Jag har kommit
att tänka på boken "Gå dit hjärtat leder dig"(Susanna Tamaro)
flera gånger under de senaste veckorna.
Jag har tänkt mycket på ord, rader och meningar som står i den.
För att ord och rader ibland sätter sig väldigt hårt fast hos mig.
Speciellt det som känns i hjärtat.
Som känns viktigt.
Inte så mycket på själva titeln.
Jag vet att jag brukar säga att man borde gå dit hjärtat leder en.
Det tycker jag.
Jag tycker att man borde gå den väg som känns varm och skön och givande.
På något sätt, handlar det nog om att hjärtat eller magkänslan ändå för det mesta
visar oss vägen.
Även om vi inte lyssnar på den.
Och jag tror att det är då som det blir kaiko i maskineriet.
Och i det stora hela så handlar det väl om att man hamnar vid olika vägskäl under livets gång då man antingen väljer att sitta stilla och fundera och inte komma någon större vart och fortsätta med att inte vara så väldigt nöjd.
Eller att välja i vilken riktning man skulle behöva gå för att må bättre.
För att hitta det som lyser upp tillvaron.
Ibland förstår vi inte det där.
Vilka möjligheter vi egentligen har.
Jag kan mycket väl vara där då och då.
Boken fick jag av min mamma för ganska så många år sedan.
Den låg också ganska så länge och mest bara drällde.
Jag var i ett läge av mitt liv, då jag inte var speciellt mottaglig för goda råd.
Och det var precis vad jag trodde att den innehöll.
Märkligt att man för det första kan tro att man vet allt.
Märkligt att man för det andra kan ha förutfattade meningar
om något som man inte ens har gett en chans.
Och märkligt för det tredje att man ibland är livrädd för att se nya öppningar.
Och helt underbart när man gör det och inser att man skulle gjort det
för länge sedan.
När jag väl öppnade boken, fanns inte mamma kvar i livet.
När jag väl öppnade boken, ångrade jag djupt att jag inte hade läst den
direkt då jag hade fått den.
Och när jag väl öppnade boken insåg jag varför jag hade fått just den.
Det fanns en mening.
Och det var kärlek och omtanke.
Och när jag insåg att hon verkligen hade valt den med sådan omsorg.
Då blev den dubbelt så bra.
Den blev till och med helt underbar.
"Varje gång du känner dig vilsen och förvirrad, tänk på träden, på hur de lever sitt liv. Tänk på att ett träd med stor krona och korta rötter blir omkullvräkt av första bästa vindpust. Inuti ett träd med långa rötter och för liten krona rinner saven med möda. Rötter och krona måste växa sig jämnstora.
Du måste befinna dig både inuti och ovanför tingen samtidigt.
Bara så kan du ge dig själv skugga och värn, bara så kan du under den rätta årstiden täcka dig med blommor och frukt."
Hela historien handlar om en kvinna som vet att hon snart ska dö.
Då bestämmer hon sig för att skriva ett brev till sitt barnbarn som befinner sig
på andra sidan jordklotet.
Brevet är skrivet som en dagbok.
Egentligen inte alls tänkt att skickas iväg, men hon känner ändå starkt att hon
måste få det ur sitt system.
Orden måste ur henne.
Och det tar henne en månad att skriva det.
Hon berättar om sitt eget liv.
Om sin dotter som gick bort i en bilolycka och hur hon då tog hand om
sitt älskade barns barn.
Brevet i sig är ett arv.
En förklaring till varför saker blev som de blev.
Goda råd för att försöka få dotterdottern att undvika samma fallgropar som hon själv.
Det handlar om tre kvinnor och tre olika livsöden.
Det är känslor och situationer som vi alla känner igen.
Hur svårt det är att bryta skadliga mönster som lätt kan gå i arv genom generationer,
fast man inte vill något hellre.
Hur svåra olika sorters relationer kan vara.
Hur mycket man kan ångra sådant som man aldrig vågade.
Sådant som man skulle velat säga, men drog framför sig tills det blev för sent.
Hela berättelsen är varm.
Det är en gammal kvinnas syn på religion, svek, kärlek och livsval.
Och man VILL inget hellre än att Marta(dotterdottern) ska få läsa sin mormors ord.
För det känns som att det är lika viktigt för henne som för mormor att skriva ner dem.
Och lika viktigt som det var för två fiktiva personer att skriva ner och läsa;
Lika viktigt var det för mig att få ta del av boken.
Kändes det som.
Av flera olika anledningar.
Det Olga vill säga till sitt barnbarn är: Öppna ditt hjärta, var inte rädd,
följ det dit det tar dig, det är det som är lycka.
Och där är vi igen- nästan där jag började.
Men bara vi hittar lyckan.
Eller bara vi vet vad som gör oss lyckliga.
Bara vi vet det, så vet vi nog.
Annars vet vi inte speciellt mycket.
Jag har kommit till en punkt när jag har insett att vi inte vet speciellt mycket alls.
Men trots att jag inte alls vet , så kan jag ju ändå välja.
Och jag vill välja den varma vägen.
Den som innehåller sådant som jag älskar att göra- för att det är lite tokigt att göra motsatsen.
Morcheeba – Enjoy The Ride
Desain Rumah real estate design collection
