Essensen

Okej. Jag sitter här.
För er som inte ser mig
(vilket är de flesta, förutom en och annan fönstertittare som inte tittar in),
så sitter jag i skräddarställning med en stor kudde i knät som jag lutar kroppen lite över ,när jag skriver på tangentbordet som står på min mammas gamla brudkista som jag använder som soffbord.

Brudkistan är gammal.
Den är av ganska mörkt trä och på framsidan har den ett inristat motiv med troll i en skog.
När jag var liten och den inte alls användes som soffbord utan mer bara stod i ett hörn i vårat vardagsrum, fantiserade jag mycket om de där trollen. Jag hittade på egna sagor och satt och berättade dem framför kistan. Men det har jag slutat med.
På varje en av de fyra kanterna sitter det beslag.
De har repat upp byxor för mig, mer än en gång.

I vilket fall.
Det är här jag sitter. Just nu.
Rakt framför mig på väggen hänger det ett stort väggord - Harmoni.
Och tittar jag lite till höger står det en Kärlek på en smal hylla (ordet alltså)

Sådant som jag tycker om att titta på och som gör mig glad,omger jag mig med.
Precis som de flesta.

Och nu när jag sitter här,så är det alldeles tyst.
Nästan.
Lite sus och lite skrap utifrån.
Någon skottar snö.

Ute är det över tjugo minusgrader.
Där jag sitter just nu, känns det mer som en varm och ombonad grotta med tända ljus och värme.
Och jag känner mig så mycket ett med varje ögonblick som jag bara kan.
Just nu.

Jag läser de ord som jag skriver.
Utan någon tanke på framtiden..bara nu..inte det förflutna..utan nu.
Låter uppmärksamheten vila utan ansträngning på det jag läser..känner tangenterna under mina fingrar.. och jag känner doften från ett ljus som luktar vanilj.. och blir lugn.
Just nu är jag i detta.
Jag är medveten om "nu".

Men vad finns här?
Om man är här i och nu i denna stund, utan någon annan tanke än att vara uppmärksam på det här ögonblicket.
Då blir man medveten om en inneboende stillhet.
En rymd.
Den finns alltid här.

Den friheten finns hela tiden.
Trots det, har vi länge riktat vår uppmärksamhet mot allt annat.

Jag tror att det riktiga misstaget vi ofta gör när vi slappnar av och självklart får en massa tankar som poppar upp (för att vi då har tid att tänka) ,är att vi kämpar emot dem och fördömer.

Men tänk om det verkliga problemet är vår önskan att tankarna inte ska finnas och våra försök att med viljans hjälp tvinga bort dem?

Tänk om tankarna inte har någon som helst innebörd, bortsett från den vi väljer att ge dem?

Tänk om vår egen erfarenhet skulle vara att vi är som en öppen himmel av medvetenhet, som utan ansträngning vilar i nuet. Som ägnar vår fulla uppmärksamhet åt det som ligger framför oss just nu?
Hur skulle det vara?

De flesta av oss tycker om att underhållas av våra tankar.Ja,jag gör.
Men det finns ju tankar och så finns det tankar.
En del är ganska destruktiva och inte till någon nytta för oss alls.

Kanske fokuserar vi ibland på vår egen berättelse om tidigare smärta, orättvisa eller sårade känslor.
Kanske vi ibland tror att vi definieras av vår offerstatus.

Men om allt vårt förflutna är just  det - förflutet.
Alltså borta?

Ska vi ta med oss smärtan, plågan och de sårade känslorna framåt i tiden, så måsta vi välja att välkomna dem in i nuet och sedan underblåsa smärtans flammor, lägga bärnsle på elden och med tankarnas hjälp, förstärka och förhöja en smärta som inte ens finns här och nu..
För det är det bara nuet som gör.

Vi kan också välja att bjuda med oss de tankar som vi mår bra av.
Till varje nytt ögonblick.

Livet ger oss ständigt ett val;
Man kan välja att följa tankarna.
Ordna en fest för dem.
Ge dem energi, färg, doft, krydda och stor betydelse.

Eller att ibland stanna kvar som en öppen himmel, notera tankarna som passerar, utan att ägna dem någon energi.
Och uppleva att vi inte har med dem att göra utan bara tillåta dem komma och gå.
Det är valfritt, men inte helt enkelt just bara för det.

Och när man lärt sig att välja bort det som inte är viktigt och ger energi; och välja det som är det.
Och också finna att "just nu" är ett ganska så skönt ställe att vara på.

Faktiskt det enda ställe som är, hela tiden.
Och inte alls lika förvirrande och energikrävande som "överallt på samma gång".

Då tror jag att harmoni inte bara blir ett ord som hänger som prydnad på en vägg.
Som i mitt fall.

Desain Rumah real estate design collection

Hur många gånger har jag gett ett nyårslöfte(eller annat)
som jag trott jag skulle kunna fullfölja,
men som jag brutit redan dagen efter eller i alla fall efter någon vecka?
(Max)

Många.
Så många gånger att jag inte ens kan räkna dem.
De flyter ihop som en enda klump och ligger där och skvalpar halvt bortglömda i minnet.

Och efter varje gång så har jag känt att:
VAD meningslöst med sådana löften!
Som man ändå inte kan hålla.



För hur kul är det att bli besviken på sig själv?

Nyårslöften har jag numera slutat med för flera år sedan
Framtvingade löften är aldrig så väl grundade

Eller andra gånger när jag har bestämt mig för saker.
Och det handlar alltid bara om mig själv.
Det är precis som att det går så mycket lättare att strunta i det då.
När det "bara" gäller mig själv.

Vad är orsaken?
Ja, först och främst har jag inte haft med hela mig själv i de besluten.
Jag kan jämföra med andra gånger då det verkligen har funkat.
Då när man har varit så otroligt motiverad i hela sitt jag,
att det faktiskt HAR gått vägen.

Man måste tro på det helt och fullt.
Känna det med hela sitt väsen.

Våra tankar är också energi.
Kroppen, tankarna , känslorna och själen behöver på samma gång
fokusera på det man vill skapa.
Annars ligger allt och "guppar" på olika plan .

Och just det där med att fokusera med hela sitt jag,
det är minsann lättare sagt än gjort i detta samhälle vi lever.
Vi blir så hemskt lätt distraherade av allt runt omkring oss.

Jag tror att uttrycket:
"Samla sina krafter" borde få sig en ny mening.
Där det inte bara handlar om att vila upp sig en smula,
utan även lära sig att fokusera med hela sitt jag.

Och så tror jag också att vi blir alltmer medvetna om detta.
Det är därför yoga, meditation ,tex har blivit alltmer populärt.

För när man koncentrerar sig starkt så hamnar man i någon form av flow.
(kan man även få när man koncentrerar sig på annat)

Man kan få insikter som förklarar saker som vi länge har tänkt på till exempel.
Man känner sig närvarande.
Och avslappnad.
Och den känslan ger automatiskt känslor av vällust och till och med lycka.

Som om man blir ett med något universalt på ett ungefär.
Eller tvärtom.

Ungefär som att ju mer man använder sin kraft - desto mer får man tillbaka.

Jag läste en braig beskrivning en gång:

Om man ligger i sängen och ska resa sig upp.
Eller om man är ute och går och tar ett steg till - vilket är jobbigast?

Det är alltid lättare när man är igång.
Ja, det kanske till och med går av bara farten och per automatik.

Och när man har hittat sin motivering med hela jaget, så är det ju inte så svårt.
Egentligen.

Kan ju bara handla om att börja träna.
Jag är expert på att lova mig själv det.
Riktigt urbra.
Sedan hittar jag alla möjliga, löjliga bortförklaringar.
Som faktiskt låter riktigt bra i mina då, något jäviga öron.

Nu tränar jag.
(i alla fall från idag;))
För att jag har samlat mina krafter
(som inte handlar om ork i den bemärkelsen)

Att jag sedan i det förflutna lovat mig själv att inte bita på naglarna
(gör jag faktiskt inte längre ändå),
lägga om livsstil vad gäller mat och en hel massa andra saker,
och inte kunnat fullfölja det.
Det är ju inte så mycket att hänga upp sig på efteråt.

För vi har ju hela tiden nya möjligheter.
Hela tiden.
Faktiskt.

Det finns en buddhistisk meditation som handlar om att andas in smärta, andas ut kärlek.
Andas in - andas ut.

Inte alls så  dumt att prova ibland.
Wet Wet Wet – Love Is All Around

Desain Rumah real estate design collection

Det har vi ju faktiskt.
Av olika slag.
Och jag tänkte på behovet av att skriva.
Just nu.

Visst hade man (jag, och många med mig) en dagbok en gång i tiden.
Ja, jag hade flera många.
För de tog liksom slut så fort.

Men de handlade om sådant som jag aldrig skulle skriva om här i bloggen.

Ja, som om jag skulle gunga och någon kille råka se mina trosor, tex.
Sådant skulle jag ju aldrig berätta här.
Nä. Lite privatliv får man väl ändå ha!
;P
(Lallis 9 år)

Men ändå.
Det finns väldigt stora möjligheter för oss att skriva av oss, nuförtiden.
Om precis vad som, egentligen.
Om vi vill.

Och vill, vill vi ju.
Aldrig har det funnits så många bloggar tex. som det gör nu.
Och det är ju ändå bara en sorts plattform, även om det
kanske är en av de allra mest direkt påtagliga i vår tidsålder.
Därför att man direkt kan läsa vad som skrivits,
Och för att alla också har en direkt möjlighet till det, bland annat.

Och behoven är skiftande.
Vad man skriver om.
Liksom Motiven till varför man alls skriver.
Eller läser.

Bokstäver, ord och meningar gör mig avslappnad.
Jag ler ofta när jag skriver.

Genom att skriva får man kontakt med platser i sig själv
som man inte ens kände till.
För allt som kommer ut på print har redan gått igenom mig och vill ut genom fingrarna.

Det är ju inte ofta man är med på Vogues omslag. Faktiskt aldrig. Kul med PhotoFunia ;)

På bokmässan förra året träffade jag en kvinna
som var"till åren kommen", kan man säga.

Hon debuterade då som författare.

Hon satt i sin Monter när jag gick förbi och
tittade mig rakt in i ögonen och log.

Så jag stannade en ganska så lång stund.
Och fick en härlig konversation.

Det speciella med kvinnan var att hon hade kanaliserat det hon skrev i boken.
Låtit fingrarna glida över tangentbordet,
men orden och tankarna som hamnade på pränt kom inte från henne,
berättade hon.

Boken hade
ett stort mått av passion och kärlek och
syn på livet ur en erfaren och klok själs perspektiv.

Så säger hon:

Solomon skrev:

    Vad som har varit är vad som kommer att vara,
    och vad som har hänt är vad som kommer att hända;
    intet nytt sker under solen.

Och jag tänkte senare på det där:
Om det redan för tusen år sedan inte var något nytt;
tänk på hur väldigt "o- nytt" det är nu då!

Våra känslor är ännu samma.
Det finns inget att skämmas över.
För inget är nytt under solen.

Och ändå är det lika fantastiskt unikt varje gång!


Pennan eller tangentbordet..
De är en förlängning av den skrivandes hand och tankar.
De kan få oss att drömma, skriva fakta, dokumentera, skriva vackra kärleksord.
Precis vad som.

Varje ord lämnar ett minne. Ett spår i ditt hjärta .
Det är summan av dessa minnen och spår som skapar meningar.
Wow, tänkte jag och sprang och satte mig att skriva ner allt hon sagt.
Ja. Det som jag kom ihåg.
Och det som jag kom ihåg är numera sparat.
På ett skrynkligt papper.
Skrivet med en kluddig bläckpenna.

    Lev mer, älska mer, riskera mer

Skrev jag efter mötet.

Att leva mer - vad är det?

För det är väl inte så att man kan "leva mindre"?
Kanske man kan det.

Jag skulle inte leta perfektion som ett permanent tillstånd.
I någon del, egentligen.
Faktum är att jag inte vill ha det.
För perfektion är inte den perfekta tillvaron för mig.
Jag tror att det mer är motsatsen.
Fast då kan man ju undra över ordet perfekt för den delen.

Jag tror att det oftast är motsatsen som gör mig mer levande.
Att våga göra lite fel och lite misstag.
Bara man lär sig på dem.
Och gör man det, så utvecklas man.
Tror jag.

Och inte sitta och vänta på att saker ska hända av sig själva under tiden
som man inte trivs.

Att leva nära livet.
Att våga.
Känna.
Uppleva.
Det är nog det för mig.
Bland annat.

Och då blir nog ekvationen:
Lev mer älska mer riskera mer
Eller tvärtom eller i vilken ordning som helst.

I alla fall för mig.
Och från min utgångspunkt och synsätt.

Och det är ju alltid värt det.
Och inget är nytt under solen.
Bara lika unikt och fantastiskt som livet i sig självt.

Melanie Fiona – Sad Songs

Kramar!

Desain Rumah real estate design collection

Är vi verkligen offer för omständigheterna?
Är det verkligen så?
Att saker bara händer och vi står där och får gilla läget oavsett.
Ja, ibland kan det ju kännas så.

Jag tror att det både stämmer och "o-stämmer".
Men det finns ju oftast en valmöjlighet.

Man kan välja att se det så eller att känna sig som en del av den.
Omständigheten alltså.

Visst påverkar yttre omständigheter våra förutsättningar.
Men en grundläggande existentiell fråga är väl hur vi själva väljer och
skapar dessa omständigheter eller i vilken mån vi drabbas och förvandlas till offer

Och vi kan välja hur vi ska bemöta förändringar.
Både sådana som vi själva skapar och sådana som vi blir påtvingade.
Men offer blir vi om vi väljer resignation.

I dagens läge är vi ganska så "utsatta" för förändringar.
Både i privatlivet och kanske framför allt på jobbet.

Redan den grekiske filosofen Herakleitos sa "Panta rei"(allting flyter) och med det,
menade han att allt är i ständig förändring.

Och så är det ju.

Självklart får man ibland gilla läget fastän man inte gillar det.
För ibland är det bara så det är.
Kan man inte göra något så kan man ju lika gärna göra det.
Fast man inte gör det.
Och det är också ett val och ett ställningstagande.


(Nu är detta mina åsikter.
Och hur jag upplever det och tror.
Men det betyder INTE att det är så väldigt lätt bara för det)

Och det finns ju delade meningar.

Läste om någon som sa att "våra val är tvångsmässiga.
Att vi inte ens har en fri vilja utan är våra föreställningars fånge"

Lite förstår jag det där.
För visst är det så att vi genom åren har blivit pålagda åsikter.
Ja, för ibland har man sådana , fast man inte har dem.
Man tycker en sak utan att tycka den själv.
Inte med hela sig i alla fall.
Man TROR att det är så det borde vara för att det ligger så grundat i en.
Nu är inte jag alls säker på att det var så, det menades, men så tror jag.
Och då kan jag hålla med.

Men jag gillar ordet Rebell.
Tror man behöver vara det ibland.
Någon form av "livsrebell"

Ifrågasätta.
Speciellt när man finner sig i lägen som man känner att man
egentligen inte själv har valt, fast man har det.
För det händer ju också.

Vari låg motivationen?
Varför trodde jag att detta var just det rätta valet?
Hur känner jag?
Hur vill jag känna och hur måste jag välja för att nå dit?

Vi har en fri vilja.
Det vi inte kan välja är att inte använda den.
Komiskt nog använder vi vår fria vilja även när vi väljer att inte just göra det:välja.
Men med val följer ju alltid ansvar.
Och konsekvenser.

Och vi har ju något inom oss.
Som borde samarbeta med den fria viljan.
Våra "inutin".
Det som går bortanför egot. Där vi är helt fria och där "Kännet",
det allra djupaste och mest sanna finns.

Vår inre visdom alltså.

Just nu(och igen) rensar jag.
Jag kan inte ens begripa hur mycket man kan rensa ut
i ett hem.
Men det finns!

Stagnerad energi är inte alls bra.
Det påverkar mer än man kan tro.
Och att rensa hjälper till att få bort den.

Ofta samlar vi på oss ett överflöd av saker som gör att
energin inte kan flöda som den bör.
Det kan innebära att vi fastnar i det förflutna och
får svårt att komma vidare i livet.

Allt är energi.
Självklart också där man bor.

Vi har nog alla upplevt någon gång att man har kommit in i ett rum
där luften känns liksom tjock och tung.
Man ser inget, men känner det.
Som ett dallrande obehag i luften.

Allt lämnar avtryck.
Ja, man brukar ju säga att "det sitter i väggarna".
Och det är ju helt sant.

Och när man rensar och balanserar känns det lite som att börja på nytt.
Man blir lättad, mer glad.
Det blir högre vibrationer och energi som flödar lätt och fritt.
Genom hemmet, kroppen och livet.
Välbefinnande, helt enkelt.

Man kan tex.

* städa
* rensa och få bort allt skräp
* vädra

Och balansera med hjälp av rökelse och eteriska oljor, samt ljud.


Och när energin flödar på ett harmoniskt
och obehindrat sätt i oss och runt oss.
Kanske är det också lättare då att hitta källan i oss.
Som ger svaren som inte är påverkade av någonting annat än vår egen inre visdom.

Och egentligen tror jag att den största hemligheten är att slappna av.
Släppa det precisa kontrollbehovet.
Och lita på oss själva.
Att vi vet. Och kan.



    Det är inte alltid så lätt.
    Ibland är det svårt också

I asked for Water and Life gave me Ice Cubes.
I realized that Life gave me more than I asked for.
Patience, Knowledge and Water...

Kram!

Desain Rumah real estate design collection

Undrar hur många av våra "nuiga" ögonblick som vi slösar upp med att vilja vara någon annanstans eller göra något helt annat?
Eller ödar bort dem genom att ha dåligt samvete över det förflutna eller vara oroliga för framtiden.
Vi halkar väldigt ofta iväg från nuet.

Och det beror kanske på  att vi kan ha lite svårt att uppskatta det som är just nu. 
Man kan komma en bit på vägen genom att uppmärksamma vad som pågår i oss just nu.
Det finns helt klart ett förflutet, men inte nu.
Och likaså med framtid. Men den kommer sedan.

Det nuvarande ögonblicket är det mysterium som vi är delaktiga i.
Här och nu är där alla mysterier i livet ligger gömda.
Att sträva efter att leva helt i nuet är att sträva efter vad som redan är.

Man kan antingen använda dessa dyrbara stunder och uppskatta dem eller tvärtom.
Och det är bara här vi kan ändra framtiden om vi kommer på oss själva med att inte tycka att nuet är sådär värst lattjo.
Fast det är ändå här man börjar.

Och egentligen så är ju "nu" det enda som finns.Faktiskt allt som någonsin har funnits.
Fast då. Och allt som för alltid kommer att finnas. Fast sedan. Ögonblick för ögonblick.

En av de gånger då jag har väldigt lätt att vara i "just nuet" så är det en stjärnklar natt med en vacker fullmåne.
Gärna vid havet(om man liksom får föreställa sig ett drömscenario)

Sub luna amo...bibo...canto ...vivo...morior"
    - Under månen älskar...dricker...sjunger ...lever...dör jag

Det gör vi ju.
Vi lever alla under samma måne.
Vi dör under samma.
Vad vi än tar oss till,så gör vi det under samma.
Älskar gör vi också under samma måne.
Både som fenomen, känsla och verb.


Ars Amandi - ett latinskt citat som betyder:
konsten att älska - det är ju egentligen inte ens någon konst.
Det är lätt.
Och inget man ens behöver anstränga sig för att göra.

Och jag älskar den texten.
Det är verkligen ingen konst alls.


För att:

    Intet nytt under solen.
    (eller månen i detta fallet)


Allt är som det alltid har varit, fast nytt, lika unikt och lika fantastiskt
hela tiden.

Om vi bara tar oss tid att se det, känna det och uppleva det.
Sub Luna, lever vi.
Även på dagen.
Allihopa.

    Låt oss fortsätta med det;
    Känna att vi lever.

Och att vi gör det.
Just nu.


När man känner att man lever;
då är det som om universum omfamnar en med hela sitt stoff på något sätt.
Och man känner att man faktiskt har en valmöjlighet
att göra det man behöver för att må bra.

Jason Mraz – Bella Luna

Kramar

Desain Rumah real estate design collection

Vår fysiska kropp är vårat redskap för att uppleva världen.
Den tillåter oss att se, höra  känna, smaka, lukta, känna .
Det är ju själens tempel, kan man säga.
Våra inutin, som jag brukar kalla det.
Och de är alltid i kommunikation med kroppen.
De kan kommunicera som attans.
Men tyvärr lyssnar vi på dem alldeles för sällan

Sättet som vi relaterar till vår kropp, är ofta baserad på vad man jämför den med.
Till exempel: Jämfört med en myra är den stor, men jämfört med en blåval, är den liten.
Slutsatserna vi drar beror faktiskt på hur vi ser på oss själva och vad vi jämför med.
Hela tiden. (även om vi väl sällan jämför oss med myror eller blåvalar)

Du vet att du är kort när du ser långa människor.
Du vet att du är gammal när du ser unga människor. Osv osv

Kanske jämför man sig själv med sig själv.
Som: jag brukade väga 10  kilo mindre.
Eller så kanske man jämför sig själv med sig själv som tonåring och säger: Jag brukade kunna stanna uppe nästan hela natten utan att vara trött på morgonen.
Kanske jämför man sin kropp med för 10 år sedan. Jag brukade kunna ha storlek 36, men nu har jag 44..(och en efterföljande ganska onödig suck)

Men man kan tänka att man flyter i något utan tid eller andra yttre intryck.
Alla minnen av det förflutna har tillfälligt försvunnit.
Alla jämförelser man har gjort är borta.
Man är en  kropp som flyter.

När det inte finns något att jämföra med, hur definierar man den och beskriver den då?
Den är inte smal eller tjock eller gammal eller ung.
Alla tidigare intryck är som en illusion.
De har inget att göra med vem du är.
Inte egentligen.

Det enda man har är sina sinnen och nuet.
Med andra ord; det du ser,känner, luktar, känner och rör just nu.
Det är sanningen om din kropp(det är väldigt svårt att beskriva kroppen utan att jämföra den med något annat eller annan)

Hur man rör sig och vilken inställning man har till sin kropp påverkar våra personligheter..
Hur folk ser på oss och hur vi till och med agerar gentemot andra.
Sådant tycker jag är otroligt spännande.
Vi kan lära oss mycket av våra kroppar. Om vi lyssnar på vad våra inutin säger.
Det är jag helt säker på.
Och jag tror också att vi kanske borde försöka vara nöjda med det vi är.
För ska sanningen fram så kommer man aldrig att komma tillbaka till den kropp vi hade någon annan gång.
Fastän det är samma. Och vi kommer aldrig att få någon annan. Den vi har är den bästa och helt unik och ett tempel vårdar man. Och är stolt över. Som det är.

Och på tal om våra inutin så kan de ju kommunicera med oss på lite konstiga och tråkiga sätt ibland.


De kan ifrågasätta en hel massa.
Om man tänker på de tankar som man frågar sig själv under en dag.
Några är så simpla som: Undrar om jag hinner med tåget? Borde jag berätta för min kompis att hon har spenat mellan tänderna? Gav jag katten mat eller glömde jag det?

Men oavsett, märker man kanske några ganska störande frågor.
Som: Varför händer det här alltid mig? Vad är fel med mig?
Varför klarar jag inte detta? När ska jag någonsin lära mig?
Och sådana frågor ökar INTE vår energi.

När man frågar en frågar så letar det undermedvetna för att hitta ett svar.
Om man ställer frågan: Varför sabbar jag alla mina relationer?
Då kommer förmodligen det undermedvetna att komma upp med svar som:
Du har usla relationer därför att det är vad du förtjänar(eller något annat icke produktivt svar)


De frågorna kallas "ovärdiga frågor"
När man än ställer dem till sig själv, kommer man att få ett negativt svar som kreerar ännu mer negativt.
Negativa frågor som på nåt sätt håller en i Offer-läge. "Offer för omständigheterna - mode"; alltså.

Så om man tex ställer sig frågan som: Varför händer detta mig?
Kan man ändra det till: Vad kan jag jag lära mig av detta och vad gott kan det föra med sig? Istället.

 Och sådana frågor är nästan bättre än affirmationer därför att de leder till handling på ett lättare sätt.
Och när man väl är DÄR  - i handling - då känner man att man har kontroll. Man kan också hitta på egna sådana frågor.
Det är ju inte det minsta fel. Bara rätt faktiskt.

Och jag tror att vi borde lära oss att lyssna mer på vad vi verkligen säger till oss själva.
Och hur våra kroppar försöker berätta för oss vad vi behöver.
Och att vi kanske inte skulle vara så rädda för att tänka snälla tankar om oss själva.
För det är ju ändå där det startar.
På nåt vis..

Kram!

Desain Rumah real estate design collection

Ja det finns många, men just den jag vill berätta om

"Livet måste ha en mening"

Victor Frankl som författaren heter var en psykiatriker som överlevde koncentrationsläger  under andra världskriget och kom senare att utveckla en form av psykoterapi som kallas logosterapi.

Hans bok visar hur individer kan överleva de mest fruktansvärda situationer bland annat genom humor.
"Hunger, förödmjukelse, skräck och djup vrede över orättvisor gick att överleva med hjälp utav inre bilder på sina älskade, religion, genom att behålla humor och även av glimtar av den vackra , helande naturen. Ett träd eller en solnedgång"

Visst Galghumor.
Men den har hjälpt många människor i olika svåra lägen i livet. Och även för människor som har väldigt känslomässigt påfrestande arbeten.

I det helvete där han befann sig under tre år, insåg han betydelsen av de teorier han redan innan hade börjat snickra på, då han såg vilka som överlevde och vilka som gav upp, tynade bort under fångenskapen och tortyr.
För de som överlevde, var de som fann en mening. Trots mardrömmen.

Efteråt slutförde han sitt manus och utvecklade logosterapin.
Det är en metod som inte bara ser våra psyken som någon maskin utan även accepterar och räknar in andlighet som ligger utanför oss människor(och faktiskt i oss också, men det är en annan del)

Något större alltså. Som ger mening.
Man kan väl säga att fokus i boken ligger på att få läsaren att förstå och känna vikten av att hitta den där meningen.
Och att den alltid finns, men kan vara svår att finna

Vi muttrar lit ibland om hur lite vi skrattar "nuförtiden" därför att livet är allt annat än okomplicerat.
För många gånger glömmer vi  att vi inte bara finns här på jorden för att ta oss genom dagen som om det var ett hundrameterslopp som borde ta slut så fort som möjligt.
Utan för något annat. En större mening.

När humorn försvinner från oss kan vi lätt bli deprimerade, oroliga, arga och irriterade.
När vi förlorar förmågan till självdistans och att skratta åt oss själva, blir vi också mindre toleranta gentemot våra medmänniskor.

Som Frankl sa: " humorn räddade själen"
Ja.. på ett ungefär så sa han och det betydde väl i stora drag att utan den hade han gett upp.
Och kunde han det. Då kan väl min själ vi andra också det.
Som  sliter i vardagen med att få allt att gå ihop

Det är ju livet som vi har valt.
Och har vi det inte, så kanske meningen är att vi ska gira lite och göra det vi istället vill och som ger oss energi.
För vem hindrar oss?
Oftast vi själva.

Denna vecka ska jag öva upp mina skrattmuskler.
För jag älskar att skratta.
Och att se ljusglimtarna gör mig glad och skrattig.

Och på tal om det. 
Sådant som ger glädje;

Jag älskar kristaller.
Av flera olika anledningar.
För det första är de vackra.
För det andra har de alla olika underbara egenskaper och för det tredje känns det som om det är något magiskt med dem.

Jag läste om en doktor som forskade om healing bland annat.
Han jobbade mycket med kristaller och energigivare men märkte efter ett tag att kristaller inte behövs.

Därför att vi ÄR som kristaller.
Varje en av oss är kapabel att sända och ta emot värme, universiell eller gudomlig energi - kärlek.

Och det vet visste jag ju att vi kan.
Men det var ändå härligt att läsa, tyckte jag.

Innan idag satt jag och blev alldeles glad när solen sken in genom fönstret och träffade en bergskristall som jag har i fönstret som spred små vackra "regnbågspluttar" i mitt hem.

Och vi är som kristaller.

Vi gnistrar och strålar och glimrar av värme och ljus.
Och vi sänder vidare det ljuset och värmen.
Och sådär fortsätter det..

Och det är också ganska magiskt.
som så mycket runt oss är.
Egentligen.

Bruno Mars – Just The Way You Are

Desain Rumah real estate design collection