmycket)

Vi kanske inte behöver en resa för att skaffa energi alla gånger.
Ibland behöver vi bränslet först.(till skillnad från bilen då;))

Får vi det, så kanske lusten att åka ut på äventyr och skrika stora JA:n till ALLT infinner sig på ett helt annat sätt?
Att det är då vi känner att vi lever fast på det braiga viset.

Det är då vi orkar ge så vi får tillbaka.
Och sådär bara fortsätter det....

Och jag tror fortfarande på att vi behöver solsken, frihet och en liten blomma.
Precis Som HC Andersen en gång sa.
Fast frihet att få välja det vi själva känner är det som ger oss vad vi behöver.

Solsken i form av ljus och värme från båda andra människor och det naturen står för.
Och naturen bjuder på blommor och så mycket annat vackert.
Som helar. Som gör oss lugna.
Som får oss att i alla fall för tillfället förstå livet lite annorlunda.
Varje gång.
Och de där påminnelserna är ganska mycket värda och värda att
upprepas så vi till slut kanske kommer ihåg dem mer ofta.

Man kanske inte måste sitta och vänta på att FÅ blommor.
Ibland kanske man får plocka dem själv.
Och njuta av stunden innan. Under. Och efter.
Av varje underverk.

Melanie Fiona – He's Alright

 Kramar från mig till Er!

Desain Rumah real estate design collection

..stolthet.
För den kan vara stor.
Och den är såklart bra att ha!

Men ibland kan man undra varför vi bygger upp
stora murar runt omkring oss.
Eller man kanske inte behöver undra.
Egentligen så är det väl ganska så tydligt varför vi gör det
många gånger, men det är ju faktiskt inte så speciellt bra.



Från det ögonblick vi föds och de första åren av våra liv,
och sedan återigen när vi blir gamla, är vi beroende utav andra människor.
Vi är "starka" mellan dessa två perioder och kan sköta oss själva.
För det mesta.
(Och det är vi också ganska duktiga på att både göra och visa.
Ibland till nästan vilket pris som helst.)
Men ibland skulle vi behöva riva ner muren och släppa in andra.
Och ibland skulle vi också ge mer omtanke och hjälp till andra när
vi väl kan och är kapabla till det.


Dalai Lama, som har sagt så väldigt mycket klokt, uttryckte sig liknande en gång.
Han sa det på ett annat sätt och med andra ord.
Och förmodligen mycket mycket bättre.



Men just det där med att vi kanske borde både våga släppa in
lite mer mellan dessa livsperioder.
Det är ju huvudet på spiken och något som vi är riktigt dåliga på:
Be om hjälp.

Och Är vi inte i behöv av andra människor under hela vår livstid?
Och varför skäms vi för det?
Varför gråter vi hellre i tysthet?
Och varför ses man som svag för att man ber om hjälp?
Och gör man det?
Är inte det snarare ett tecken på insikt och styrka?
Även om man just då inte är så stark.
Det låter paradoxalt, men jag hoppas ni förstår vad jag menar.

Jag tror att vi alltid är beroende av andra.
På olika sätt.
Våra murar gör att vi ibland isolerar oss för mycket.
Samtidigt som vi såklart även behöver egen tid för reflektion och bara vara.
Känslomässigt oberoende leder ingen större vart.
Känslomässigt beroende är mer som svavlet på tändstickan.
Och när det tänds blir det varmt.

Kanske mer -ömhet, omtanke, kärlek?
För det är vi ju.
Beroende.
Klart vi är.
Och det är några av de saker som vi verkligen kan slösa med hur mycket som helst.
Och får tillbaka när vi ger.

Och tänk bara om vi lärde oss att ta emot det lite mer.
Utan rädsla.
Kanske till och med fråga om hjälp när vi behöver det,
lite mer ofta.
Professor Albert Schweitzer som fick Nobels fredspris 1952 sa:

"Vi känner till sömnsjukan.
Men det finns en liknande,, men livsfarlig sjuka som attackerar själen .
Den slår ner utan förvarning.
När du märker minsta tecken och brist på entusiasm, var på din vakt!
Det enda sätt att förhindra denna sjuka är att förstå att själen lider,
den lider mycket, när vi låter den vara endast ytlig.
Själen tycker om vackra och djupgående saker"

Och han kan ju inte gärna ha fått fredspriset av en slump, känner jag.
Ytterligare en man med mycket kunskap om det viktiga.



Och är det något som gör oss mindre arga, på hugget och mer avslappnade
så är det väl ändå just ; omtanke, ömhet och kärlek.
Oavsett om vi ger eller får.
Och bara det i sig är vackert.
Och djupgående.
Det får oss att må gott ända in i själen.

Sedan finns det så mycket "vackert" när man börjar tänka på det.
Och lika väl som att vi alla behöver vissa saker, är andra delar individuella
från person till person. Liksom behovet av mängden av det.
"Det vackra" kan vara det som man själv behöver.
Vad man själv mår bra av och uppskattar.
Det vackra. Djupgående.
Det som känns bra i hela "inutiet".

Och själen behöver vi se efter lika mycket som kroppen.
Borde vara lika självklart att göra det som att smörja in sig efter dusch,
eller borsta tänderna.

Den är lika mycket en del av oss som utsidan.
Till och med, den viktigaste delen av oss.

Och även om vi behöver tid för reflektion och egen tid, då och då,
så behöver vi också bli "närade" av andra.
Ja, av varandra.

Varför inte börja med ett leende?
Det värmer alltid.

Lonestar – Smile

Desain Rumah real estate design collection