Essensen

Undrar hur många av våra "nuiga" ögonblick som vi slösar upp med att vilja vara någon annanstans eller göra något helt annat?
Eller ödar bort dem genom att ha dåligt samvete över det förflutna eller vara oroliga för framtiden.
Vi halkar väldigt ofta iväg från nuet.

Och det beror kanske på  att vi kan ha lite svårt att uppskatta det som är just nu. 
Man kan komma en bit på vägen genom att uppmärksamma vad som pågår i oss just nu.
Det finns helt klart ett förflutet, men inte nu.
Och likaså med framtid. Men den kommer sedan.

Det nuvarande ögonblicket är det mysterium som vi är delaktiga i.
Här och nu är där alla mysterier i livet ligger gömda.
Att sträva efter att leva helt i nuet är att sträva efter vad som redan är.

Man kan antingen använda dessa dyrbara stunder och uppskatta dem eller tvärtom.
Och det är bara här vi kan ändra framtiden om vi kommer på oss själva med att inte tycka att nuet är sådär värst lattjo.
Fast det är ändå här man börjar.

Och egentligen så är ju "nu" det enda som finns.Faktiskt allt som någonsin har funnits.
Fast då. Och allt som för alltid kommer att finnas. Fast sedan. Ögonblick för ögonblick.

En av de gånger då jag har väldigt lätt att vara i "just nuet" så är det en stjärnklar natt med en vacker fullmåne.
Gärna vid havet(om man liksom får föreställa sig ett drömscenario)

Sub luna amo...bibo...canto ...vivo...morior"
    - Under månen älskar...dricker...sjunger ...lever...dör jag

Det gör vi ju.
Vi lever alla under samma måne.
Vi dör under samma.
Vad vi än tar oss till,så gör vi det under samma.
Älskar gör vi också under samma måne.
Både som fenomen, känsla och verb.


Ars Amandi - ett latinskt citat som betyder:
konsten att älska - det är ju egentligen inte ens någon konst.
Det är lätt.
Och inget man ens behöver anstränga sig för att göra.

Och jag älskar den texten.
Det är verkligen ingen konst alls.


För att:

    Intet nytt under solen.
    (eller månen i detta fallet)


Allt är som det alltid har varit, fast nytt, lika unikt och lika fantastiskt
hela tiden.

Om vi bara tar oss tid att se det, känna det och uppleva det.
Sub Luna, lever vi.
Även på dagen.
Allihopa.

    Låt oss fortsätta med det;
    Känna att vi lever.

Och att vi gör det.
Just nu.


När man känner att man lever;
då är det som om universum omfamnar en med hela sitt stoff på något sätt.
Och man känner att man faktiskt har en valmöjlighet
att göra det man behöver för att må bra.

Jason Mraz – Bella Luna

Kramar

Desain Rumah real estate design collection

Vår fysiska kropp är vårat redskap för att uppleva världen.
Den tillåter oss att se, höra  känna, smaka, lukta, känna .
Det är ju själens tempel, kan man säga.
Våra inutin, som jag brukar kalla det.
Och de är alltid i kommunikation med kroppen.
De kan kommunicera som attans.
Men tyvärr lyssnar vi på dem alldeles för sällan

Sättet som vi relaterar till vår kropp, är ofta baserad på vad man jämför den med.
Till exempel: Jämfört med en myra är den stor, men jämfört med en blåval, är den liten.
Slutsatserna vi drar beror faktiskt på hur vi ser på oss själva och vad vi jämför med.
Hela tiden. (även om vi väl sällan jämför oss med myror eller blåvalar)

Du vet att du är kort när du ser långa människor.
Du vet att du är gammal när du ser unga människor. Osv osv

Kanske jämför man sig själv med sig själv.
Som: jag brukade väga 10  kilo mindre.
Eller så kanske man jämför sig själv med sig själv som tonåring och säger: Jag brukade kunna stanna uppe nästan hela natten utan att vara trött på morgonen.
Kanske jämför man sin kropp med för 10 år sedan. Jag brukade kunna ha storlek 36, men nu har jag 44..(och en efterföljande ganska onödig suck)

Men man kan tänka att man flyter i något utan tid eller andra yttre intryck.
Alla minnen av det förflutna har tillfälligt försvunnit.
Alla jämförelser man har gjort är borta.
Man är en  kropp som flyter.

När det inte finns något att jämföra med, hur definierar man den och beskriver den då?
Den är inte smal eller tjock eller gammal eller ung.
Alla tidigare intryck är som en illusion.
De har inget att göra med vem du är.
Inte egentligen.

Det enda man har är sina sinnen och nuet.
Med andra ord; det du ser,känner, luktar, känner och rör just nu.
Det är sanningen om din kropp(det är väldigt svårt att beskriva kroppen utan att jämföra den med något annat eller annan)

Hur man rör sig och vilken inställning man har till sin kropp påverkar våra personligheter..
Hur folk ser på oss och hur vi till och med agerar gentemot andra.
Sådant tycker jag är otroligt spännande.
Vi kan lära oss mycket av våra kroppar. Om vi lyssnar på vad våra inutin säger.
Det är jag helt säker på.
Och jag tror också att vi kanske borde försöka vara nöjda med det vi är.
För ska sanningen fram så kommer man aldrig att komma tillbaka till den kropp vi hade någon annan gång.
Fastän det är samma. Och vi kommer aldrig att få någon annan. Den vi har är den bästa och helt unik och ett tempel vårdar man. Och är stolt över. Som det är.

Och på tal om våra inutin så kan de ju kommunicera med oss på lite konstiga och tråkiga sätt ibland.


De kan ifrågasätta en hel massa.
Om man tänker på de tankar som man frågar sig själv under en dag.
Några är så simpla som: Undrar om jag hinner med tåget? Borde jag berätta för min kompis att hon har spenat mellan tänderna? Gav jag katten mat eller glömde jag det?

Men oavsett, märker man kanske några ganska störande frågor.
Som: Varför händer det här alltid mig? Vad är fel med mig?
Varför klarar jag inte detta? När ska jag någonsin lära mig?
Och sådana frågor ökar INTE vår energi.

När man frågar en frågar så letar det undermedvetna för att hitta ett svar.
Om man ställer frågan: Varför sabbar jag alla mina relationer?
Då kommer förmodligen det undermedvetna att komma upp med svar som:
Du har usla relationer därför att det är vad du förtjänar(eller något annat icke produktivt svar)


De frågorna kallas "ovärdiga frågor"
När man än ställer dem till sig själv, kommer man att få ett negativt svar som kreerar ännu mer negativt.
Negativa frågor som på nåt sätt håller en i Offer-läge. "Offer för omständigheterna - mode"; alltså.

Så om man tex ställer sig frågan som: Varför händer detta mig?
Kan man ändra det till: Vad kan jag jag lära mig av detta och vad gott kan det föra med sig? Istället.

 Och sådana frågor är nästan bättre än affirmationer därför att de leder till handling på ett lättare sätt.
Och när man väl är DÄR  - i handling - då känner man att man har kontroll. Man kan också hitta på egna sådana frågor.
Det är ju inte det minsta fel. Bara rätt faktiskt.

Och jag tror att vi borde lära oss att lyssna mer på vad vi verkligen säger till oss själva.
Och hur våra kroppar försöker berätta för oss vad vi behöver.
Och att vi kanske inte skulle vara så rädda för att tänka snälla tankar om oss själva.
För det är ju ändå där det startar.
På nåt vis..

Kram!

Desain Rumah real estate design collection

Ja det finns många, men just den jag vill berätta om

"Livet måste ha en mening"

Victor Frankl som författaren heter var en psykiatriker som överlevde koncentrationsläger  under andra världskriget och kom senare att utveckla en form av psykoterapi som kallas logosterapi.

Hans bok visar hur individer kan överleva de mest fruktansvärda situationer bland annat genom humor.
"Hunger, förödmjukelse, skräck och djup vrede över orättvisor gick att överleva med hjälp utav inre bilder på sina älskade, religion, genom att behålla humor och även av glimtar av den vackra , helande naturen. Ett träd eller en solnedgång"

Visst Galghumor.
Men den har hjälpt många människor i olika svåra lägen i livet. Och även för människor som har väldigt känslomässigt påfrestande arbeten.

I det helvete där han befann sig under tre år, insåg han betydelsen av de teorier han redan innan hade börjat snickra på, då han såg vilka som överlevde och vilka som gav upp, tynade bort under fångenskapen och tortyr.
För de som överlevde, var de som fann en mening. Trots mardrömmen.

Efteråt slutförde han sitt manus och utvecklade logosterapin.
Det är en metod som inte bara ser våra psyken som någon maskin utan även accepterar och räknar in andlighet som ligger utanför oss människor(och faktiskt i oss också, men det är en annan del)

Något större alltså. Som ger mening.
Man kan väl säga att fokus i boken ligger på att få läsaren att förstå och känna vikten av att hitta den där meningen.
Och att den alltid finns, men kan vara svår att finna

Vi muttrar lit ibland om hur lite vi skrattar "nuförtiden" därför att livet är allt annat än okomplicerat.
För många gånger glömmer vi  att vi inte bara finns här på jorden för att ta oss genom dagen som om det var ett hundrameterslopp som borde ta slut så fort som möjligt.
Utan för något annat. En större mening.

När humorn försvinner från oss kan vi lätt bli deprimerade, oroliga, arga och irriterade.
När vi förlorar förmågan till självdistans och att skratta åt oss själva, blir vi också mindre toleranta gentemot våra medmänniskor.

Som Frankl sa: " humorn räddade själen"
Ja.. på ett ungefär så sa han och det betydde väl i stora drag att utan den hade han gett upp.
Och kunde han det. Då kan väl min själ vi andra också det.
Som  sliter i vardagen med att få allt att gå ihop

Det är ju livet som vi har valt.
Och har vi det inte, så kanske meningen är att vi ska gira lite och göra det vi istället vill och som ger oss energi.
För vem hindrar oss?
Oftast vi själva.

Denna vecka ska jag öva upp mina skrattmuskler.
För jag älskar att skratta.
Och att se ljusglimtarna gör mig glad och skrattig.

Och på tal om det. 
Sådant som ger glädje;

Jag älskar kristaller.
Av flera olika anledningar.
För det första är de vackra.
För det andra har de alla olika underbara egenskaper och för det tredje känns det som om det är något magiskt med dem.

Jag läste om en doktor som forskade om healing bland annat.
Han jobbade mycket med kristaller och energigivare men märkte efter ett tag att kristaller inte behövs.

Därför att vi ÄR som kristaller.
Varje en av oss är kapabel att sända och ta emot värme, universiell eller gudomlig energi - kärlek.

Och det vet visste jag ju att vi kan.
Men det var ändå härligt att läsa, tyckte jag.

Innan idag satt jag och blev alldeles glad när solen sken in genom fönstret och träffade en bergskristall som jag har i fönstret som spred små vackra "regnbågspluttar" i mitt hem.

Och vi är som kristaller.

Vi gnistrar och strålar och glimrar av värme och ljus.
Och vi sänder vidare det ljuset och värmen.
Och sådär fortsätter det..

Och det är också ganska magiskt.
som så mycket runt oss är.
Egentligen.

Bruno Mars – Just The Way You Are

Desain Rumah real estate design collection

Just nu är det vintertid.
Det är vinter och det är en tid som är mörk.Dessutom är det kallt.
Och grått  och rått och inte alltid just så som man kanske önskar.

Det gör oss lätt trötta.
Att vistas i ljus ökar ju må bra-känslan i våra kära hjärnor och kroppar, så väl som serotonin.
När dagarna blir mer korta på hösten och ljuset minskar så är det en helt naturlig reaktion att vi blir lite mer trötta.
Jag tror vi är många som upplever effekterna
ganska väl varje höst och vinter.
Att man blir trött.
Man känner sig lite nere utan någon uppenbar anledning .
Får mer sug efter onyttigt.

Och vi tillverkar ju mer melatonin på vintern.
Det kan vi ju inte riktigt göra något åt, utan går per automatik.
Och har ju faktiskt en funktion det också

Melatonin är en naturlig substans som tillverkas i hjärnan när det är mörkt.
För att få oss trötta.
Men ökningen av melatonin kan göra oss dåsiga på flera sätt. 

Men man kan kanske göra något åt den där "höst och vinterdippen" ändå?
Som att vara extra noga med vitaminer.
Vitamin D behövs ju verkligen extra då det tillverkas när våra kroppar får solen på sig.

Känslan av att vilja äta socker är ju inte så märklig.
Vi vill ju må bra Och det gör man  av sockerkickar.
En stund. Eftersom att det ökar vårat seratonin i kroppen.
Frågan är.. är det värt det efteråt när det försvinner?

Meditation...avslappnande övningar.
Ja, all avslappning minskar stresshormonernas nivå i blodet och hjälper till att balansera det mer rätt.

Fysisk rörelse. Det är urbra .
Svårt att få till när man är trött, men det är BRA. 
Gå en sväng under de ljusa timmarna, studsa iväg på en stunds aerobics osv.
Det boostar våra endorfiner.
Ja, för det är ju ganska bra om man liksom ser lösningar istället för problem.

Vad behöver jag ge upp för att uppleva lycka och inre harmoni?

Den frågan ställdes av en man, klädd i  fin kostym, dyra skor och guldsmycken, i en historia som jag läste för ett tag sedan.

Vem han frågade?
En urinvånare i ett land som var raka motsatsen rent pengamässigt sett.
Att den ganska välbärgade mannen frågade just honom var för att han strålade med hela ansiktet när han än såg honom. Han undrade hur någon som faktiskt var ganska medellös, kunde så så väldigt tillfreds ut med livet när han själv som hade allt och lite till inte alls var det.


Urinvånaren svarade:
Det finns en bra och en dålig nyhet för dig.
Den goda är att du inte behöver uppoffra någonting.
Fattigdom är inte hur du blir lycklig.
Den dåliga är att du behöver göra något som kanske är ännu mer svårt för dig.
- Ändra ditt tanke-sätt.

Ge upp sitt tanke-sätt?
Är inte det som att säga att jag borde sluta andas? Kan man känna.
Eller..

Om man tänker; hur många gånger per dag attackeras man av negativa tankar?
Ja, om man är som genomsnittet eller mer som de flesta; en HEL DEL.

Det fina är att men inte behöver bli kvitt dem, men däremot hindra dem från att göra oss mindre glada.

Våra tankar och inutin är ju något som vi alltid har med oss.

När man låter ljus genomsyra och belysa  de negativa tankarna - och när man inser att man faktiskt inte BEHÖVER tro på dem, så känns det ganska befriande.
Det tar bort mycket av dess kraft att påverka vårt mående negativt.

I morse var jag inte direkt väldigt mycket imponerad av varken vädret eller de första timmarna efter uppvaknandet. 
Det var regn och det var regnblandad snö och varje gång jag gick ut, så muttrade jag.
Dessutom var det totalstopp i rören hemma så jag fick leka rörmokare en stund.
Det gick inte bra på en enda fläck, kan man säga.
Och till slut stod jag och var täckt av ganska otäckt vatten. Dyngsur med andra ord.
Inte bara en gång utan flera stycken.

Den upplevelsen adderade inte riktigt mina känslor av lycka om man säger så..
Något hände  när jag levde, svor och frös som värst.
Och plötsligt började resten av dagen också te sig ganska rysligt trist.
Redan innan jag ens hade upplevt den.

Går man in med den inställningen så blir ju knappast resten av dagen så speciellt kul alltså..
Så det blev den inte heller.
Fram tills någon gång på kvällen.
För då insåg jag att mitt val som jag stått fast vid sedan morgonen; att denna måndag nog skulle bli helt jättetråkig nog borde justeras lite.

I tanken till att börja med.

Slutkontentan, vad kan det vara?

Tro inte på allt du talar om för dig själv?
Ja, ibland i alla fall. .

För Ibland så är det så.
Vi ställer liksom till det för oss själva då och då redan när vi tänker.

För det man tänker, kreerar man.
Och det skickar man iväg som osynliga vågor till sin omgivning.
Så då är det väl lika så bra att skicka iväg lite annat som kommer tillbaka
Ibland är det ju bara lite oturligt att man inte kommer på sådana aha-upplevelser förrän på kvällen;)


Kram!

Leona Lewis – Happy

Tänkvärd text. Tycker jag.

Desain Rumah real estate design collection

Ja, det kanske inte är det första man tänker på mitt i all snurr i livet och vardagen.

Men då och då slår det mig.
Det kan vara när som.Utan något speciellt mönster.Det bara faller över mig.
Tacksamhet.

Då spelar det ingen roll att man just har varit så uppstressad att man höll på att gå upp i limningen.
(Möjligtvis börjar man fundera över varför)
Inte när man får den känslan av vördnad över allt som man nog ändå får se som gåvor av olika slag.
Allt det man upplever, ser, hör, uppmärksammar, känner, smakar, luktar och har runt omkring sig och faktiskt; har i sig själv och ser i andra.

Allt vackert slår det mindre bra och det gör det alltid.
Och strävan är väl att alltid ha med sig just den känslan i nuet.
I varje "nu".

Varje gång tänker jag tyst men innerligt att jag lovar mig själv att komma ihåg den känslan.
Att vandra på min livsstig med glädje och och kärlek både till andra och mig själv.
Påminna mig att aldrig ta och kräva mer av omgivningen än jag behöver och att komma ihåg att alltid ge tillbaka mer än jag tar.

Det får mig igen att tänka på mästaren som berättade hemligheten om sin känsla av tacksamhet
Att varje kväll när han skulle sova, tackade han för allt han hade upplevt och fått ta del av.
Det han hade runt sig
Och varje morgon vaknade han och såg att allt fanns kvar. Och blev lika förvånad varje gång.

Då allt egentligen är oss till låns.
Och då vi egentligen inte kan ta något eller någon annan för given.
Med honom i åtanke och hans "tänk".
Ja. Man kan ju inte låta bli att vara tacksam för det som upprepar sig och det som får oss  att uppleva ännu en dag.

Och samtidigt tänker jag att då vi ändå får samma gåva varje morgon då vi vaknar;
Att faktiskt göra det.
Varför ser vi inte till att leva fullt ut och som vi vill under tiden?

Det är lite för mycket "nej.. inte jag väl" och " det går aaaldrig" I våra liv tycker jag.

Och jag är lite inne på en känd matematikers spår när han i ett tal pratade om humlor.
För enligt aerodynamikens och fysikens alla lagar så borde det vara omöjligt för dem att flyga.
Ändå gör de ju just det.
Och hans motivering till det var:

"Därför att Humlorna inte känner till aerodynamikens lagar"

Det kan vara lite så med oss människor också.
Om vi inte blir intalade av omgivning och oss själva att saker inte skulle kunna fungera, så kanske de faktiskt gör det.

Just bara för att vi inte ser det omöjliga med det.

Hur många saker gör man inte bara för att man i förväg tror att de är omöjliga?
Kanske precis så som humlan som inte egentligen borde kunna flyga?

Häromnatten tittade jag ut och såg att det var stjärnklart.
Då fick jag en direkt ingivelse. Klart jag skulle ut och titta på stjärnorna!
Så jag byltade på mig alldeles för mycket kläder så jag nästan svettades och gick ut.


Det är ju förresten en hel underbar sysselsättning.
Inte att svettas alltså, utan att titta på himlavalvet en stjärnklar natt.

Det är så vackert och så otroligt oförståeligt stort att man inte förstår det, fastän man gör det.
Fast man egentligen aldrig kan .. ;)

Det tar fyra år för ljuset från den närmsta stjärnan att nå oss trots att det färdas med ljusets hastighet.
Några utav de blinkande stjärnorna som vi ser på natten har redan dött vid tiden då vi ser dess ljus.

En ganska vacker metafor för hur vårat ljus fortsätter skina även efter att vi är borta från just detta ställe som vi finns på just nu.
För att vi lämnar ljuset i hjärtat och i tankarna på de som vi mött med kärlek.

Vi är ju faktiskt varandras ljusbärare..
Eller i alla fall borde vi vara det för de som vi möter och tycker om.

Snow Patrol – Chasing Cars (Exclusive Live Acoustic Version)

Desain Rumah real estate design collection

För några år sedan läste jag en historia om en flicka.
Hennes vägran att tänka negativt förändrade en hel stad.
Hon uppmuntrade människor att sluta se sig själv som sjuka , ensamma eller hopplösa.
Även när det blåste kalla vindar, lärde hon dem att leka "glada leken".

En lek där man åtminstone försöker hitta en sak att vara glad för,
oavsett vilken svårighet man just för tillfället upplever.

Jag tänkte att: "det är väl en ganska naturlig inställning"
För oavsett om det finns sådant man inte direkt storälskar runt omkring, så finns det självklart ändå mycket positivt.

Men. Det ÄR inte helt lätt alla gånger i praktiken.
Man blir lätt förblindad av det som just nu är jobbigt.

Och även om man nu borde vara fokuserad när man ska problemlösa så är det lätt att tappa energin.
För man glömmer så lätt att se det som är bra.
Men ser man det:
Om man leker glada leken.
Då får man mer energi till att ta hand om det mindre kuliga.

Jag tror absolut att Polyanna (som flickan i historien hette) hade rätt.
Det tråkiga är kanske att hennes namn runtom i världen används som en beskrivning på någon som ses som en "obotlig optimist".
För att vara sådan ses inte alltid som så väldigt bra.
Inte realistiskt.


Men då undrar jag vad man tjänar på pessimism i jobbiga situationer.
För det hjälper ju ingenting. Det ändrar ingenting till det bättre.
Det styrker ingen inblandad.
Och det det gör absolut inget åt energin i oss så att den blir mer stark och energisk
som behövs för att vi ska kunna lösa det.
Vilket hinder man än har framför sig så är det ju ganska förödande med pessimism just när man behöver den styrkan.
Man borde väl utgå från att det går bra.
Och leta efter något av värde (för det finns det ju) under tiden.

Glada leken kan vara ett sätt att hitta det där värdet.
Att hitta något som man kan uppskatta oavsett vad som sker .
Valet att uppskatta och se värdet attraherar ännu mer bra. 

Jaja. Flickan hade ingen som helst koll på kvantfysik. ;)
Hon visste bara att det fick henne att må bättre och när hon lärde ut det till andra, mådde de också bättre. Pessismism å andra sidan, får oss bara att må sämre.

Om man bestämmer sig för att vara positiv därför att man mår bättre eller för att man till slut inser att det är nödvändigt för att ladda sin energi, spelar ingen roll.
Konsekvenserna blir ändå desamma.
För fantastiskt nog ändras hela det elektromagnetiska fältet runt oss och vi sprider ljuset vidare till de som finns runt omkring oss.

Och jag tror inte alls det att positivitet handlar om att vara glad hela tiden.
Det handlar om en känsla.Och förmågan att hitta det viktiga som ger energi även i svåra perioder.

I och med dessa tankar ovanför satt jag och funderade på sådant som jag tycker om.
Det finns mycket.
Men något som jag alltid har älskat är havet.

“Nothing in the world is softer and weaker than water. But for attacking the hard, the unyielding, nothing can surpass it. There is nothing like it.”

Vatten.
Och  hav.
Jag kan inte nog beskriva min konstanta känsla och längtan till det.
Och det är ju dessutom ett element som är ganska spännande tycker jag. (inte bara för att jag är fisk. Tror jag)

När man försöker greppa tag om det, glider det ur greppet
Men om man slappnar av i handen  - och paradoxalt nog; låter det gå; så blir man ett med det.

Jag har tänkt på den principen.
Och hur det är lika med så mycket annat här i livet.
Det där med att krampaktigt hålla tag och känslan av kontrollbehov som vi har till och från .
Jag tror att vi ofta själva är lite så också.

Var intill och nära mig och jag följer med och finns runt omkring alltid.
Men håll inget hårt grepp för då glider jag ur händerna.
Ungefär så.

Mjukhet.

Vatten är så flexiblet att när vi skjuter undan det, hittar det sin egen nivå under alla andra mer massiva ting.
Och tålmodigt kommer det tillbaka när ingenting av det solida materialet kan hindra det.

Sätt upp barrikader och gör allt vattentätt.
Men med tiden, kommer vattnet med sin flexibilitet att vinna.
Det mjuka vinner över det hårda.

Vatten är så mjukt att det inte kan bli skadat eller förstört.
Det kommer bara tillbaka till källan för att användas om och om igen.
Koka det , så försvinner det och det tar bara en annan form. För att komma tillbaka igen.
Drick det och det kommer tillbaka efter att ha "närat" kroppen.

Att försöka tänka flexibelt - Som ett state of mind.
Det är ganska bra.

Om man förblir mjuk och struntar i det hårda, vinner man oftast på det.
Om man stannar i sitt mjuka läge.
Det är bättre med tålamod än total kontroll.
Det ger helt andra energier.
Ödmjuka. Kärleksfulla.

Och nog blir jag mer glad och får mer energi när jag möter positivitet  och visst blir
man automatiskt mer väl mottagen när man tänker lite kvantfysik, fast på ett mer personligt plan ;)

Som mjukt och böljande som vattnet i ett hav.
För vilken kraft det finns i det stora blå

Jag vet att det där är mina något snurriga tanke-teser.
Men hur snurriga de än kan tyckas vara, så tror jag på dem.
Med hela jag.

alltså...den här bilden skulle faktiskt ligga under  Kramen till er.. Men jag är inte bara en tänkande, knasboll med skrivklåda; jag är ganska "o-begriplig" också. På sånt där mest. ;P

Jack Johnson – Only The Ocean

Kram!

Desain Rumah real estate design collection

Jag vet.
Jag är fullt medveten om att det ter sig som ett stavfel i rubriken.
Som den språkpolis jag kan vara, sticker det nästan i kroppen när jag ser det. ;)
Men jag har en avsikt med ordet.
Det är en blandning mellan aldrig och alltid.
För uttrycket känner vi igen. Det är välkänt.

Nu eller aldrig. Det är nu det gäller.
Så brukar vi säga.

Men någonstans i samma andetag hör jag: "Det är aldrig för sent"
Kanske är det bara något som jag inbillar mig.
Men det viskar lätt i mig att vad det än är som man inte är nöjd med,
så är det inte för sent att gira till och komma på rätt kurs igen.
Oavsett om det handlar om att bryta upp. Ett mönster kanske.
Ett beteende som är mindre bra än bra.
En relation av någon form som slukar energi.
Ett specifikt läge i livet där man helt enkelt inte trivs är inte för sent att ta hand om och  ändra till det bättre.
Det är min övertygelse.

Däremot tror jag att man kan komma till känslan "nu eller aldrig", när det har gått på tok för långt.
Det är ju sjutton gubbar också att vi inte kan ha fingertoppskänsla när det gäller oss själva liksom.
För det är vi ju ändå ganska dåliga på att ha.

Lyssnar vi på vad vi har att säga oss själva?
Ibland skulle jag vilja säga att jag gör det. Men andra gånger är jag helt totalt nonchalant och springer på i 180 knyck och tycker inte att jag har en sekund med tid över till något annat än att stressa.
Trots att det om jag tagit mig tid, kunnat innebära att jag hade behandlat orsaken och anledningen till varför jag stressade runt som en fis i en potta.
Som ett exempel.
Jag tror att vi alla har egna exempel.

Nu eller alltid kanske skulle passa bättre?
Eller i alla fall bättre sent än aldrig.

Men vi borde ju se om oss själva hela tiden egentligen och inte bara när det "inte funkar för att vi nästan studsar in i väggen av trötthet och olust till det som är"

Och jag tänker på det där med hur man får till sig saker.
Det händer inget bra när energierna är inställda på negativitet.
Man drar bara till sig ännu mer av samma trista vara.

Så kom jag att tänka på sir Isaac Newton.
Ja, han som satt under äppelträdet ni vet och som såg ett äppel falla ner på marken.

Tyngdlagen ..
Ja man säger mycket om den. Bland annat att allt börjar hänga efter trettio.
Men det är en mer ytlig rolighet om ålder.
Och ganska osinnlig och vad jag tror inte ett dugg vetenskaplig, så det så ;)

All materia har väl en symbolisk motsats .
Eller ett annat sätt att säga det på.
Jag tror att tyngdlagen fungerar på många olika nivåer och inte bara på det fysiska planet.
Känslomässigt tex.
Orsak och verkan. Lagen om orsak - verkan är ju väldigt verklig.
Den är mer öppen för influenser som inte finns på samma sätt som inom fysiken.
För att förstå hur universums lagar fungerar , även tyngdkraften, på ett symboliskt sätt måste vi träna upp vårat tänk och våra inutin att ta emot det som finns bortom vår synliga logik.
Först behöver vi förstå ordet tyngdkraft på ett annat sätt.
I en annan mening. så som: allvar eller tyngd som "av tyngd". Dvs. viktig.

Så då kanske Sir Isaac Newton upptäckte " lagen om allvaret"
Lagen om relationen mellan orsak och den symboliska tankens makt, samtidigt som den fysiska tyngdlagen.
Visst är det en vetenskaplig upptäckt, men från ett annat lite mer vinklat perspektiv kanske Sir Newton hade en mystisk erfarenhet där han fick se en glimt av det essentiella och enhetliga i universum.

Han såg kanske genom slöjan av vanlig syn denna dag då den fysiska lagen som han gav namnet tyngdlagen men som reflekterar den konstanta och mystiska sanningen om vad som är allt finns i hålet. (Dvs det vi inte känner till för att vi inte kan se det, men som påverkar oss i högsta grad: universums kraft)

Han såg in i hålet den dagen och noterade att allting hör ihop med en lag relaterad till vikt och kraft.
Att han la denna mystiska insikt inom området vetenskap var för att han var vetenskapsman och det var hans redskap.
Men den mystiska konsekvensen var att energisk vikt, själslig, universiell vikt - började förflytta sig mer in i tankarna så väl som vetenskapen växte mer och mer och överskuggade värdet av känslomässig och intuitiv kunskap.

Vi måste tydligt ändra tankesätt och våra sätt att ta emot saker.
På ett lite okonventionellt sätt om man inte är medveten om det.
För att manövrera igenom problemen som man har framför sig.

Inga problem löser sig på samma nivå där de skapades.
Det är en total omöjlighet. Är det vetenskap?
Nä. Inte ett dugg faktiskt.
Men det är inte desto mindre sant..

Vi behöver besegra tyngdkraften. Det kräver utveckling av oss själva i viss mån.
Intellektuellt och genom vår kreativitet, så väl som vår kapacitet att ta emot världen genom våra inutins egen kraft.
Den fysiska världen av orsak och logik blir helt möjligt i vår vackra värld med mysitiska lagar.

Det ligger i vår natur att kämpa mot tyngdlagen, för att flytta gränser och få kontakt med den inre sanningen inom oss.

Vi har nog alltid letat efter en väg  för att vinna över det som tynger ner oss i våra  tankar.
Ja, vi är ju hellre uppe än nere. Och vi omger oss hellre med sådant som fyller oss än tvärtom.

Ibland tänker jag på som att det är som om man behöver köra lite Feng Shui fast inuti.
Lura tyngdlagen  genom att rensa bort sådant som tynger ner våra energier.

Och det är aldrig för sent.
"På tiden" kanske det är.
Eller också "hög tid".

Eller kanske bara något som man alltid borde ha med sig.
Tänket om att flytta upp våra tankar en nivå för att kunna lösa problem.
Våga se saker på annat sätt.
Tänka om.
Och ta oss lite tid till att våga göra det.

För att vi ska sluta stressa eller vara i lägen som vi inte mår bra av.

Och lyssna på oss själva till att börja med.
TRO på oss själva. Lyssna. Ibland behöver vi lyssna mer noga och ta åt oss oavsett vilken känsla vi har.
Intuition är för det mesta en pålitlig inre röst i vilken form den än ger sig till känna.
Mahatma Gandhi förklarade en gång meningen med den.

 En svår fråga, men jag har löst den för mig själv genom att säga att det är vad min inre röst berättar för mig"

Den universiella källan av allt. Hur osynlig den än är , så guidar den oss hela tiden.
När vi litar på det och slappnar av, samarbetar vi och tar emot meningen och det som ska vara på ett helt annat sätt.


Jag tror att ordet tillit är ett ganska passande ord.
Tillit till oss själva och till livet.
För när vi känner den och slappnar av.
Det är då vi ser. Och det är då vi känner oss trygga. Energiska.
Och på ett mer levande och på ett mer kreativt sätt.

Detta var lite av mina tankar denna lördagskväll
Hoppas att helgen ler emot er.
Kramar!


John Mayer.
Fantastiskt bra.
John Mayer – Gravity

Desain Rumah real estate design collection